27 mars 2018

Hängiven, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs


Patti Smith fick ett sent genombrott i Sverige. Först under 2000-talet skulle det bredare folklagret få upp öronen för henne, höll jag på att säga, men det är väl snarare så att de fick upp ögonen för henne – tack vare de böcker hon skulle skriva under senare år, som Just Kids och M Train, och en del översatta diktsamlingar. Medan de skivor hon har gjort på senare år har blivit allt tröttare och förutsägbara.

Nu utkommer på svenska den lilla boken Hängiven, som tar vi efter den senaste M Train, och även här handlar det till viss del om kafferitualer. Själva premissen här verkar vara en vilja att reda ut frågan varför vi skriver (boken tillkom i Yale Universitys serie ”Why I Write”). För att komma fram till något slags svar åker hon till Frankrike, vilket leder till skriften ”Hängiven” (mer om den strax), omgiven av två kortare essäer som till viss del berör just skrivandet.


Den som tycker att Smith hittills inte gått tillräckligt långt i sin konstnärsfetischism har mycket att hämta i den inledande texten ”Tankens väg”, där hon i första hand koncentrerar sig på Simone Weil. Redan i första meningen nämner hon musan … Ja, men det blir både ansträngt och avslappnat, både pretentiöst och avväpnande.

Hon åker till Frankrike för att tala om skrivandet. Hon refererar till vad hon ser (filmtrailers?), vad hon läser, en del om musik, en del fotvandring, en del om kaffe … Ett typ av flöde som har blivit vardagsmat i senare års sociala media – att Smith häromveckan startade ett instagramkonto förvånar föga (ett av de första fotona är typiskt nog på Borges skrivbord från nationalbiblioteket i Buenos Aires). En del dikter läggs till som appendix, men det är ganska dåliga dikter, om man jämför med de egentliga diktsamlingar hon har gett ut

Tillvaron liknar en svartvit film. Smith ger ett intryck att vara disträ när hon återger vad som försiggår. Hon vallfärdar till adresser som har någon koppling till någon konstnär, en typ av syssla jag alltid har tyckt varit helt befängd. Jag minns att jag i min ungdom åkte till London och nosade fram Poland Street för att hitta en adress där Shelley hade bott, men det enda av intresse jag hittade på den gatan var affären Shelly’s Shoes.  

Smith blir ibland onödigt sentimental. När hon letar efter Simone Weils grav i Ashford utanför London på en gigantisk kyrkogård misströstar hon tills hon ber sin döde bror Todd (vars dotter råkar heta Simone) att visa vägen dit, och givetvis tar han henne i handen och leder henne dit. Gulligt, eller bara outhärdligt sentimentalt.

Till det som gjorde framför allt Just Kids bra var att hon avstod från nostalgi. Porträttet av Robert Mapplethorpe var klanderfritt inte bara litterärt, utan också emotionellt. Halva den här boken består alltså av den märkliga texten ”Hängiven” – märklig bland annat därför att jag misstänker att en mindre känd författare än Patti Smith knappast kunde ha fått ge ut den.

En sextonårig rysk konståkerska, Eugenia, har en kärleksrelation med en äldre man, och förlorar sin ”oskuld”. Texten är en märklig hybrid mellan romanutkast, novell och saga. I den inledande texten skriver Smith om konståkning och om Estland, och ger någon form av resonansbotten åt denna minst sagt obetydliga text. Den är fyrkantigt berättad, och med förlov sagt, väldigt amatörmässigt utformad.

Det är väldigt tråkigt, inte minst med tanke på att Patti Smith som sångerska ibland är så oerhört mycket bättre än just denna bok. Det är också tråkigt att detta inte kommer att hindra att många kommer att läsa hennes bok, med tanke på hur populär hon har blivit på senare år. Det finns ju så oändligt många andra böcker som är mycket bättre, som inte alls når lika många läsare, bara för att de inte är Patti Smith.

1 kommentar:

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.