På 50-talet tröttnade
Werner Aspenström på alla generationskamraters dikter med högstämt innehåll,
gestaltat i synnerhet av att alla skrev var sin Ikaros-dikt. Aspenström kontrade
fräckt, jag menar käckt, med sin ikariska reträtt: ”Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om
Ikaros / önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, / gossen Gråsten,
kvarlämnad på ängen.”
Malte Persson, som jag ibland
utläser som ett anagram på Werner Aspenström, reagerar på sina
generationskamraters politiska dikter med att skriva dikter om – getter. Till
hans försvar handlar hans krönikor i högre grad än tidigare om politik, och jag
tror det är en rimlig prioritering. Det är ändå där politiken hör hemma – och dessutom,
vem skulle annars skriva dikterna om getterna?
Nu är det väl bara i första dikten,
”Fanns poesin”, som getterna trängs. De gör det alltså i Perssons återkomst
till dikten – Till dikten, som den heter, sju år efter sonettsamlingen Underjorden.
Som titeln indikerar är det här en diktsamling som handlar om att skriva dikt. Det
är knappast min favorit bland diktarter: det riskerar att bli instängt, en
intern angelägenhet. Men man kan liksom med getterna hellre utläsa det som att
här finns en öppning mot en eftersatt genre – alltså, poetiken. Det här är nog
den närmaste Persson har kommit att skriva en poetik.
Och även om det här är en ojämn
bok, där man får sila en del sand för att hitta guldet – för nog glimmar det på
många ställen – måste jag erkänna att det är underhållande att följa den här
svajigheten. Bara ibland blir Persson för rolig för sitt eget bästa. Bäst
fungerar det när hans fyndigheter blir läsarens fynd, i de enklaste partierna,
de minst tillkrånglade. I flera av dikterna vandrar han genom
poesihistorien - från, säg Sapfo till,
säg Stig Larsson, med några stopp på vägen – ofta hos Goethe.
Sådant värmer ett poesihjärta. Och
ofta sägs ju värdefulla saker om dikten. Till exempel hur poesin kommer in i
ens liv, i några självbiografiska stycken:
Det
fanns en spricka,
nej,
en spricka uppstod omärkligt mellan
en
skoldag och en annan, mellan barndom
och
en annan dom, mellan komplexen
och
komplexiteten, des- och illusionen,
en
plötslig radbrytning / i tidens text[.]
Så är det ju: den där stunden av
icke-vaksamhet, och så är allt annorlunda efteråt.
Ibland utmynnar några av de
kortare dikterna i plattityder, och kanske det vore en bra idé med ett längre
episkt verk en annan gång. För det är i de längre dikterna de njutbara
stunderna uppstår. När koncentrationen tillåts sätta sig ned, och den där
patenterade driften att roa lugnar ned sig en aning. För ordvitsar är ju som
tomtebloss: skitsnygga, en skitkort stund.
Desto mer njutningsfyllt blir det
då att följa med i associationsbanornas smatterband, där det visserligen även
där blir så att dynamiten då och då pyser ut i knallpulvrets sordinerade
skräll. Jag kan ändå inte få nog av själva piggheten i stilen, något som varit
uppenbart sedan Perssons sensationellt roliga debut, den encyklopediska romanen
Livet på den här planeten. Kan det vara enerverande någon gång, och går
han då och då för långt? Jo, men å andra sidan, man har så förbannat roligt på
vägen dit att man kan förlåta att han vrider skämten en aning för många gånger.
Lennart Hellsing i all ära, liksom.
Det finns också stunder av
allvar, då tramset ersätts av en strängare blick på samtiden. Som i ett lysande
försvarstal för boken, i en dikt om just boken och dess eventuella framtid. För
Persson har alltid haft ett gott öga till samtiden, och alltid poängterat
förankringen i nuet, och att bokstavligen låta den nya teknologin agera i
samspel med dikternas tidlöshet. Här är han allvarlig när han skojar, och vice
versa. Han växlar mellan nonchalans och skärpa. Och nog går det att både
fnittra och sucka tungt åt rader som dessa: ”I helvetet pågår poesidebatter /
men ingen minns någon poesi. / Allt man får läsa är ledarsidor. / Allt man får
läsa är copy.”
Satiren övergår ibland också i en
välbehövlig självironi. Stundtals sänker han garden, och när han argumenterar
om diktens värde och betydelse är det ju svårt att inte beröras. Dikt som ska försvara
sin ställning, eller överhuvudtaget litteratur som talar i sin egen sak, tar
gärna formen av besvärjelse. Undviker Persson den fällan (är det en fälla?)?
Jag vet inte ens om det spelar
någon roll. Vad som spelar roll är att det är tillgänglig dikt, och
överraskande mångsidig för att ha ett så homogent ämne. Han antyder mot slutet
att han är på väg att överge sin varierade stil för upprepningen, och oavsett
vart det tar vägen kommer det att bli ett äventyr att följa honom dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.