Varför är så många
rädda för poesi? Kanske är det rädslan för att inte förstå, att känna sig dum,
bli lurad av de smarta referenserna. Men det här är en onödig rädsla, som gör
livet trängre. Liksom med andra fobier är KBT det enda som hjälper, och här
kommer terapin.
Alla jag känner som
är med i någon läsecirkel läser uteslutande romaner. När jag frågar om de har
provat poesi mumlar de något om att de inte vet var de ska börja, eller att
poesi, det är ju för svårt, för obegripligt, för farligt …
Alla läskunniga
inte bara kan eller bör utan ska – skall! – läsa poesi. Börja till exempel med Bruno K. Öijer,
Sveriges överlägset mest tillgängliga poet. Om du råkar ha hört Jocke Berg i
Kent eller Thåström kommer du att känna dig hemma, eftersom båda är så starkt
influerade av Öijer. Dessutom kommer du att börja undra varför deras sångtexter
är så taffliga vid en jämförelse.
En bra ingång är
den trilogi han gav ut under 90-talet (Medan
Giftet Verkar, Det Förlorade Ordet,
Dimman Av Allt). Även om han har
fortsatt ge ut diktsamlingar under 00-talet är trilogin helt överlägsen. Det är
dikter som fungerar för omläsningar, för diskussioner, ifrågasättanden. Få
poeter är lika angelägna att diskutera samtiden, samtidigt som han är ytterst
ivrig att visa respekt för det förflutna.
Samtiden är också
Aase Bergs ärende i sina dikter, som hon gett ut sedan slutet av 90-talet. Där
ingår en trilogi om föräldraskap, men vill ni till er läsecirkel läsa något som
garanterat spetsar kaffet finns Hackers
från 2015. Den inleds så här: ”Det här
är ett hot: Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot
slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och
bortskämt omedvetna sällskapshjon.”
Vem behöver läsa
Aase Berg? Kvinnor, förstås, för att bli uppmärksamma på att här finns ett nytt
verb åt er, att ”hagga”, ett vapen och en strategi för att desarmera de
destruktiva maktstrukturerna. Män, ännu hellre, för att fatta vilket
privilegium det är att råka dela Y-kromosomen med den konstitutiva auktoriteten
som medföljer denna slump. Men det är i första hand poesi för människor, kanske
i synnerhet för de som anger sitt kön som ”gender fluid”.
Gott om
diskussionsmaterial finns det även i Sonja Åkessons dikter. Poeten Jenny
Tunedal (anteckna hennes namn till nästnästa möte!) gjorde ett fint urval 2006
till boken Vara vit mans slav och helt
andra dikter. Titeldikten, som noga räknat heter ”Äktenskapsfrågan”,
tillhör mina absoluta favoriter. Den utkom 1963 – samtidigt som svenska kvinnor
började ges amnesi från hemmafru-fängelset skrev hon om det slaveri som det kan
innebära att vara för beroende av en man. Om du har följt tv-serien The Handmaid’s Tale i sommar har du goda
förutsättningar att sätta dig in i Åkesson.
Hennes dikt är
skriven på en bristfällig svenska, som om subjektet, det vi poesiläsare kallar
”diktjaget”, inte kan uttrycka sig grammatiskt korrekt. Och det här är det bästa
med poesin, att den kan se ut lite hur som helst. Den kan vara högtidlig,
rentav högtravande, elitistisk, snobbig – men också nere på jorden, full av
svordomar, slang. Som läsare utvecklas du, tränas i att möta världen utifrån
nya perspektiv. Blir jag smartare av att läsa poesi? kanske du undrar. Du blir
definitivt mer språkmedveten – benägen att ta dig an tillvaron på mer flexibla
sätt.
Sonja Åkessons dikt tillhör 60-talet. Det gör också
amerikanska Anne Sexton. Visst har mycket blivit bättre inom jämställdheten
sedan 60-talet? Det kan ni ju diskutera på mötet – förhoppningsvis är er cirkel
inte enkönad. En av fördomarna mot poesin – det finns många – är att den är
omöjlig att översätta. Det finns många exempel på motsatsen: som Niclas
Nilssons översättningar av Sextons dikter, till exempel i boken Leva eller dö som utkom för någon månad
sedan.
Sextons diktsamling skildrar ett händelseförlopp under
60-talet, och kan läsas som en dagbok från avgrunden. Här berättas öppet om
familjeliv, om terapi, om misär – men också om hopp, om de stunder som gör
livet värt att leva, värt att diskutera på ett möte i en läsecirkel.
Börjar det kännas digert? Steget från prosa kan upplevas som
omfattande eller övermäktigt. Vad sägs om en kompromiss? Malte Perssons
hybridbok Om Ofissim från i höstas
kan vara en lämplig introduktion. Persson, som i själ och hjärta är poet, har
skrivit korta prosastycken som är tillräckligt poetiska för att kvalificera som
poesi, men också tillräckligt prosaiska för att den ovane poesiläsaren inte
behöver avskräckas.
Böcker
som rekommenderas
Bruno K. Öijer, Trilogin (finns i Samlade dikter, Wahlströms & Widstrand, 2004)
Aase Berg, Hackers (Bonniers 2015)
Sonja Åkesson, Vara vit mans slav och helt andra dikter
(Norstedts 2006)
Anne Sexton, Leva eller dö (Ellerströms 2017)
Malte Persson, Om Ofissim (Bonniers 2016)
Diskussionsfrågor (frivilliga)
1. Läs dikten högt (gäller
inte endast gamla dikter med bundna versmått), eller få tag på uppläsningar.
Att höra exempelvis Öijer eller Berg läsa sina dikter är en oförglömlig
upplevelse, och hjälper dig dessutom att sätta dig in i vad poeten vill ha sagt
med dikten.
2. Se det inte som en
skoluppgift, för det är ingen bestraffning att läsa poesi – det är en belöning.
3. Lär dig av poeten Katarina
Frostenson: ”Försök inte förstå. Förbannade ord! Det finns inget att förstå.”
Ersätt kravet att förstå med lusten att upptäcka – att uppleva.
4. Tänk inte heller att alla
tolkningar är lika bra. Sök nyckelord: viktiga termer som kan öppna för
upplevelsen.
5. Om dikten inte säger dig
något kan du antingen tänka ”den här dikten säger inte mig någonting” eller
”jag har ingenting att säga den här dikten”. Läs den igen, och fundera på om du
ändå inte har något att säga den.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 9/9 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.