Källarhundarna, Tove Mörkberg, Brombergs

Tove Mörkbergs andra bok är en opersonlig vittnesskildring från den psykiatriska vården. Den är så kortfattad att den begränsar inlevelsen och ger en otillräcklig bild av sitt ämne.

För fyra år sedan läste jag Tove Mörkbergs märkliga debut som poet, Barnen, full av beundran för hur sparsmakat hon skrev fram en världsbild utifrån en uppväxt. Till sin andra bok, Källarhundarna, har hon behållit sin asketiska form, men innehållet är något mörkare.

Det ska genast sägas att det är en kort bok, med dikter som ofta bara består av ett par korta rader. Till sin yttre form kan det likna haikun, även om Mörkberg tacksamt nog gör avkall på räknandet av stavelser (är för resten inte haikun den mest överskattade dikttypen, förutom limericken?).

Hela boken kan läsas som en sammanhållen dikt som helt utspelar sig på en psykiatrisk klinik. Diktjaget hör till de intagna. Det blir då naturligt att jämföra den med Andreas Lundbergs bok Storm i den pelare som bär, som utkom förra året, och som skildrade en depression utifrån de anteckningar poeten förde under två månader på en av Sahlgrens psykiatriska avdelningar.

En jämförelse som tyvärr inte utfaller till Mörkbergs fördel, och jag tror inte att det enbart har att göra med det kvantitativa, då Lundbergs bok är betydligt mer omfattande. Bra dikt kan självfallet skrivas utifrån de mest knapphändiga förutsättningar, något Aase Berg har visat med flera av sina korta böcker.

Det ska inte förnekas att här finns en koncentration som pockar på uppmärksamhet. Mörkberg skildrar också livet på avdelningen utifrån ett mer eller mindre osynligt jag. Språket räcker inte heller till, utan händelser stannar ofta i det ordlösa. Wittgenstein må ha sagt att om det vi inte kan prata måste vi tiga, men för poeten borde andra regler gälla: en huvuduppgift för poeten är ju att överskrida de begränsningar språket sätter.

Ett problem för Mörkberg är att tilltalet kan uppfattas som distanserat, vilket är en paradox då boken lär bygga på egna erfarenheter. Endast undantagsvis hittar jag rader att fastna för. ”Är det / verkligen / ingen som vill / mig illa”, kan en dikt lyda, och det illustrerar tydligt den paranoides dilemma – att det enda som är värre än att någon pratar om en är att ingen pratar om en.

Jag läser Källarhundarna och undrar om jag blir beklämd av innehållet eller för att jag inte blir tillräckligt beklämd av det. All poesi kan inte vara helt livsavgörande eller slå undan benen på mig som läsare. Det storslagna kan också vara anmäla sig utan stora åthävor, men jag blir inte helt övertygad av mitt helhetsintryck av den här boken.

Nog för att det till stor del saknas poetiska inblickar från psykiatrins insida, sedan Lars Noréns ”schizz-poesi” från 60-talet. Den som möjligen skräms av det intima i Lundbergs oerhört drabbande bok kanske hellre ska vända sig till Mörkbergs faktiskt mindre mörka skildring.

Här finns också en ganska brysk omdefinition av det lyckliga slutet, i den här kärnfulla summeringen: ”Är livet orättvist / har jag förlorat / ville jag någonsin / vinna”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2017)