Tove Mörkbergs
andra bok är en opersonlig vittnesskildring från den psykiatriska vården. Den
är så kortfattad att den begränsar inlevelsen och ger en otillräcklig bild av
sitt ämne.
För fyra år sedan
läste jag Tove Mörkbergs märkliga debut som poet, Barnen, full av beundran för hur sparsmakat hon skrev fram en
världsbild utifrån en uppväxt. Till sin andra bok, Källarhundarna, har hon behållit sin asketiska form, men innehållet
är något mörkare.
Det ska genast
sägas att det är en kort bok, med dikter som ofta bara består av ett par korta
rader. Till sin yttre form kan det likna haikun, även om Mörkberg tacksamt nog
gör avkall på räknandet av stavelser (är för resten inte haikun den mest
överskattade dikttypen, förutom limericken?).
Hela boken kan
läsas som en sammanhållen dikt som helt utspelar sig på en psykiatrisk klinik.
Diktjaget hör till de intagna. Det blir då naturligt att jämföra den med
Andreas Lundbergs bok Storm i den pelare
som bär, som utkom förra året, och som skildrade en depression utifrån de
anteckningar poeten förde under två månader på en av Sahlgrens psykiatriska
avdelningar.
En jämförelse som
tyvärr inte utfaller till Mörkbergs fördel, och jag tror inte att det enbart
har att göra med det kvantitativa, då Lundbergs bok är betydligt mer
omfattande. Bra dikt kan självfallet skrivas utifrån de mest knapphändiga
förutsättningar, något Aase Berg har visat med flera av sina korta böcker.
Det ska inte
förnekas att här finns en koncentration som pockar på uppmärksamhet. Mörkberg skildrar
också livet på avdelningen utifrån ett mer eller mindre osynligt jag. Språket
räcker inte heller till, utan händelser stannar ofta i det ordlösa. Wittgenstein
må ha sagt att om det vi inte kan prata måste vi tiga, men för poeten borde
andra regler gälla: en huvuduppgift för poeten är ju att överskrida de
begränsningar språket sätter.
Ett problem för
Mörkberg är att tilltalet kan uppfattas som distanserat, vilket är en paradox
då boken lär bygga på egna erfarenheter. Endast undantagsvis hittar jag rader att
fastna för. ”Är det / verkligen / ingen som vill / mig illa”, kan en dikt lyda,
och det illustrerar tydligt den paranoides dilemma – att det enda som är värre
än att någon pratar om en är att ingen pratar om en.
Jag läser Källarhundarna och undrar om jag blir
beklämd av innehållet eller för att jag inte blir tillräckligt beklämd av det.
All poesi kan inte vara helt livsavgörande eller slå undan benen på mig som
läsare. Det storslagna kan också vara anmäla sig utan stora åthävor, men jag
blir inte helt övertygad av mitt helhetsintryck av den här boken.
Nog för att det
till stor del saknas poetiska inblickar från psykiatrins insida, sedan Lars
Noréns ”schizz-poesi” från 60-talet. Den som möjligen skräms av det intima i
Lundbergs oerhört drabbande bok kanske hellre ska vända sig till Mörkbergs
faktiskt mindre mörka skildring.
Här finns också en
ganska brysk omdefinition av det lyckliga slutet, i den här kärnfulla
summeringen: ”Är livet orättvist / har jag förlorat / ville jag någonsin /
vinna”.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 7/9 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.