Vera är namnet på den
dotter som föds under en smällkall bröllopsnatt ute på skärgården mitt i 40-talsvintern.
Det är den siste av de rika Cederbröderna som har gift sig med den redan
gravida Sandrine, en sjuttonårig flykting från andra världskriget. Hon bär på
hemska minnen därifrån, inte minst vem som är far till hennes barn. Hon döljer
sin sanning väl för sin nya familj, och i sin tur döljer hennes man sanningen
om varför han gift sig med henne. Varje natt sövs hon ned, träffar aldrig sin
dotter, och hon terroriseras av en av mannens bröder.
Alla
förutsättningar finns för en tät historia om lögner och svek, men Anne Swärd
lyckas inte riktigt infria mina förväntningar med sin fjärde roman Vera. Inledningen är lovande, med en
bröllopsskildring som förtjänar att bli klassisk med sin högdramatiska
förlossning medan bröllopsgästerna super sig fulla för att hålla kylan borta.
Sedan fortsätter det tyvärr med evighetslånga tillbakablickar på Sandrines
krigsupplevelser. De gruvliga krigsminnena speglas i en skildring av ett
kärlekslöst äktenskap. Den förfärliga historien berättas med distans, och det
blir inte heller riktigt spännande. Sandrine har getts för stark belysning, och
alla hennes tankar tänks för ofta för romanens bästa.
(Också publicerad i
Vi 9/17)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.