Nick Cave 1-10

1 The Mercy Seat (1988) Onekligen en avancerad låt från ”Tender Prey”, om en dödsdömd fånge som i varje refräng bedyrar sin oskuld och att han alltid talat sanning, men i sista ger vika och erkänner att han är rädd för att han farit med osanning, eller om han bara erkänner att han har ljugit när han upprepade gånger säger sig vara orädd för att dö. Texten är full av bibliska referenser, såsom öga för öga och tand för tand, Jesus födelse i en krubba, Nådestolen från Andra Moseboken, och Jesus ansikte i fängelsesoppan är från … nåja, Cave tog många droger under 80-talet. Fången har tatuerat sina knogar med E.V.I.L. och H.A.T.E., vilket påminner om ”Predikaren” i Charles Laughtons film Night of the Hunter, spelad av Robert Mitchum, där knogarna hade LOVE och HATE. Texten är oerhört rik på bildspråk och symbolik. Min favorit av textraderna är när han säger: ”So I go shuffling out of life / Just to hide in death a while”. De orden citerar Darlene Cates som mamma till Johnny Depp i filmen What’s Eating Gilbert Grape? Verserna samspelar med refrängen, och låtens USP är hur refrängen upprepas gång efter gång efter gång efter sista versen, och bildar en virvel av upprepning, där de hackar in i varandra på ett böljande sätt. Mick Harveys ängsligt rastlösa stråkarrangemang bidrar till den klaustrofobiska känslan. När Johnny Cash gjorde en cover av låten till sin absolut sista skiva, "American Recordings III", kunde Cave inte bidra med ackorden, utan det var Harvey som skickade dem. Harveys betydelse för hur The Bad Seeds lät 1984-2009 kan inte överskattas. Han var också med i Caves första band i Australien, The Boys Next Door. Cashs version påminner rätt mycket om den akustiska som Cave gjorde som en promotionsingel till följande skiva, ”The Good Son”. Jag lyssnade på den versionen varje dag en vinter när jag gick från bussen till min arbetsplats som städare på en högstadieskola på Teg i Umeå. Live har bandet arrangerat om låten på många olika sätt.

2 Deanna (1988) Eftersom det var en lista med Bruce Springsteens bästa låtar som initierade den här listan kan man säga att det här är Nick Caves "Born To Run". Från ”Tender Prey”, en snabb låt om en tjej från Caves barndom. Berättelsen om deras äventyr är kanske inte extraordinär i sig, med sina typiska inslag av busstreck och fantasier om hämnd, men musiken är fantastisk, en genial poplåt. Det är som om den inte tillräckligt snabbt kan fånga sina intryck. Det låter som en av Phil Spectors 60-talslåtar, speciellt partiet när sångaren hävdar: ”We will eat out of their pantries and their pa-a-a-arlours”. Det är också en snygg drop i samma vers, i raden "Ande we'll unload into their heads". Hm: verkar finnas många anledningar till att Phil Spector skulle gilla den här låten. Finns också i en akustisk version som släpptes som promotionsingel till ”The Good Son”, där låten sömlöst mixas med en gospel som Carola brukar sjunga, ”Oh, Happy Day”. 

3 Stagger Lee (1996) Nä, kanske inte en helt egen låt, men även om historien om Lee Shelton, som mördades över något så futtigt som en hatt 1895, har berättats många gånger sedan dess finns det ingen version som liknar denna, från ”Murder Ballads”. Cave gör Stagger Lee till psykopatisk mördare i en låt som är en hybrid mellan blues och gangstarap, med inslag av jamaicansk toast. Att Stagger Lee i denna version har en Ford av 1928 års modell är en trolig allusion till Tom Shiftlet i Flannery O'Connors novell "The Life You Save May Be Yor Own", även om novellens Tom inte är lika psykopatisk som sångens protagonist. Martyn Caseys basgång är det tyngsta jag hört, och i videon har Cave på sig en rosa Take That-tröja i storlek XS. Även mina kompisar som inte hade mycket till övers för Cave knockades till marken av rader som dessa: ”I'm a bad motherfucker, don't you know / And I'll crawl over fifty good pussies just to get to one fat boy's asshole! / Said Stagger Lee”.

