Frågan är vad som
är vanskligare: att vara ett ungt litterärt geni eller att debutera som ett
sådant. Med andra ord, geniet får inte tillbörlig uppskattning, och debutanten
får för mycket av den varan. Geni eller inte, nu debuterar i alla fall
finlandssvenska Sinéad Obrey, född 1998, med diktsamlingen Fågeltanken. En tydlig risk är att läsaren strösslar sitt omdöme
med ordet ”mogen”, så vi får se hur det här ska gå.
Som helhet är det
en färdig debut – den behöver inte stöttas på något sätt, utan står på sina ben
utan att vingla till. Fågelperspektivet berör ett diktjag som har en benägenhet
att sväva ut, att lyfta från problemen. Inte så konstigt: när man är ung består
ju tillvaron av inget annat än problem. Det är också då allt, exakt allt, är på allvar. Orden
betyder vad de står för , står för sitt innehåll, som inte har mist sin
laddning, trots att de heter saker som ”sorg” och ”död”. Därför blir det inte juvenilt,
ens när Obrey skriver om ett ”hjärta av is”, eller att hon ”badar / i ett
badkar fullt med blod”.
Den här typen av
formspråk har inte så lite att göra med gotiken, och det är synd att så relativt
få svenskspråkiga poeter hittat potentialen i denna ljuvligt lugubra genre. När
Christine Falkenland gav ut sina första diktsamlingar var många skeptiska till
hennes anspråk, bland annat den danska kritikernestorn Poul Borum som
chikanerade henne i Aftonbladet. Steget från Falkenland till Obrey är inte 25
år långt utan högst 25 mm: ”Ska jag berätta om Grisen? / Ska jag berätta vad Grisen
gjorde med mig?” (ur Falkenlands Huvudskalleplatsen,
1992), och ”Det gror mörker i min själ / för att jag låter djävulen ta mig /
varje natt” (Obrey).
Man kan göra sig
lustig över det brådmogna, eller helt enkelt beundra det mod som krävs för att
så ogenerat strula med klichéerna. Här saknas i stort sett allegoriska eller
metaforiska skikt. Det är inte alls min mening att ange det som en brist heller,
då jag kan uppskatta det bokstavligt blodiga allvar som Obrey redovisar.
Att hon håller sig
inom de givna ramarna är ändå lite synd. Även om dikterna är explicita nog, med
bruk av sex och droger, tycker jag att de kunde vara mer explicita. Inte nödvändigtvis
språkligt, utan innehållsligt. För dikter ska ju utmana – excessen är dess
själva väsen, oavsett om det är med hjälp av sitt språk eller sitt innehåll,
men är språket antingen tuktat eller som här bokstavligt, då krävs det mer av
dess innehåll än att enbart skildra ett förlopp. Här gestaltat i en dålig
romans. Om Södergran i ”Dagen svalnar” var ute efter att avslöja ”en härskare
med kalla ögon” är Obreys fiende ”en mästare / som aldrig gett dig svar”.
Det jag uppfattar
som en sorg i dikterna kan ha orsakat framkomsten av fågeln som den enhetliga
tematiken. I Max Porters svindlande debut Grief is the Thing with Feathers från 2015 lät han en kråka bli ett vidunder som
fick mäta upp sorgens dimensioner, och kanske det är vad jag saknar i Obreys
bok – en solid tanke med fågeln. För sorgen är ett resultat av både ens
önskningar och ens fasor.
Nu saknar inte
Obrey självmedvetenhet, och det är inte heller den slags självmedvetenhet som
drar ned dikterna i det mediokra. För det är inte måttligheten hon siktar på:
Om vi levde med bara våra
sinnen
skulle vi kanske älska mer
än vi förstör
och le mer än vi gråter
Kanske då
skulle vi inte vara dömda
till denna parodi
på mänsklig natur
Då blir det också
dikt som övertygar och bär sitt innehåll. Att vara ung är inte bara tiden då
allt är på allvar, utan är också då striden om din integritet är som mest
avgörande: ”mitt sköte smakar guld och vanära”, skriver Obrey, och ja, hon
skriver mycket om sex. På det där genanta sättet, men ändå inte lika genant som
när den ännu yngre Åsa Ericsdotter gjorde det i sin debut 1999, Oskyld. Obrey är mindre vän musa, och
mer dominant regent över åtminstone sin egen sexualitet. Därför blir hennes
sexskildringar inte spröda fantasier, utan mer konkreta: unkna och brutala.
Så här mörkt är
livet, vill Obrey mena, och det är bara att hålla med om det. Det är också en
vackert formgiven bok (av Ulla Donner), som samspelar med det svarta innehållet.
Att pagineringen anges med romerska bokstäver är också det snyggt utfört, då
sista dikten står på sidan 54, eller som det blir här: ”LIV”. Eftersom hela
boken kan läsas som ett försvar för livet – levandet – inte trots, utan tack vare dess mörker, är det stiligt och väl överlagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.