Golgata, Sofia Rapp Johansson, Modernista

”Dödsriket; jag kom just därifrån. Jag har doppat mina fötter där. Badat i farlig lava. Jag har skavsår nu efter att i sekel ha försökt ta mej tillbaka. / Tillbaka till fast mark, torra hörn och mögelfria brödbitar.”

Sofia Rapp Johansson har skrivit en lyrisk självbiografi från psykets avgrund, från självhatets position, där hon försöker ingå i en kärleksrelation. Sofia möter Sara. Då och då byts Sara ut mot en modersgestalt, i barndomsminnen fulla av misär och svek. Barnet Sofia och den vuxna Sofia bor liksom i samma kropp, och det är imponerande utfört hur författaren rör sig mellan två olika berättarjag.

Slitna kärleksklichéer ges nytt innehåll genom Rapp Johanssons okonventionella språkkänsla. Friden är bräcklig, minnena är vidriga. Porträttet av kärleksrelationen i nutid är osminkad och – ja, naken, på alla sätt och vis. Men starkare än stilen lyser innehållet, det hopp som blinkar så svagt så svagt, men fortfarande livsnödvändigt. Här visas hur svårt livet är, men att det kan levas, trots allt som talar emot det.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/12 2017)