4 Where the Wild Roses Grow (1995) Duetten med Kylie Minogue blev en oväntad hit, och hamnade på ”Murder Ballads”. Många var upprörda över att Cave sjöng tillsammans med en popsångerska utan credd i indievärlden, men han hade sedan 80-talet hyllat henne. I filmen 20,000 Days on Earth berättar hon att hon gick på en av hans spelningar och tyckte att han på scenen påminde om ett träd, ett stort svart träd. Låten är en mycket traditionell ballad med anor tillbaka till medeltiden, liksom Goethes dikt ”Hedenröslein”. (Låten analyseras utförligt i Lars Elleströms bok Lyrikanalys, Studentlitteratur, 1999). Jag tyckte inte särskilt mycket om låten när den började spelas i radion, men måste erkänna att den är både enkel och intrikat (verserna berättar den lugubra berättelsen ur två olika perspektiv), och melodin är slående vacker. Extra plus för det ibland briljanta bildspråket (”the wind light as a thief”).   

5 There She Goes, My Beautiful World (2004) En uppsluppen gospel från ”Abattoir Blues”, där sångaren i vers efter vers går igenom olika kreativa människor som har skapat under usla förhållanden, medan han själv har en av sina rätt många skrivkramper (se ”Hallelujah”, ”Far From Me”). Favoritversen är när han skildrar hur Karl Marx kramar sina hemorrojder när han skriver Das Kapital, Dylan Thomas dör fyllesjuk i St Vincent’s Hospital i New York, Gaugin sticker iväg och blir helt tropisk, och Philip Larkin står ut på biblioteket i Hull. Känns som att ingen annan popartist, Morrissey inkluderad, kunde skriva den versen. Men det bästa med låten är den sublima refrängen, som lyfter misären till euforiska höjder, med hjälp av Londons gospelkör. Endast en pedant skulle klandra Cave för att han anger Johnny Thunders som låtskrivare till ”Chinese Rocks”, som ju skrevs av Richard Hell och Dee Dee Ramone.

6 The Ship Song (1990) En ljuv ballad från ”The Good Son”, full av xylofonspel, långsamt piano, underbar sång – inte minst kören, där Blixa Bargelds röst hörs bäst. Inte så få gånger har den lanserats som kandidat till en ny nationalsång för Australien. Själva texten är en vemodig betraktelse över att ta farväl: ”Your face has fallen sad now / For you know the time is nigh / When I must remove your wings / And you, you must try to fly”. Ett av många exempel på att Caves låtar nästan undantagslöst låter bättre klockan två eller tre på natten.

7 From Her To Eternity (1984) Titellåten från debuten är en tidig stalkerlåt, som på ett utsökt sätt tar till vara det bästa från The Birthday Party, men också gör något av influenserna. Det är också magnifikt gitarrspel av anti-gitarristen Blixa Bargeld, och det går att fortfarande lyssna på låten efter 33 år och varje gång tänka ”vad fan är det?” varje gång gitarren börjar kvida/yla. Sångaren tillbringar mest tid i sängen på sitt rum, lyssnar på en tjej som går i våningen ovanför, fantiserar om vad det är för färg på hennes strumpor, fångar hennes tårar när de sipprar ned genom taket. Han tar sig in för att tjyvläsa hennes dagbok och flyr tillbaka, ”outta her nightmare and back into mine”. Det var här, och inte i skolan, jag lärde mig glosor som ”scrutinize”, men mina lärare var ändå inte imponerade: i gymnasiet gjorde jag ett arbete om Nick Cave, och min idiot till engelsklärare rättade titeln till ”From Here To Eternity” - jag tror inte att hon trodde att jag syftade på The Only Ones låt från några år tidigare, den hette precis som filmen "From Here To Eternity". I Wenders film Himmel över Berlin framträder bandet med låten på en klubb i Berlin. I en inre monolog repeterar sångaren frasen ”I won’t tell you about a girl” för att sedan så klart inleda med sitt ”Ah wanna tell ya bout a girl”.

