Årets vinnare i den
öppna klassen (lyrik) för norska Bragepriset blev Cecilie Løveid, som med sin
märkliga bok Vandreutstillinger gör
något efterlängtat: förnyar en uråldrig form, och gör det på ett sätt som
varken blir respektlöst eller sökt. Formen är ekfrasen, alltså en dikt som
utgår från ett konstverk. I svensk poesi en genre som odlats av bland andra Lindegren,
Tranströmer, och Frostenson.
I tre sammanhållna
sviter utgår Løveid från bekantingar från konsthistorien, som Warhol, Turner, Goya,
och en del andra. I dikterna saknas avstånden mellan dåtid och nutid. Allt är
närvarande i nuet: andra världskriget, tidiga 1900-talets landsbygd, 70-talets
terrorism, men också bibliska berättelser om Batseba. Man kan säga att hon
ställer sig rätt framför dessa verk, slår upp sin nyfikna blick, och visar
dessa ibland uttjatade målningars relevans för vår samtid.
Konsten blir i dess
dikter ett uttryck för förtröstan. Något större än tröst, större än hopp,
större än religion (alla riktiga konstnärer måste ju vända ryggen åt Gud). Och
bra poesi måste vara stark – den måste lita på kraften i sin bildvärld. Løveids
ekfraser ställer sig inte i vägen. Hon tar saker för vad de är: exempelvis
banaliteten hos Warhol. Kort sagt: hon använder en kritisk blick i sitt
förhållande till konsten.
Men på ett sätt som
måste kallas storslaget visar hon också den akuta relationen mellan fiktion och
verklighet, kanske allra tydligast i dikter som behandlar Gerhard Richters
serie målningar om Baader-Meinhof-gruppen. Delvis makabra, delvis ohyggliga i
sin skönhet. Här benämns bilder som aldrig lämnar oss i fred (den bästa
definitionen av konst jag känner till), att de gläfser som svanar – en bild jag
gärna lånar till den dikt som skildrar bilden. Alltså: dikt som gestaltar en
värld som går i sprickor ska helst själv gå itu, och det lyckas faktiskt den
här boken med.
Därmed inte sagt
att det är tung, dyster dikt: Løveid är en poet som gärna vrider till det
olustiga mot ett skratt. Ett mörkt skratt, kanske opålitligt. Och det är som
det ska vara, att vi inte behöver pålitliga författare. Konsekventa, ja, men
också oförutsägbara, oh ja. Här ges plats åt de nya insikterna, åt det vi
post-Eliot brukar kalla profana epifanier. Poesins ”oj!” eller bara ”åh!”
Därför blir man
inte varse vad hon håller på med förrän efteråt. Då kan det konsekvent
genomförda mönstret tecknas. Det är också frågan om ren dikt, det vill säga att den förkastar teorier (även om John
Berger nämns i förbifarten). Ett förhållningssätt till poesin som kunde kallas
intuitivt. Eller, för att låna Gerald Manley Hopkins besvärliga term instress, alltså hur vår förmåga till inscape blir ett uttryck för en
inlevelseförmåga som går djupare än vad känslolivet kan registrera.
För till det
förunderliga med dessa dikter hör ju att de inte nöjer sig med att beskriva,
att de inte enbart registrerar en visuell upplevelse. Här finns också dikter
som behandlar relationen mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, eller önskningar
om nya tatueringar, där det finns en fin empati för tatuerararens egna smärta: ”Du
kommer aldri til å orke / å klemme på din elskede når du kommer hjem / etter
denne seansen. / Du vil bare se serier.” Dikterna rör sig därmed mellan
konstverken, det stilla livet, och människan, det rörliga, dynamiska livet, och
upphäver gränserna däremellan.
Mer än utställning
blir samlingen i helhet en inventering, en summering orsakad av rädslan att det
ska gå förlorat. Att umgås med konst i vidare mening innebär ju bland annat en
gränslöshet, ett frirum för en inbillning som plötsligt blir sann. Cecilie
Løveids röst är auktoritär, men också lekfull. Och frigörande.
I en av många starka dikter fastnar jag för, fastnar jag i, en som utgår från ett författarporträtt av fotografen Helge Skodvin:
Se, hvordan han har
satt opp et bakteppe ingen kan se slutten på.
Se, hvordan jeg
svever som poeter skal sveve, beskrivelige og klare som i en rettsal.
Se, hva han har
bedt meg om; jeg skal strirre ut av kjellerlokalet hans, ut av et vindu man
ikke kommer til å se.
Se må jeg se inn i
kameraet og jeg drar blikket tilbake. Jeg overdriver. Jeg vet jeg overdriver.
Jeg vet fra før at
jeg må overdrive.
Så øynene ser eller
ikke ser.
När jag för några år sedan läste Løveids samlade lyrik blev jag förvånad över att så stark poesi
kan finnas i vår närhet utan att ge större genomslag. Det är också först under
2000-talet hon har etablerat sig som poet, och har därmed genomgått en ovanlig
författarutveckling (hon debuterade med en roman 1972). Medan åtskilliga
svenska författare inleder som poeter för att så småningom bli romanförfattare
har Løveid gjort tvärtom. Det är en stor vinst för skandinavisk poesi, och att
du inte kan läsa henne på svenska är snudd på skandal, men kanske också
beklagligt om du inte heller kan läsa henne på norska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.