Man går in i Borges
verk för att aldrig mer ta sig ut därifrån.
Vad kan sägas om
Borges som inte redan har sagts, dessutom i påfallande många fall av honom
själv? Jo, att Tranan med denna första kolsvarta volym sjösätter ett projekt
som nog planerats sedan tjugotalet år tillbaka – det vill säga, en mer komplett
uppsättning av Jorge Luis Borges texter på svenska, som tidigare spritts för
vinden av olika förlag.
Den första boken av
utlovade tre lyder I. 1923-1944, och
indikerar att det blir en kronologisk ordning. Utgåvor på andra språk brukar
indelas i en bok noveller (”fiktioner”), en bok poesi, samt en bok essäer. Det
finns förstås vinster och förluster oavsett vilken metod som väljs. Det viktiga
är att boken i sig existerar, och inte bara samlar tidigare översatt material
utan också bjuder på en hel del nyöversättningar, utförda av Lasse Söderberg
och Oscar Hemer, som också har skrivit ett kanske lite för torftigt förord.
Här framträder
således den unge Borges (född under 1800-talets sista år, vilket fick honom att
stolt framhärda i att han var en artonhundratalsmänniska). Boken samlar tre
diktsamlingar, tre essäböcker, samt två berättelsesamlingar, däribland den
ojämförliga Fiktioner, som senast utkom
2007 i Bonniers fult formgivna klassikerserie. Annars är det mesta i den här
boken ny mark för den Borgesläsare som nöjt sig med svenskan. Bilden av honom
fördjupas sålunda, från den knapphändige och sparsmakade plitaren till en
produktiv författare som förkastade stora delar av sin produktion. Även dessa
tre planerade böcker tvingas förbigå ett stort antal av de böcker som utkom
under hans livstid.
Att Borges såg på
sig själv som en starkare läsare än författare är inte enbart ett utslag av
falsk blygsamhet. Hans kärlek till litteraturen är en förutsättning för hans
kuriöst skrivna texter, och det kan också fungera som en bister påminnelse för
allehanda kulturpolitiker att hans kanon är generös, expansiv (expanderande),
och lika horisontell som den är vertikal – med andra ord är han lika förtjust i
finlitterära bryderier av Dante som av deckargåtor av Chesterton, och rör sig
likaså över jordytans alla väderstreck för att plocka upp böcker som samlat
damm, på språk som förgrenar sig över spanskan, engelskan, latinet,
italienskan, arabiskan, isländskan …
Dikterna från
tidigt 1920-tal är fulla av saktmodiga beskrivningar och förankring i sin konkreta
miljö, och andas valpigt vemod, och lyckas väl inte helt befria sig från
konventioner som torde ha varit daterade redan då. Men de går att läsa som
stilövningar, en inblick i författarverkstaden, och hinner nästan fram under
dessa tre diktsamlingar till något som kan kallas färdig poet. Han skulle göra
ett mer än trettio år långt uppehåll från utpräglade diktsamlingar, men återkom då som en betydligt mer
fullfjädrad och spänstig poet.
I de tidiga
diktsamlingarna är det gott om vag kärlekslängtan, men redan här skönjs teman
som han ska återvända till: tidens cirkulära funktion. Samt den sorg som ska
bli följeslagaren och den känsla som fungerar som incitament genom de piggt
skrivna senare texterna. För ofta är Borges ömsom uppsluppet retfull, ömsom
elegisk – eller rentav stygisk. Att läsa honom i så gott som helfigur innebär också
att den typen av mönster kan avtäckas. Alla dessa paradoxer, alla dessa
villospår, alla dessa infall som leder in i labyrinter av fantasifullt
tänkande.
Då kan han redan
1923 skriva hisnande rader i dikten ”Afterglow”: ”Det gör oss ont att uthärda
dess [skymningens] strama, annorlunda sken, / den sinnesvilla som vår samfällda
rädsla för skuggor / påtvingar rymden / och som plötsligt upphör / när vi
märker dess svekfullhet / som när drömmar upphör / när vi vet att vi drömmer.”
I den sökande poesin
finns också prototypen till den mångfald av dualism som fortsätter genom senare
böcker. Det kan vara hur Borges etablerar bilden av sig själv som både naiv
drömmare och skeptisk cyniker, hur både barnet och åldringen inryms i hans
världsuppfattning. Utopin och dystopin utkämpar en tvekamp i hans själ, men det
som vinner blir till sist nyfikenheten.
