Så här är det:
folks generella uppfattning om vad poesi är aningen förlegad. Det är kanske
inte Viktor Rydbergs ”Tomten” som är måttstocken (förutom i Jönköping), men,
säg Karin Boye då. Är det inte eleganta rim, då är det inte poesi.
Till dessa oinitierade
förstockade bålnötter skulle jag gärna anbefalla Leonard Franzéns nya diktbok,
som nyligen utkom som chapbook på AFV Press: Man går på IKEA själv och allt gör ont allt luktar björk och kartong en
man i stentvättade jeans stirrar på en matta i en kvart man står på håll och
betraktar hur hans byxor skär in i röven det finns en slags symbolik i allt.
Han skriver en
konceptuell dikt, där varje dikt inleds med det opersonliga subjektet ”man”
följt av predikat, som titeln indikerar. Vad sker då när det gängse ”jag” byts
ut mot ”man”? Blir det kollektivet som talar? Nja, den värld som dikterna
förmedlar är solkig – ett ”pissliv”, som det kallas en gång.
För den delen är
all dikt på ett sätt kollektiv. Och vad gör man då, när livet är så dåligt, så
värdelöst? Man kan trotsa: så som Rimbaud gärna gjorde. Påfallande ofta är det
som att Rimbaud syns tröttna på sig själv, liksom avslutar sina egna dikter med
en grimas, en elak och tung slutpunkt, som skär ett slags snitt över även
idyllen, som i ”Barndom”, efter alla positiva påståenden om allt ljuvt som
finns i skogen, vars sista rad lyder: ”Och till sist finns det alltid någon som
jagar bort dig när du är hungrig eller törstig.” Eller i dikten ”Broarna”, där beskrivningarna av
olika broar och de popsånger som kan höras där abrupt störs av den oväntade
slutraden: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.”
(Översättningar Elias Wraak.)
Hos Franzén kan den
rörelsen se ut så här:
Man leker i en pool
på sportlovet
ögonen är röda
av klor
den uppblåsbara
hinderbanan
skaver mot huden
från den djupa
delen
skriker ett barn
”du har gula
tänder!”
Det kan förefalla
långsökt att jämföra med Rimbaud, men det vore önskvärt att fler grävde i denna
franska mylla. Franzén har ett föredömligt sätt att skriva: han börjar med ett
tvärsäkert påstående, för att sedan mjuka upp det, nästan ta tillbaka det. Det finns
en uppgiven humor, en humor som ungefär säger att allt är lönlöst så vi (”man”)
kan lika gärna skratta åt det. Bland annat därför blir det roande och oroande
att läsa de här dikterna. Det handlar om hur man ska lära sig leva med
uppgivenheten, lära sig hantera den, inte låta den styra över en. Humorn är
också kalibrerad med rätt mycket hopplöshet: här kan förändring bara anas.
Och med tanke på de
förväntningar som finns på den som skriver poesi gillar jag skarpt hur Franzén
helt skiter i de som vill ha Boye-dikter där tanken aldrig går på spaning.
Eller för att ta en annan analogi: fy fan vad jag är trött på och hatar föreställningen
om Thomas Andersson-Wiijs innerlighet, hans emfatiska innerlighet, när det finns så mycket större värde i, säg Yung Leans
lillfinger, så till alla sad boys av båda könen,
säger jag, eftersom
jag ”har inte läst 30 hp / genusvetenskap än”, jag menar förstås alla könen,
men inte av ”alla åldrar”, eftersom det bara finns två (unga och gamla), till er säger jag: sök upp det här!
tack för poesilektionen ❤️
SvaraRadera(läste 5 poäng typ Kvinnohistoria vid Göteborgs universitet för några år sedan, knasigt, gjorde inte tentan)
SvaraRadera!
SvaraRadera