”Dödsriket; jag kom
just därifrån. Jag har doppat mina fötter där. Badat i farlig lava. Jag har
skavsår nu efter att i sekel ha försökt ta mej tillbaka. / Tillbaka till fast
mark, torra hörn och mögelfria brödbitar.”
Sofia Rapp Johansson har skrivit en lyrisk självbiografi från psykets avgrund, från
självhatets position, där hon försöker ingå i en kärleksrelation. Sofia möter
Sara. Då och då byts Sara ut mot en modersgestalt, i barndomsminnen fulla av
misär och svek. Barnet Sofia och den vuxna Sofia bor liksom i samma kropp, och
det är imponerande utfört hur författaren rör sig mellan två olika berättarjag.
Slitna
kärleksklichéer ges nytt innehåll genom Rapp Johanssons okonventionella
språkkänsla. Friden är bräcklig, minnena är vidriga. Porträttet av kärleksrelationen
i nutid är osminkad och – ja, naken, på alla sätt och vis. Men starkare än
stilen lyser innehållet, det hopp som blinkar så svagt så svagt, men
fortfarande livsnödvändigt. Här visas hur svårt livet är, men att det kan levas,
trots allt som talar emot det.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 8/12 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.