8 Jubilee Street (2013) Starkaste låten från ”Push The Sky Away”, och framför allt när den så att säga bokstavligen exploderar live, där rader om att sångaren transformeras och vibrerar och glöder: att se och höra det hända med egna öron ögon är en oöverträffad upplevelse. Texten är inte helt lätt att avkoda, men det är skumraskaffärer på en gata, en bordell, och ett foster i koppel.    

9 Tupelo (1984) Inleder andra skivan ”The Firstborn Is Dead”. Med en blixt annonseras ankomsten av en Kung som sannerligen inte är av denna världen. Den förstfödde från skivans titel är förstås Elvis dödfödde tvilling, Jesse Garon Presley, som enligt myten lades i en skolåda med ett rött band runt den. Musiken är en ond blues, som drivs fram av Barry Adamsons bas, texten är full av bibliska referenser där det aldrig blir klart om Elvis är Jesus eller inte. ”No sleep runs this deep” är ett snyggt inrim. Bygger vagt på John Lee Hookers ”Tupelo Blues”, men det är en väldigt egen(artad) komposition. Raden "No fish can swim" är hämtad från en gammal Birthday Party-låt, "Cry", så om du vill vara inbilsk kan du infoga ett "and we know he's used that line before" här.  

10 The Weeping Song (1990) En ljuv duett från ”The Good Son” där Cave spelar sonen och Blixa Bargeld fadern/Guden. De verkar tävla om vem som kan sjunga mörkast – jag tror Blixa vinner. Melodin är fejkat allvarlig, texten full av den typ av skämt och grova överdrifter som många menar är ett stående inslag i Caves karriär. Sonen frågar varför alla gråter, och ber om ursäkt när han upptäcker att också fadern gråter: "Oh father tell me are you weeping? / Your face it seems wet to touch / Oh then I’m so sorry father / I never thought I hurt you so much”. Om man föreställer sig fadern som Guden blir det ännu mer giltigt.   

Bibliotek, Ali Smith, översättning Niclas Nilsson, Atlas

Alla författare är udda, men somliga författare är mer udda än andra. En av de mer udda är skotska Ali Smith, som introducerades på svenska för tiotalet år sedan med två titlar. Att det inte blev fler är en underlig underlåtenhet. Nu plockas hon upp av Atlas, som väljer att översätta novellsamlingen Bibliotek. Två saker kan sägas om det valet.

Noveller är en mindre kommersiell genre än romanen. Eftersom Smith som författare utöver de två tidigare på svenska gett ut fem novellsamlingar och sex romaner kunde de ha valt det något mindre högrisktagande – There But For The, Artful, Autumn, och How to Be Both är ypperliga romaner. 2. Bibliotek är ingen novellsamling. (Sa jag att Ali Smith är en udda författare?)

Å andra sidan var det Atlas som valde att satsa på Alice Munros noveller när andra svenska förlag tappat intresset. Medan hon skriver konventionella noveller – om än hon gör just det bättre än typ alla nu levande författare – är Smith en författare som gör uppror mot novellgenren ungefär på samma sätt som hon gör uppror mot romangenren annars. Att läsa henne är ett utmanande äventyr, för hon är vild som fan, som en busigare Jeanette Winterson.

Boken består av texter som till det yttre liknar noveller, varvade med kursiverade stycken där mer eller mindre kända brittiska författare berättar om vad bibliotek är bra för. Sådana texter tenderar att bli ensidiga, nostalgiskt sönderkramande tårdrypande. Bokhyllor ska inte bara hyllas, utan texterna om dem ska hyvlas också. Nåväl, alla kan väl vara överens om att de utgör normala människors första genuina bildning. Jag minns själv … fast, vi spar det till en annan gång.

