Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj, Mirian Due, AFV Press

Titeln på danska poeten Mirian Dues bok, dessutom skriven i skrikiga versaler på omslaget, uppfattar jag först som lite krystad: Telter i randen af et mørkt øje, sover i knitrende sengetøj. Men det är en rad beroende av sin kontext, så när den ingår i sitt rätta element, så att säga, i en av dikterna, faller bitarna på plats:

Plukker et biodynamisk æble fra æblearrangementet,

spiser bøgeblade som chips ned af vejen,

græder i en stillekupe,

telter i randen af et mørkt øje,

sover i knitrende sengetøj.

Innehållet i dessa dikter går också rakt på sak, så som vi lärt oss känna igen den yngre generationen danska diktare. Här finns en längtan om att uppgå i något större, eller ens att få uppleva något, eller ens att få känna något, därför att livet är så stillastående. Inte konstigt då med behovet att skriva dikter som utspelar sig i polen mellan Søren Kierkegaard och The Cure.

Det är i en emotionell dvala diktjaget dväljs. Livet är något som bara flyter förbi, på avstånd, med saker som händer utan att det sätter några egentliga spår. Det tas ett foto i en trasig iPhone som läggs upp på instagram under hashtaggen #brokeniphoneselfie (autentisk händelse, kan jag intyga). Det är symbolik i detta.

Ja, och så är det kärleken. Den som också hör till vardagen. Due låter den – alltså vardagen – komma till sig, ger den en röst. En avmätt röst, jo, men det är för att det extraordinära hade inte passat till den tillvaro som hon skildrar. Det här är livet, och om du tycker att det låter som ett dåligt ämne för poesi, då är du bara att beklaga. För det går att skriva egensinnigt och snyggt ändå, även när ämnet är alldagligt och fult: ”Lykken / glider af mig, / som et tæppe glider / af en krop, der vender sig i søvne.”

Det är sorgset, det här livet vi har fått oss att uthärda. Due ger liv åt alla de småsaker en dag kan innehålla, alla dessa till synes obetydliga beslut vi tar, utan att egentligen reflektera över vad som kunde vara annorlunda. Och det uppfattar jag som en styrka med den här boken, att hon inte vill föreläsa eller läxa upp eller peka ut vad som hade kunnat vara bättre eller ens annorlunda.

Tårarna kommer plötsligt. Ibland spelas tennis. Den lojhet som visas upp i de här dikterna är definitivt del av något större, något pågående. Det lär bli framtiden (den eventuella) som får ge oss definitioner och –ismer och epitet för vår zeitgeist, det som för romantikerna var mjältsjuka och för sekelskiftesförfattarna var spleen – något åt det hållet är ju vad Due och hennes generationskamrater ägnar sig åt: att vara trogen sin olycka.

Boken utkommer som chapbook på lilla interskandinaviska förlaget AFV Press, som arbetar hårt för att bredda bilden av både hur en bok och hur poesin ska se ut. Det är kanske en slit och släng-mentalitet över det hela, men det är något fint också med det, eftersom det förgängliga är en del av litteraturens väsen. Den som i framtiden vill veta hur poesin såg ut 2017 behöver ändå gräva sig fram till böcker som denna.