Från den poesins
talangfabrik som heter Skåne kommer den unge David Zimmerman, vars första
diktsamling nyligen utkommit på ett litet förlag som drivs av Östervärns
antikvariat. Hans metaforer är självklara, och blir vägvisare mot en känslighet
inför allt som håller på att gå förlorat.
Det är en poesi som
balanserar mellan uppkäftighet och ödmjukhet, där ett rytmiskt nej – ibland
uttalat, ibland antytt – genomborrar raderna. Det är dikter om smärta, och i den
mån det finns ett ljus närs det av negativitet: ”man somnar blänker men så kom
drömmarna / och ljuset faller kring sig självt / alla är sjuka och allt är
stängt”. Kadensen i hans korta dikter är hanterad med lätt hand, som en försynt
variant av Rimbauds fräcka trots.
Staden är
ogästvänlig, djuren finns bara där, ointresserade av människornas förehavanden.
Zimmerman har en förmåga att synliggöra och konkretisera denna värld, ge den
begriplighet. Samtidigt förtrollar han den, utan att konstra till det. Och det
är så snyggt skrivet!
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 22/12 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.