Sommarens svenska biblioteksdebatt hade som vanligt fel fokus. När Janne Josefsson förgäves försökte föra i bevis att svenska bibliotek bränner barnböcker är det en mycket viktigare fråga att dels många bibliotek läggs ned. Vemodigt konstaterar Smith att medan hon skrivit sin bok har tusentals bibliotek stängts i England. Även om samma tendens finns i Sverige, vilket så klart förhindrar mångas möjlighet att skapa sina egna världsbilder. Men lika allvarligt tycker jag det är att de större biblioteken blir mindre, får ett reducerat bokbestånd. Bara för ett år sedan öppnade stadsbiblioteket i Jönköping efter en omfattande renovering, och jag var bestört över att se hur lite av golvytan som upptogs av böcker.

Det är statistiken som bestämmer, jo, men det är mycket begärt att tro att det räcker med att böcker finns i magasin eller att beställa från filialer. För då måste man redan veta vad man ska fråga om, och hur ska man veta det om inte böckerna är tillgängliga? Som ytterligare indicium på hur lågprioriterat detta är av politikerna kan tas det närliggande Huskvarna, vars kommande bibliotek har så tunt golv att en stor del av deras bokbestånd ska fraktas till magasinet i Umeå.    

Nåväl. Ali Smiths bok kan nog läsas som ett uppvaknande. Novellerna handlar bara indirekt om bibliotek. Desto mer handlar de om ord, om språk. Om Miltons förmåga att mynta nya ord – 630 stycken, att jämföra med Shakespeares ynka 229. Kopplingen finns ju i hur orden blir meningar som blir berättelser som blir böcker som blir bibliotek. Hon demonstrerar hur levande ord kan bli.

Om författare, som den skotska poeten Olive Fraser, vars dikt ”Det oönskade barnet” citeras (en fantastisk dikt!), och Robert Herrick. Smith skriver också vackert om D.H. Lawrene och Katherine Mansfield, och kan du läsa dessa texter utan att raskt skutta iväg till ditt närmsta bibliotek för att låna deras böcker, då är det något allvarligt fel på dig. Om deras böcker inte finns där är det något allvarligt fel på ditt bibliotek – speciellt om Mansfield saknas, kanske 1900-talets nästa bästa novellförfattare på engelska.  

De handlar också om depression. Och om döden. Men mest av allt om livet här och nu, och det är också något som gör Smith till en mer udda författare – hur hon lyckas gestalta 2000-talet i sina böcker. Inte bara för att hon tar upp aktuella ämnen, som att få kontokortet skimmat, och hur djävligt det blir att ta kontakt med bankens kundtjänst, men också i hur moderna inslag fungerar i texterna, inte enbart som övertydliga nutidsmarkörer av slaget titta här hur min karaktär använder sin mobiltelefon, utan mer av hur komponenterna blir en viktig beståndsdel, och påverkar intrigen.

Det finns ett kärvt drag hos Smith, som finns där även här hon närmar sig idealistiska ämnen. Hennes noveller är excentriskt vridna, tills de stabiliseras, utan att det vidlyftiga helt plockas bort. Det finns en besk satir i hur novellen ”Exfrun” skildrar den typ av författarfetisch som vuxit fram på senare år, och som kan beskådas i tv-program som babel, alltså att författaren har blivit viktigare än boken.   

Det är svårt att återge hur det är att läsa Ali Smith. Man måste uppleva det. Att citera hjälper inte heller mycket, då hon dels är beroende av kontext, och dels laborerar mycket med den grafiska formgivningen. Texten tar sig egna vägar, som det brukar heta …

Ett av inslagen som gör henne till en så udda författare är vad hon menar när hon skriver ”jag”. Det är som om hon försöker överskrida gränsen till det självbiografiska. Ofta när jag har läst henne har jag lurats tro att nu är det väl ändå hennes egna erfarenheter som berättas, men icke. När hon – ”jag” – i en av novellerna här pratar med sin döda far (spöken är ofta närvarande i hennes texter) påminner det om situationen i Artful, som jag läste i somras. Det är ett upphävande av autenticiteten.  

