Vid ett
idrottsevenemang nyligen ombads en av de utsända expertkommentatorerna, en före
detta stjärna inom den idrott som just ägt rum, att kommentera det som precis
utspelat sig. Så här sa han: ”Jag är mållös.” Ok, men det är knappast så att du
får 85 000 i lön för att yttra just de orden …
Så när jag nu läser
bokverket Det kommande skallet/The Coming
Shall av Imri Sandström blir min första reaktion: ”Jag är mållös.” Så
knackar någon mig på axeln och väser: ”Du är kritiker, gör ditt jobb!”
Alltså, först en
kort presentation av vad som gör mig mållös. Vid Akademin Valand i Göteborg
forskar Imri Sandström om Susan Howes poesi och essäistik. Så skriver hon en
serie häften, tio stycken snyggt färgade i rosa pastell, och samlar dem i en
liten ask, tillsammans med en affisch. Det är dikter, essä, fotografier, och
alltihop är skrivet på tre språk: svenska, engelska, och så något mittemellan,
något som bara uppstår när två språk möts. För det är inte fråga om renodlad
översättning, utan mer om att de två språken berör och berikar varandra, i en
slags translanguaging.
Det här är ett
konstprojekt lika mycket som litterär essäistik, men också poesi. Det är också
en halvtidsrapport från ett doktorandarbete. Susan Howe blir ett gångjärn in
mot det Västerbotten Sandström tidigare känt sig främmande inför (som namnet
antyder är hon född i trakterna, men har skytt inflytandet från De Stora
Berättarna). Hon lyckas ange Howe som en västerbottnisk författare, utan att hon
har behövt sätta sin fot i markerna.
Det sker med hjälp
av en korsläsning, där Howes
skildring av New England blir en väg in mot det Norrland som är Sandströms
ärende att skildra. Det Norrland som koloniserats historiskt och i nutid, där
malmen brutits och fraktats åt sörlänningarnas gagn. Så blir New England ett
slags poetisk vänort till Västerbotten. Och Sandström skriver om norrlänningen
Nils Grubb, född på sent 1600-tal, historiker och filosof, och tidig
skriftställar på norrländsk svenska.
Sandström skriver:
(bruset
som the hum that
uppstår med varje arises with every
version
och mellan version and between
versionerna. Det ofrånkom- versions. The
inevitable
liga thicket-
slyspråket. När historien langugae. When history
väser. Utgåvor, hisses. Editions,
renskrivningar
tolkningar transcriptions interpreta-
klargöranden störningar tions clarifications distur-
kommer bances
i vågor, mer språk, i surge, more language, at
intervaller intervals)
Formatet påverkar
också min läsning. Det händer något i de två böckerna som har så att säga
krympt, och antar formen av något mindre än de små pixiböckerna som de andra
åtta böckerna liknar. (Novellix torde vara en lämpligare referenspunkt.) Skrift
om skrift: det här är en performativ akt, som sätter fokus på det språkliga.
Sandström utnyttjar också boksidan, där engelska och svenska kan löpa
fyrspaltigt, men ibland också lämnas oöversatt, eller ingå i ett utbyte mellan
det oöversättliga, där ”yet another deviant” blir ”ännu en eljest”, utan att
man reagerar på att något sker i översättningen. Det är kreativt språkspel som
utförs här. Och då inträffar ett språkligt läckage.
Sandström är både forskare
och poet, konstnär och essäist. Hon bestrider idén om människan som autonom
varelse, som inte är i behov av några samband; här visas eftertryckligt att
våra förehavanden har påverkan. Och det här är en taktil bok. Sandström lånar
Howes tankar när det behövs: ”Letters are sounds we see. Sounds leap to the
eye.” Så långt Howe, ja, men det är också en allmängiltig sanning om mycken
läsning, att den går i strid mot begreppet ”tyst läsning”. Att läsa Sandströms
projekt innebär att ständigt konfronteras med och utmana den läsning som inte
gör något väsen av sig. För ingen text är tyst – även om det finns en och annan
som är stum, det vill säga, att den inte ger ifrån sig någon klang när man slår
på den. Den här ger klang, alltså på tre språk!
Det sker med hjälp
av förvrängda versioner, en skrift som på något sätt går på tvären. Då kan jag
som kritisk läsare känna mig både som pianisten och pianot, både som den med
full kontroll över skeendet och som det instrument som någon annan spelar på –
och det är en inte helt oangenäm känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.