Titeln på danska
poeten Mirian Dues bok, dessutom skriven i skrikiga versaler på omslaget,
uppfattar jag först som lite krystad: Telter
i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj. Men det är en rad
beroende av sin kontext, så när den ingår i sitt rätta element, så att säga, i
en av dikterna, faller bitarna på plats:
Plukker et biodynamisk
æble fra æblearrangementet,
spiser bøgeblade
som chips ned af vejen,
græder i en
stillekupe,
telter i randen af
et mørkt øje,
sover i knitrende
sengetøj.
Innehållet i dessa
dikter går också rakt på sak, så som vi lärt oss känna igen den yngre
generationen danska diktare. Här finns en längtan om att uppgå i något större,
eller ens att få uppleva något, eller ens att få känna något, därför att livet
är så stillastående. Inte konstigt då med behovet att skriva dikter som
utspelar sig i polen mellan Søren Kierkegaard och The Cure.
Det är i en
emotionell dvala diktjaget dväljs. Livet är något som bara flyter förbi, på
avstånd, med saker som händer utan att det sätter några egentliga spår. Det tas
ett foto i en trasig iPhone som läggs upp på instagram under hashtaggen
#brokeniphoneselfie (autentisk händelse, kan jag intyga). Det är symbolik i
detta.
Ja, och så är det
kärleken. Den som också hör till vardagen. Due låter den – alltså vardagen –
komma till sig, ger den en röst. En avmätt röst, jo, men det är för att det
extraordinära hade inte passat till den tillvaro som hon skildrar. Det här är
livet, och om du tycker att det låter som ett dåligt ämne för poesi, då är du
bara att beklaga. För det går att skriva egensinnigt och snyggt ändå, även när
ämnet är alldagligt och fult: ”Lykken / glider af mig, / som et tæppe glider / af
en krop, der vender sig i søvne.”
Det är sorgset, det
här livet vi har fått oss att uthärda. Due ger liv åt alla de småsaker en dag
kan innehålla, alla dessa till synes obetydliga beslut vi tar, utan att
egentligen reflektera över vad som kunde vara annorlunda. Och det uppfattar jag
som en styrka med den här boken, att hon inte vill föreläsa eller läxa upp
eller peka ut vad som hade kunnat vara bättre eller ens annorlunda.
Tårarna kommer
plötsligt. Ibland spelas tennis. Den lojhet som visas upp i de här dikterna är
definitivt del av något större, något pågående. Det lär bli framtiden (den
eventuella) som får ge oss definitioner och –ismer och epitet för vår
zeitgeist, det som för romantikerna var mjältsjuka och för
sekelskiftesförfattarna var spleen – något åt det hållet är ju vad Due och
hennes generationskamrater ägnar sig åt: att vara trogen sin olycka.
Boken utkommer som
chapbook på lilla interskandinaviska förlaget AFV Press, som arbetar hårt för
att bredda bilden av både hur en bok och hur poesin ska se ut. Det är kanske en
slit och släng-mentalitet över det hela, men det är något fint också med det,
eftersom det förgängliga är en del av litteraturens väsen. Den som i framtiden
vill veta hur poesin såg ut 2017 behöver ändå gräva sig fram till böcker som
denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.