Men mest tänker jag på hur den här boken kan läsas som ett försvar för biblioteken, och hur viktiga de är just nu, med den utbredda populismen. Inte för att bildning och kunskap är ett vaccin mot dumheter, men alternativet är ändå värre. Vad du får i utbyte av böcker – böcker som denna – är ju ingivelsen att tänka själv. Det är inte meningen att du ska läsa och acceptera allt som står där, men källkritik kan bara utföras av den som tagit reda på saker.

Nick Cave 11-20

11 Distant Sky (2016) Från ”Skeleton Tree”. Melodin är så minimalistisk att man förleds tro att Arvo Pärt kunde ha komponerat den. Texten är ytterst bitter: ”They told us our gods would outlive us / They were wrong”. Refrängen sjungs av danska sopranen Else Torp, och det är sublimt när hennes röst tar sig in i låten. I filmen One More Time With Feeling, som annars är helt i svartvitt, blir det färg i detta ögonblick. (Något liknande sker för övrigt i Wim Wenders film Himmel över Berlin, där Cave medverkar, när en av änglarna får syn på trapetskonstnären, hon som spelas av Wenders (dåvarande?) fru, och den svartvita filmen blir färg, för att gestalta att han blir förälskad.)

12 Stranger Than Kindness (1986) Skrevs alltså av Anita Lane och Blixa Bargeld, när Cave bodde i Berlin, och var ytterst produktiv. Men låten, från ”Your Funeral, My Trial”, är för bra för att inte ha med på listan. Lane bodde tillsammans med Cave – inlåst på dagarna. Som hämnd skrev hon dels den här texten, där Cave tvingas sjunga ”I’m a stranger to kindness”, och dels den ännu mer kritiska ”The World’s A Girl”, med flera anspelningar på grymhet. Den här låten låter märkligt modern fortfarande, något som accentuerades när Fever Ray gjorde en cover 2009. Melodin är tidlös, gör inte mycket väsen av sig, men jag gillar den enormt. Cave gör också det, och han har prisat dess ”unearthly beauty”. När han turnerade med ett komprimerat Bad Seeds 2015 spelade han makalösa versioner av den här låten.

13 Sad Waters (1986) Från ”Your Funeral, My Trial”. Cave lånar inledningens två rader från Tom Jones monsterhit ”Green Green Grass of Home”, men sedan följer på typiskt Cave-vis en otillbörligt idyllisk saga om besatthet och olycka.

14 Do You Love Me? (1994) Inleder den starka skivan ”Let Love In”, och blev en singel och borde nog ha blivit en hit, i kraft av sin utmärkta refräng. I de olika verserna tigger sångaren om bekräftelse från sin kärlek, men vet innerst inne att det är lönlöst, och landar i den ultimata pessimismens slutledning: "All things move toward their end, / I knew before I met her that I would lose her". (Den första raden upprepas förresten av läkaren/mördaren i "Song of Joy" på "Murder Ballads-skivan.) Här hörs för första gången vilken tillgång Martyn Caseys basspel skulle bli – han var en relativt nybliven medlem, hämtad från The Triffids (ett band som förtjänar en lista liknande denna). Låten fick pris som Australiens bästa låt, och framfördes då av Ed Keupper från The Saints vid en ceremoni som leddes av Billy Joel. När Joel var på väg in till sin limousine sa han till Keupper: ”Nice song, Nick.”

15 Higgs Boson Blues (2013) Från ”Push The Sky Away”, och den handlar förstås bara på ett vagt plan om Higgs-partikeln. Lika mycket handlar det om mordet på Martin Luther King, om en död Miley Cyrus i en swimming pool, och om att inget spelar någon roll längre om man har löst vetenskapens stora fråga.