En nyfikenhet som
låter Borges ge sig själv en universell röst, som samtidig är så intim att var
och en kan träda in i en egen relation med honom – det är en samtalande röst,
som tillåter invändningar, och så kan det där samtalet om exempelvis läsning
fortgå. Ett samtal om föremålens magi och om de känslor som tingen laddas med –
ofta Borges egna, ofta dystra. Han är så ogarderad att det är svårt att veta
när han menar allvar: antingen alltid, eller aldrig. Det är som att stöta på en
tidigare oupptäckt variant av ironin.
Hans metodik består
i att låtas vara nonchalant, som när han förefaller citera ur minnet. Är han en
stor tänkare? Nja, snarare är han en originell tänkare, en fantast, eller en
behärskad (tuktad) fanatiker. Han tänker med fantasin, och det förblir ett
stort äventyr att läsa honom, även de bekanta berättelserna i boken Fiktioner, som avslutar den här boken.
Det är texter som uppmuntrar till ständig omläsning, dessa intellektuellt
snåriga texter som parerar sina komplexa drag med en förvånansvärd
lättillgänglighet.
Som tänkare är han
nog både djup och grund – både irriterande fördomsfull och avväpnande tolerant.
Allt hos honom är i plural: önskningarna, visionerna. Ibland är det onödigt
svårt att följa tankebanorna, när det okonventionella tänkandet kan bli banalt.
Men det är också spännande, magiskt. Och kanske lite farligt, för det är ett
tänkande som ligger nära galenskapen: ”Jag tror att människan för varje dag
kommer att finna sig i att utföra allt vidrigare uppdrag”, som han skriver i
sin kanske bästa novell, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”.
Borges
litteraturkritik är oortodox. Hans behärskning av kortprosan är i min mening
oöverträffad. Att han, förutom i samarbete, aldrig skrev någon roman ska nog
inte beklagas. Många av hans novelliknande berättelser är komprimerade romaner,
kompakta och informationstäta. Hans förmåga att hitta analogier är också
imponerande. På det där blygsamma sätt som blivit hans signum.
Utöver poesin och
novellerna finns här alltså några böcker som samlar mer essäliknande texter,
däribland Skändlighetens världshistoria,
med sina porträtt av slavhandlare, pirater, mördare (som Billy the Kid). Han är
både konservator och förnyare. Både siare och nostalgiker. Både modernist och
traditionalist. Både ödmjuk och stolt. Den blygsamma överdriften är hans
största (och minsta) trick.
Han speglar sig i
det skrivna, i citaten, både i de egna och i de andras, och ibland i de
påhittade citaten. Det är ingen blunder att vissa saker upprepas, i synnerhet
inte när temat i sig är speglingen. Så kan du i en essä från 1935 läsa: ”Speglar
och faderskap är avskyvärda, eftersom de både mångfaldigar och bestyrker.” Och
i en novell från 1944 läsa: ”speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar
människornas antal.”
Utan hans
melankoliska temperament skulle nog ändå hans texter riskera att uppfattas som
banala. Han vårdar apokryfer, halvsanningen i anekdoten och halvlögnen i
skrönan. Man kan bråka i det oändliga om vad Borges är: författare / filosof / poet
/ essäist / bluff / geni / något annat: du kan välja den spetsfundiga etiketten
själv, men ingen av dem kommer att få fäste. ”Det finns ingen intellektuell
övning som när det kommer till kritan inte är meningslös”, som han själv
skriver i en av berättelserna i Fiktioner.
Men, invänder du
otåligt, vad har allt det här att säga mig idag, på 2000-talet? Denna
författare som stoltserade med 1800-talsideal, hans stockkonservativa
världsåskådning, på vilket sätt är den aktuell nu? Jag vill då betona
ambivalensen, de dubbla känslorna, som nog kan lära oss ett och annat, inte
minst de av oss som är tvärsäkra. För Borges lyckades vara både
världsmedborgare och lokalpatriot. Och hans bild av det fosterland han älskade
borde bli ett allmängiltigt resonemang: ”Vi borde kunna tro på möjligheten att
vara argentinare utan att behöva bada i lokalfärg.”
Det är förstås
ingen överdrift att utse Borges som en av de viktigaste, mest inflytelserika
etc etc … Vad man än säger blir det futtigt. Så denna utgåva är mer än
välkommen, och då kan man väl avstå från att bli en festsabotör som påpekar att
det är synd att Borges i sina förord ofta nämner texter som sedan inte ingår i
det svenska urvalet, eller att titlarna där inte riktigt stämmer med de svenska
titlarna, eller att han hänvisar till reviderade böcker flera årtionden efter
att de skrevs – något som borde tala emot en kronologiskt ordnad serie.
I vilket fall ser
jag verkligen fram emot fortsättningen, där jag hoppas och antar att essän
kommer att ta stor plats. För det är vad de tidigare svenska översättningarna
har försummat mest: hans oerhört nyskapande essäkonst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.