Efter att under
några år ha läst en försvarlig mängd dansk samtidspoesi står det klart att det
gör mig dåligt skickad att sätta in deras verk i en inomspråklig kontext, då
jag saknar referensramar. Därför befarar jag att mina texter om de danska
poeterna kryllar av referenser till svenska poeter, som jag är mer inläst på.
Och det är ju pinsamt.
Vad ska jag då säga
om den danska prosan, som jag är ännu sämre inläst på? Det är tydligt att Theis
Ørntoft med sin romandebut Solar skriver
in sig i en tradition, nämligen generationsroman. Det är endast med stor
ansträngning jag undviker att därmed nämna de svenska motsvarigheterna Lundell,
Hagman, Koli, Ståhl …
Befriande nog tycks
det mig att Ørntoft också ger blanka fan i sina danska föregångare, något som
inte förvånar den som sedan tidigare är bekant med hans poesi, som i den kaxigt
självständiga Dikter 2014. Det är
lätt att läsa den här romanen som en vidareutveckling av stil och tematik från
den diktsamlingen, att det även här rör sig om ett jag som släntrar fram i
tillvaron, en ung man som heter Theis, som bekämpar tristessen med de för
genren beprövade knepen sex, droger, fester, resor … Men också en del kanske
mer oväntade inslag, som en fotbollsmatch, och en del krocket spelas också –
allt skildrat lika minutiöst i en protokollartad stil som är högst
underhållande.
Tomhetskänslan
härskar starkt hos Theis: ”Der var noget bundløst og tomt over min tilstand”,
skriver han redan på första sidan. Han är den registrerande flanören, som ju
också känns igen från ett otal romaner. Inledningsvis beskriver han den
personliga ledan, och irritationen kring de unga eleverna han undervisar på
Testrups Højskoles skrivarlinje – de bortskämda glinen som inte ens klarar av
att dricka sig fulla och orka släpa sig till morgondagens föreläsningar. De är
så förbannat tråkiga, dessa spolingar, konstaterar han. De löper inte amok –
eller, jo, fast när de gör det sker det på det danska, städade sättet.
Därpå följer Theis
nedstigning i – ja, amok är väl att säga för mycket. Han onanerar till filmer
med Kelsi Monroe, spelar GTA, tittar på tennismatcher på tv, dricker öl och tar
kokain, börjar träna på gym och råkar hamna i ett förhållande med den skitsnygga
Nadja, och de har sex, ibland över flera sidor, skildrade på ett sätt som
ligger närmare renodlad pornografi än den cringeworthy prosa som brukar belönas
med Bad Sex Award i England. Sedan hamnar han ute i Europa, och både närmar sig
och löper över amok-tillståndet tillsammans med den nyfunna vännen Diago.
Romanen rör sig i
kronologin över tre delar, över tre tillstånd. I första delen handlar det om
huvudpersonens misslyckande att ta sig in i världen, i den andra delen lyckas
han så gestalta vardagligt liv tillsammans med Nadja (tills han blir påkommen
onanerande i städskåpet), och i tredje delen tar han sig ut ur världen, in i
det där som han spanat efter men som kanske inte är lika njutningsfullt som han
trott.
Theis är en
registrerande människa, och berättelsen löper som ett flöde. I stället för ett
narrativ blir det en jagberättares osorterade och ofokuserade flöde, och
konstigt nog blir det bättre som roman betraktad än det kan låta. Helt enkelt
därför att Ørntoft är så odistanserad, att han vågar krypa in i skinnet på sin
berättare, som alltså heter Theis, men det blir aldrig besvärande med denna lek
med autofiktionen. För Theis är ju mannen utan egenskaper, en helt anonymiserad
gestalt.
Genom hela romanen
lyser en ond sol, en allt mer klibbig obehaglig värmande het-hätsk sol. De
kosmiska undertonerna från diktsamlingen ges här fritt spelrum. Theis utför
ontologiska undersökningar med nonchalans, och skriver med en lyrisk sensibilitet,
även den utförd med en nonchalans som är uppfriskande och välgörande:
Mennesket har intet sprog
for det der foregår.
Mit liv indgår i denne
uoverskuelighed.
Det private er ikke
politisk.
Det private er
planetarisk.
Han är avskärmad,
men vill försöka se sammanhangen, vill nå fram till vad som förankrar honom i
existensen. Det sorgliga, visar Ørntoft, är ju att den moderna människan är
avskuren från det som omger oss. I en
rolig kedja av exempel visas hur obefintlig vår praktiska kunskap är – att allt
som vi sysslar med har blivit abstraktioner, och sorry men här kommer
ytterligare en av dessa egocentriska referenser, men jag tänker på Sara Danius
essä Husmoderns död, hur vi inte
längre kan stycka ett djur (det är också ett av Ørntofts exempel).
Den här bristen på
praktisk kunskap leder till att vi också har tappat respekten för det som omger
oss, och där finns också naturkunskapen. Klart som fan att vi inte bryr oss om
planeten när vi inte har kunskap om hur den påverkas av hur vi förhåller oss
till den. Sorry, biologer, jag vet att ni vet, men ni måste göra ett bättre
jobb.
I Ørntofts roman,
som inte är en roman lika mycket som en lyrisk monolog, förekommer samtiden som
en kuliss. Det är 2016, det är 2017, samtidsmarkörerna är flitiga men blinkar
svagt, pockar inte ens på någons uppmärksamhet. Allt bara sker, ingen bryr sig.
Det är en prosa som kunde ha skrivits av Bret Easton Ellis 1985, och det må
låta som negativ kritik, men det är högsta beröm. För hur mycket Ellis än
kritiserades då, i synnerhet av de svenska kritikerna som tävlade i att såga
hans böcker, har vår tid nu kommit ikapp hans skildring av det
postkapitalistiska samhället som rovdjursaktigt egoistiskt och hedonistiskt.
Ørntoft låter sin
berättare Theis vandra omkring i resterna av den värld som vi själva har slagit
i spillror. Det är en roman som utmanar både formmässigt och innehållsmässigt,
och liknar på ett plan inget annat i den genre som går under namnet
generationsroman. I synnerhet när Theis lämnar landet och så att säga även lämnar jaget bakom sig i fullständig jagupplösning, något som kan sägas
speglas i att Ørntoft samtidigt lämnar mimesis och går in i ett absurt läge som
både roar och oroar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.