Om du inte känner
till Örnen och Kråkan är det synd om dig. När jag skrivit den raden inser jag,
med skammens rodnad, att det är en sensationslysten inledning, inte värdig att
passera den stränga redaktören för just sajten Örnen och Kråkan, som sedan mars
2017 varje vecka publicerar en recension av en nyutgiven diktsamling. För det
är själva poängen här, att det är kvalificerat skrivna recensioner, som
genomgått lika kvalificerat redaktionellt arbete. Resultatet kan läsas varje
vecka, eller i den bok som nu utkommer, Poesiåret
2017.
Det är länge sedan
en lika ambitiös summering presenterats för svenska poesiläsare. I ett mer kortfattat
forum (Aftonbladet) gick den danske kritikernestorn Poul Borum i början av
90-talet igenom samtliga svenska diktsamlingar. Han gjorde mer än gärna
slarvsylta av de flesta. Här i denna sensationella nya bok om 2017 finns alltså
inalles 23 långa recensioner, ofta skrivna av några av de bästa kritikerna, som
Rebecka Kärde, Tatjana Brandt, och Magnus William-Olsson, som också är bokens
redaktör. Alexandra Borg har bidragit med en essä om poesiåret 2017.
Enligt förordet har
88 böcker nämnts under året, antingen i recensionerna eller i de podcasts som
också sänts, och det ska sättas i relation till de 409 diktböcker som getts ut
under året, enligt Libris. Det är, hur man än ser på saken, svindlande summor.
Utrymmet i dessa
internet-recensioner ger kritikerna tillfälle att göra nyanserade jämförelser
och exemplifiera ur böckerna på helt andra villkor än i
dagstidningsrecensionerna. Här finns den fördjupning som ofta åberopas vara
saknad i våra dagar. Och det var väl det jag egentligen menade med att påstå
att det är synd om dig om du inte känner till Örnen och Kråkan.
Här gör kritikerna
initierade och noggranna läsningar av böckerna. I sin iver att nyansera sina
värderingar riskerar de ibland att bli lite för utslätande och förstående, och
därför dominerar ju de positiva omdömena – inte så märkligt, då man antagligen
väljer ut just de böcker som förefaller vara av störst intresse. Å andra sidan:
sågningar av nyutgiven poesi är generellt sällsynt i dagspressen också.
Men man behöver ju
inte alltid hålla med. En av poängerna med Borums gamla genomgångar var att han
hade fel minst lika ofta som han hade rätt, och det polemiska är – eller borde
vara – ett av kritikens grundtillstånd. Konsensus är farlig, och jag önskar mer
debatt: den här boken är i sig ett debattinlägg, eller borde vara det …
Förhoppningsvis blir den föremål för mer än korta notiser på de ställen där
poesi diskuteras.
Att läsa
recensioner av böcker jag läst för ett tag sedan är också spännande, för det
har hänt saker med den egna läsningen under tiden. Som sagt: man behöver inte
hålla med om allt, men att göra en omläsning av de här recensionerna nu visar
att jag inser att jag kan behöva gå i polemik med mig själv, börja debattera
med min egen läsning.
Boken visar också
olika kritikertemperament, att de tar sig an böckerna på unika sätt. Även om
redaktionen är sträng (inbillar jag mig, varför gör jag det?) känns det också
som att kritikerna tillåts ta ut svängarna, bevara sin särart. Ett friare
förhållningssätt tillåter dem också – de flesta skriver ju också
dagstidningskritik – att befria sig från det schematiska, att röra sig mot ett
friare förhållningssätt. Också det är ett ställningstagande, något som kunde
fungera som ett föredöme. Så kan till exempel Lyra Koli skriva om Gunnar D
Hansson, utan att det handlar särskilt mycket om Gunnar D Hansson, utan att man
blir irriterad på det …
Då blir denna bok
en provkarta över olika teoretiska principer, med flera olika kritiska metoder
som sätts i praktik. Nej, det är långt ifrån en teoretisk kritik som bedrivs,
utan texterna är tillgängliga, läsaranpassade. Det är kritik som alla kan läsa.
Någon gång blir mumlet internt, men oftast övergår det i tillgänglig dialog. Tolkningarna
tillåts bli kreativa, fantasifulla, spännande – sådant man annars inte är
bortskämd med när man läser kritik. Recensionerna byts ut mot resonemang.
Boken vill vara en
antologi för framtida arkeologer, och det är förståeligt att det skulle bli en
bok av det flyktiga väsen som internet ändå förblir, om än det ter sig lite paradoxalt. Då ska framtiden nog ändå få
stora ögon om de hittar fram till denna artefakt, och ställer den i relation till debatten om kritikens kris.
Jag instämmer gärna
i de slutsatser Magnus William-Olsson gör, både i sitt korta förord dr han
menar att poesirecensioner ofta resulterar i dynamiska och inspirerande texter,
och i sitt långa efterord där han med suverän överblick diskuterar de böcker
som inte hann recenseras. Bokens allra sista ord gör mig också hoppfull, när
han summerar: ”Kanske ser vi början på
slutet på den destruktiva era då alla ville skriva, men ingen ville läsa poesi.”
Transparens: i boken nämns bernur, i likhet med en del andra kritikerentiteter. Det har inte hindrat mig från att skriva om boken.
Transparens: i boken nämns bernur, i likhet med en del andra kritikerentiteter. Det har inte hindrat mig från att skriva om boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.