Alla författare är udda, men somliga författare är mer udda
än andra. En av de mer udda är skotska Ali Smith, som introducerades på svenska
för tiotalet år sedan med två titlar. Att det inte blev fler är en underlig
underlåtenhet. Nu plockas hon upp av Atlas, som väljer att översätta
novellsamlingen Bibliotek. Två saker
kan sägas om det valet.
Noveller är en mindre kommersiell genre än romanen. Eftersom
Smith som författare utöver de två tidigare på svenska gett ut fem
novellsamlingar och sex romaner kunde de ha valt det något mindre
högrisktagande – There But For The, Artful, Autumn, och How to Be Both
är ypperliga romaner. 2. Bibliotek är
ingen novellsamling. (Sa jag att Ali Smith är en udda författare?)
Å andra sidan var det Atlas som valde att satsa på Alice
Munros noveller när andra svenska förlag tappat intresset. Medan hon skriver
konventionella noveller – om än hon gör just det bättre än typ alla nu levande
författare – är Smith en författare som gör uppror mot novellgenren ungefär på
samma sätt som hon gör uppror mot romangenren annars. Att läsa henne är ett
utmanande äventyr, för hon är vild som fan, som en busigare Jeanette Winterson.
Boken består av texter som till det yttre liknar noveller,
varvade med kursiverade stycken där mer eller mindre kända brittiska författare
berättar om vad bibliotek är bra för. Sådana texter tenderar att bli ensidiga,
nostalgiskt sönderkramande tårdrypande. Bokhyllor ska inte bara hyllas, utan
texterna om dem ska hyvlas också. Nåväl, alla kan väl vara överens om att de
utgör normala människors första genuina bildning. Jag minns själv … fast, vi
spar det till en annan gång.
Sommarens svenska biblioteksdebatt hade som vanligt fel
fokus. När Janne Josefsson förgäves försökte föra i bevis att svenska bibliotek
bränner barnböcker är det en mycket viktigare fråga att dels många bibliotek
läggs ned. Vemodigt konstaterar Smith att medan hon skrivit sin bok har tusentals
bibliotek stängts i England. Även om samma tendens finns i Sverige, vilket så
klart förhindrar mångas möjlighet att skapa sina egna världsbilder. Men lika
allvarligt tycker jag det är att de större biblioteken blir mindre, får ett
reducerat bokbestånd. Bara för ett år sedan öppnade stadsbiblioteket i
Jönköping efter en omfattande renovering, och jag var bestört över att se hur
lite av golvytan som upptogs av böcker.
Det är statistiken som bestämmer, jo, men det är mycket
begärt att tro att det räcker med att böcker finns i magasin eller att beställa
från filialer. För då måste man redan veta vad man ska fråga om, och hur ska
man veta det om inte böckerna är tillgängliga? Som ytterligare indicium på hur lågprioriterat
detta är av politikerna kan tas det närliggande Huskvarna, vars kommande
bibliotek har så tunt golv att en stor del av deras bokbestånd ska fraktas till
magasinet i Umeå.
Nåväl. Ali Smiths bok kan nog läsas som ett uppvaknande. Novellerna
handlar bara indirekt om bibliotek. Desto mer handlar de om ord, om språk. Om
Miltons förmåga att mynta nya ord – 630 stycken, att jämföra med Shakespeares
ynka 229. Kopplingen finns ju i hur orden blir meningar som blir berättelser
som blir böcker som blir bibliotek. Hon demonstrerar hur levande ord kan bli.
Om författare, som den skotska poeten Olive Fraser, vars
dikt ”Det oönskade barnet” citeras (en fantastisk dikt!), och Robert Herrick. Smith
skriver också vackert om D.H. Lawrene och Katherine Mansfield, och kan du läsa
dessa texter utan att raskt skutta iväg till ditt närmsta bibliotek för att
låna deras böcker, då är det något allvarligt fel på dig. Om deras böcker inte finns
där är det något allvarligt fel på ditt bibliotek – speciellt om Mansfield
saknas, kanske 1900-talets nästa bästa novellförfattare på engelska.
De handlar också om depression. Och om döden. Men mest av
allt om livet här och nu, och det är också något som gör Smith till en mer udda
författare – hur hon lyckas gestalta 2000-talet i sina böcker. Inte bara för
att hon tar upp aktuella ämnen, som att få kontokortet skimmat, och hur
djävligt det blir att ta kontakt med bankens kundtjänst, men också i hur
moderna inslag fungerar i texterna, inte enbart som övertydliga nutidsmarkörer
av slaget titta här hur min karaktär
använder sin mobiltelefon, utan mer av hur komponenterna blir en viktig
beståndsdel, och påverkar intrigen.
Det finns ett kärvt drag hos Smith, som finns där även här
hon närmar sig idealistiska ämnen. Hennes noveller är excentriskt vridna, tills
de stabiliseras, utan att det vidlyftiga helt plockas bort. Det finns en besk
satir i hur novellen ”Exfrun” skildrar den typ av författarfetisch som vuxit
fram på senare år, och som kan beskådas i tv-program som babel, alltså att
författaren har blivit viktigare än boken.
Det är svårt att återge hur det är att läsa Ali Smith. Man
måste uppleva det. Att citera hjälper inte heller mycket, då hon dels är
beroende av kontext, och dels laborerar mycket med den grafiska formgivningen.
Texten tar sig egna vägar, som det brukar heta …
Ett av inslagen som gör henne till en så udda författare är
vad hon menar när hon skriver ”jag”. Det är som om hon försöker överskrida
gränsen till det självbiografiska. Ofta när jag har läst henne har jag lurats
tro att nu är det väl ändå hennes egna erfarenheter som berättas, men icke. När
hon – ”jag” – i en av novellerna här pratar med sin döda far (spöken är ofta
närvarande i hennes texter) påminner det om situationen i Artful, som jag läste i somras. Det är ett upphävande av
autenticiteten.
Men mest tänker jag på hur den här boken kan läsas som ett
försvar för biblioteken, och hur viktiga de är just nu, med den utbredda
populismen. Inte för att bildning och kunskap är ett vaccin mot dumheter, men
alternativet är ändå värre. Vad du får i utbyte av böcker – böcker som denna –
är ju ingivelsen att tänka själv. Det är inte meningen att du ska läsa och
acceptera allt som står där, men källkritik kan bara utföras av den som tagit
reda på saker.
intressant det där du skriver att författaren blivit viktigare än boken - denna väntar i bokhyllan.
SvaraRadera