Bibliotek, Ali Smith, översättning Niclas Nilsson, Atlas

Alla författare är udda, men somliga författare är mer udda än andra. En av de mer udda är skotska Ali Smith, som introducerades på svenska för tiotalet år sedan med två titlar. Att det inte blev fler är en underlig underlåtenhet. Nu plockas hon upp av Atlas, som väljer att översätta novellsamlingen Bibliotek. Två saker kan sägas om det valet.

Noveller är en mindre kommersiell genre än romanen. Eftersom Smith som författare utöver de två tidigare på svenska gett ut fem novellsamlingar och sex romaner kunde de ha valt det något mindre högrisktagande – There But For The, Artful, Autumn, och How to Be Both är ypperliga romaner. 2. Bibliotek är ingen novellsamling. (Sa jag att Ali Smith är en udda författare?)

Å andra sidan var det Atlas som valde att satsa på Alice Munros noveller när andra svenska förlag tappat intresset. Medan hon skriver konventionella noveller – om än hon gör just det bättre än typ alla nu levande författare – är Smith en författare som gör uppror mot novellgenren ungefär på samma sätt som hon gör uppror mot romangenren annars. Att läsa henne är ett utmanande äventyr, för hon är vild som fan, som en busigare Jeanette Winterson.

Boken består av texter som till det yttre liknar noveller, varvade med kursiverade stycken där mer eller mindre kända brittiska författare berättar om vad bibliotek är bra för. Sådana texter tenderar att bli ensidiga, nostalgiskt sönderkramande tårdrypande. Bokhyllor ska inte bara hyllas, utan texterna om dem ska hyvlas också. Nåväl, alla kan väl vara överens om att de utgör normala människors första genuina bildning. Jag minns själv … fast, vi spar det till en annan gång.

Sommarens svenska biblioteksdebatt hade som vanligt fel fokus. När Janne Josefsson förgäves försökte föra i bevis att svenska bibliotek bränner barnböcker är det en mycket viktigare fråga att dels många bibliotek läggs ned. Vemodigt konstaterar Smith att medan hon skrivit sin bok har tusentals bibliotek stängts i England. Även om samma tendens finns i Sverige, vilket så klart förhindrar mångas möjlighet att skapa sina egna världsbilder. Men lika allvarligt tycker jag det är att de större biblioteken blir mindre, får ett reducerat bokbestånd. Bara för ett år sedan öppnade stadsbiblioteket i Jönköping efter en omfattande renovering, och jag var bestört över att se hur lite av golvytan som upptogs av böcker.

Det är statistiken som bestämmer, jo, men det är mycket begärt att tro att det räcker med att böcker finns i magasin eller att beställa från filialer. För då måste man redan veta vad man ska fråga om, och hur ska man veta det om inte böckerna är tillgängliga? Som ytterligare indicium på hur lågprioriterat detta är av politikerna kan tas det närliggande Huskvarna, vars kommande bibliotek har så tunt golv att en stor del av deras bokbestånd ska fraktas till magasinet i Umeå.    

Nåväl. Ali Smiths bok kan nog läsas som ett uppvaknande. Novellerna handlar bara indirekt om bibliotek. Desto mer handlar de om ord, om språk. Om Miltons förmåga att mynta nya ord – 630 stycken, att jämföra med Shakespeares ynka 229. Kopplingen finns ju i hur orden blir meningar som blir berättelser som blir böcker som blir bibliotek. Hon demonstrerar hur levande ord kan bli.

Om författare, som den skotska poeten Olive Fraser, vars dikt ”Det oönskade barnet” citeras (en fantastisk dikt!), och Robert Herrick. Smith skriver också vackert om D.H. Lawrene och Katherine Mansfield, och kan du läsa dessa texter utan att raskt skutta iväg till ditt närmsta bibliotek för att låna deras böcker, då är det något allvarligt fel på dig. Om deras böcker inte finns där är det något allvarligt fel på ditt bibliotek – speciellt om Mansfield saknas, kanske 1900-talets nästa bästa novellförfattare på engelska.  

De handlar också om depression. Och om döden. Men mest av allt om livet här och nu, och det är också något som gör Smith till en mer udda författare – hur hon lyckas gestalta 2000-talet i sina böcker. Inte bara för att hon tar upp aktuella ämnen, som att få kontokortet skimmat, och hur djävligt det blir att ta kontakt med bankens kundtjänst, men också i hur moderna inslag fungerar i texterna, inte enbart som övertydliga nutidsmarkörer av slaget titta här hur min karaktär använder sin mobiltelefon, utan mer av hur komponenterna blir en viktig beståndsdel, och påverkar intrigen.

Det finns ett kärvt drag hos Smith, som finns där även här hon närmar sig idealistiska ämnen. Hennes noveller är excentriskt vridna, tills de stabiliseras, utan att det vidlyftiga helt plockas bort. Det finns en besk satir i hur novellen ”Exfrun” skildrar den typ av författarfetisch som vuxit fram på senare år, och som kan beskådas i tv-program som babel, alltså att författaren har blivit viktigare än boken.   

Det är svårt att återge hur det är att läsa Ali Smith. Man måste uppleva det. Att citera hjälper inte heller mycket, då hon dels är beroende av kontext, och dels laborerar mycket med den grafiska formgivningen. Texten tar sig egna vägar, som det brukar heta …

Ett av inslagen som gör henne till en så udda författare är vad hon menar när hon skriver ”jag”. Det är som om hon försöker överskrida gränsen till det självbiografiska. Ofta när jag har läst henne har jag lurats tro att nu är det väl ändå hennes egna erfarenheter som berättas, men icke. När hon – ”jag” – i en av novellerna här pratar med sin döda far (spöken är ofta närvarande i hennes texter) påminner det om situationen i Artful, som jag läste i somras. Det är ett upphävande av autenticiteten.  

Men mest tänker jag på hur den här boken kan läsas som ett försvar för biblioteken, och hur viktiga de är just nu, med den utbredda populismen. Inte för att bildning och kunskap är ett vaccin mot dumheter, men alternativet är ändå värre. Vad du får i utbyte av böcker – böcker som denna – är ju ingivelsen att tänka själv. Det är inte meningen att du ska läsa och acceptera allt som står där, men källkritik kan bara utföras av den som tagit reda på saker.