Poesiåret 2017. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan

Om du inte känner till Örnen och Kråkan är det synd om dig. När jag skrivit den raden inser jag, med skammens rodnad, att det är en sensationslysten inledning, inte värdig att passera den stränga redaktören för just sajten Örnen och Kråkan, som sedan mars 2017 varje vecka publicerar en recension av en nyutgiven diktsamling. För det är själva poängen här, att det är kvalificerat skrivna recensioner, som genomgått lika kvalificerat redaktionellt arbete. Resultatet kan läsas varje vecka, eller i den bok som nu utkommer, Poesiåret 2017.

Det är länge sedan en lika ambitiös summering presenterats för svenska poesiläsare. I ett mer kortfattat forum (Aftonbladet) gick den danske kritikernestorn Poul Borum i början av 90-talet igenom samtliga svenska diktsamlingar. Han gjorde mer än gärna slarvsylta av de flesta. Här i denna sensationella nya bok om 2017 finns alltså inalles 23 långa recensioner, ofta skrivna av några av de bästa kritikerna, som Rebecka Kärde, Tatjana Brandt, och Magnus William-Olsson, som också är bokens redaktör. Alexandra Borg har bidragit med en essä om poesiåret 2017.  

Enligt förordet har 88 böcker nämnts under året, antingen i recensionerna eller i de podcasts som också sänts, och det ska sättas i relation till de 409 diktböcker som getts ut under året, enligt Libris. Det är, hur man än ser på saken, svindlande summor.

Utrymmet i dessa internet-recensioner ger kritikerna tillfälle att göra nyanserade jämförelser och exemplifiera ur böckerna på helt andra villkor än i dagstidningsrecensionerna. Här finns den fördjupning som ofta åberopas vara saknad i våra dagar. Och det var väl det jag egentligen menade med att påstå att det är synd om dig om du inte känner till Örnen och Kråkan.

Här gör kritikerna initierade och noggranna läsningar av böckerna. I sin iver att nyansera sina värderingar riskerar de ibland att bli lite för utslätande och förstående, och därför dominerar ju de positiva omdömena – inte så märkligt, då man antagligen väljer ut just de böcker som förefaller vara av störst intresse. Å andra sidan: sågningar av nyutgiven poesi är generellt sällsynt i dagspressen också.

Men man behöver ju inte alltid hålla med. En av poängerna med Borums gamla genomgångar var att han hade fel minst lika ofta som han hade rätt, och det polemiska är – eller borde vara – ett av kritikens grundtillstånd. Konsensus är farlig, och jag önskar mer debatt: den här boken är i sig ett debattinlägg, eller borde vara det … Förhoppningsvis blir den föremål för mer än korta notiser på de ställen där poesi diskuteras.

Att läsa recensioner av böcker jag läst för ett tag sedan är också spännande, för det har hänt saker med den egna läsningen under tiden. Som sagt: man behöver inte hålla med om allt, men att göra en omläsning av de här recensionerna nu visar att jag inser att jag kan behöva gå i polemik med mig själv, börja debattera med min egen läsning.

Boken visar också olika kritikertemperament, att de tar sig an böckerna på unika sätt. Även om redaktionen är sträng (inbillar jag mig, varför gör jag det?) känns det också som att kritikerna tillåts ta ut svängarna, bevara sin särart. Ett friare förhållningssätt tillåter dem också – de flesta skriver ju också dagstidningskritik – att befria sig från det schematiska, att röra sig mot ett friare förhållningssätt. Också det är ett ställningstagande, något som kunde fungera som ett föredöme. Så kan till exempel Lyra Koli skriva om Gunnar D Hansson, utan att det handlar särskilt mycket om Gunnar D Hansson, utan att man blir irriterad på det …

Då blir denna bok en provkarta över olika teoretiska principer, med flera olika kritiska metoder som sätts i praktik. Nej, det är långt ifrån en teoretisk kritik som bedrivs, utan texterna är tillgängliga, läsaranpassade. Det är kritik som alla kan läsa. Någon gång blir mumlet internt, men oftast övergår det i tillgänglig dialog. Tolkningarna tillåts bli kreativa, fantasifulla, spännande – sådant man annars inte är bortskämd med när man läser kritik. Recensionerna byts ut mot resonemang.

Boken vill vara en antologi för framtida arkeologer, och det är förståeligt att det skulle bli en bok av det flyktiga väsen som internet ändå förblir, om än det ter sig lite paradoxalt. Då ska framtiden nog ändå få stora ögon om de hittar fram till denna artefakt, och ställer den i relation till debatten om kritikens kris.

Jag instämmer gärna i de slutsatser Magnus William-Olsson gör, både i sitt korta förord dr han menar att poesirecensioner ofta resulterar i dynamiska och inspirerande texter, och i sitt långa efterord där han med suverän överblick diskuterar de böcker som inte hann recenseras. Bokens allra sista ord gör mig också hoppfull, när han summerar:  ”Kanske ser vi början på slutet på den destruktiva era då alla ville skriva, men ingen ville läsa poesi.” 

Transparens: i boken nämns bernur, i likhet med en del andra kritikerentiteter. Det har inte hindrat mig från att skriva om boken.