Teotwawki, Lars Skinnebach, Gyldendal

Vilken märklig diktsamling det är han har skrivit, danske Lars Skinnebach (f 1973)! Till att börja med titeln: Teotwawki. Vad fan[1]? Och så har dikterna genomgått en process av konstnären Goodiepal, där de har illuminerats och kommenterats. Så har den spiralbindning. När jag öppnar boken liknar det en grafisk roman, och det väcker oändligt med frågor. Till att börja med: hur läser man?

Ja. Hur går läsning till? Skinnebach överlämnar sin bok till den dansk-färöiske konstnären Goodiepal (riktigt namn: Parl Kristian Bjørn Vester, född 1974). Det är vågat, men så blir resultatet också äventyrligt. Vad resultatet liknar? Framtidsarkeologi, ska svaret lyda. Skinnebach står för text, Goodiepal för bilder.

Diktsamlingen ska utspela sig åren kring 2000, det som går under namnet millennieskiftet. En ny religion kristalliseras, en internetreligion, som närs av storhetsvansinnet. Goodiepal växlar mellan datagenererade konstverk (maskinens verk) och kalligrafi (den mänskliga handens verk). Det hela utförs i dialog med dansk samtidskonst. Det är verkligen en spejsad bok. Genom de korrigeringar som lämnats kvar i texten lämnas utrymme för en spontanitet som fortfarande är ovanlig att hitta i en diktsamling som utges på ett etablerat förlag.

Vad det liknar? Något av Michael Strunges påhitt, kanske, när han var på sitt vildaste och mest provokativa humör. Framtidsminnen. En chockverkan, som tar till vara serietecknandets estetik. Från svenskt håll kan man tänka sig 60-talets konkretism, Åke Hodell (hette han?), och de maskinskrivna dikterna som löpte kors och tvärs över boksidan, bland annat en om ishockeymålvakten Honken …  

Det blir lätt så att det visuella tar över, på bekostnad av det skrivna ordet. Det iögonfallande, som är bildens fördel (nackdel). En del trams blir det. I dikten förekommer en artificiell trädgård, gestaltad i en återkommande dialog mellan karaktärerna Timo och Dana. Men att kalla det här för berättande eller episk dikt vore orättvist.

I stället framträder en klimatkrisens poesi, och då blir det apokalyptiskt. Det enda hoppet för vår värld – att vi kvickt som Satan överger den här världen och hittar en ny – iscensattes ju när Anohni (f.d. Antony) gav ut sin mest sublima sång i oktober 2008, ”Another World”, och med elegins obetingade medvind i ryggen sjöng:

                      I'm gonna miss the trees
                      I'm gonna miss the sound
                      I'll miss the animals
                      I'm gonna miss you all

                      I need another place
                      Will there be peace?
                      I need another world
                      This one's nearly gone

Jag tänker på Alliansen, på Centerledaren, vars namn jag för tillfället glömt, som nyligen hävdade att det är bra att flyga, för då kan flygbolagen utveckla en mer miljövänlig teknik, med grönare flygbränsle. Vad fan? Så kan alltså egoismen också se ut: försök till varje pris rättfärdiga ditt beteende. Den onde blir god, med George Orwells språklogik.

Vad Skinnebach kan tillföra är en vilt visionär, surrealistisk poesi. Att citera ur den är väl tämligen meningslöst, då det inte kan återge den uttrycksfulla kalifgrafin. Men ett försök: ”stjernedød i haven / træer blomstrer / med amerikanske navne / gylden / er øs vifte, Prometheus”. Nä, vad ska man göra med en sådan här bok …  

Det här blir också en bok som förblir helt unik, och måste förbli så. Till skillnad från många andra starka danska diktböcker från senare år lär den inte översättas – jag har svårt att föreställa mig den fungera på svenska, för den skulle bara bli tam. I all sin knasighet är det alltså en bok som saknar motstycke, och jag menar att den måste vara just så här, att den har tillkommit utifrån en nödvändighet. Vän av ordning kan hävda att alla böcker i någon mån utgör en simulation, men sällan har det bevisats med sådan här stark emfas.  

---

[1] https://www.youtube.com/watch?v=Z0GFRcFm-aY