16 Breathless (2004) En av flera starka låtar på ”The Lyre of Orpheus”. Lite oväntat beledsagas melodin av en flöjt, men då har man missat dels Warren Ellis multi-instrumentella talanger och dels Caves förtjusning i bandet Jethro Tull. Cat Power har gjort en cover på denna låt, men den låter till skillnad från hennes andra covers inte så olikt originalet. I en rättvis värld hade den här pastorala kärlekslåten ersatt Kents ”Utan dina andetag” som stapelvara på diverse bröllop.

17 Into My Arms (1997) Inleder ”The Boatman’s Call”, med sparsmakade insatser av The Bad Seeds. Man kan rentav betrakta hela skivan som en soloskiva. Lyssna gärna på hur Cave sjunger refrängen så att s-ljudet i ”arms” låter som när en trummis markerar takten på sin hi-hat. Cave skrev låten på rehab från långvarigt drogmissbruk, men säger själv att han inte ens tänkte på att titeln kan vara en drogreferens (man injicerar heroin i armen). Låten fungerar lika bra på bröllop som på dop som på begravningar, vilket säger något om dess universella kvaliteter.

18 I Need You (2016) En hjärtknipande låt från ”Skeleton Tree”, där Cave verkligen sjunger hjärtat ur kroppen. Synthriffet i början låter lite som John Carpenters skräckfilmsmusik, men låten i sig är en rak berättelse om hur han betraktar sin älskade i affären (flera av låtarna på skivan utspelar sig där), och hur han vet att han kommer att sakna henne när hon är försvunnen. Samma pessimism utspelar sig i ”Do You Love Me”: ”I knew before I met her that I would lose her”. Här lyder den explicita refrängen ”Nothing really matters”, en skrämmande summering även det.

19 Red Right Hand (1994) En av de skrämmande låtarna från ”Let Love In”, och som använts i åtskilliga filmer och tv-serier där olycksbådande atmosfär behövts. Till Scream-filmerna mixade Barry Adamson en ny version av låten, med delvis helt annorlunda textrader, och till tv-serien Peaky Blinders gjordes ännu en version, där musiken nästan är helt bortmixad. I original är titeln en allusion till Miltons Paradise Lost, och en snubbe som tar sig in under huden på sin omgivning. Det finns flera cover-versioner av den, bland andra av Arctic Monkeys och PJ Harvey. Den jag gillar bäst gjordes av Giant Sand tidigt under 00-talet, även om jag inte riktigt håller med dess sångare som har sagt att han trodde att den röda handen associerade till Jultomten. Den anonyma internetkonstnären DrFaustus gjorde en bilderbok av låten för två år sedan.

20 We No Who U R (2013) Inleder ”Push The Sky Away”, och det är en stark låt med svepande ackord som bäddar in de hotfulla inslagen i texten, utan att ta udden av dem. Jag är ledsen att jag inte har någon bättre synonym än ”hotfull”: jag tänker menacing/intimidating. Det finns ingen anledning att förlåta, lyder låtens nedtonade sensmoral, och det skriver jag gärna under på.

Nick Cave 21-30

21 Easy Money (2004) Inte många verkar gilla den här kufiska låten från ”The Lyre of Orpheus”, som eventuellt handlar om manlig prostitution, eller vad nu en man kan ta sig för när han ska försörja sin familj. Texten innehåller även en del samhällsekonomisk teori. Jag har skrivit mer utförligt om låten någonstans på internet.

22 Straight To You (1992) En bluespsalm från ”Henry’s Dream”, och den har förvisso en gullig melodi, där The Bad Seeds knappt någonsin har låtit lika bra. Världen håller på att kollapsa, men sångaren återkommer alltid till sin älskade. Josh Groban har gjort en vidrig version av denna låt, och det påminner mig om att det finns en hel del usla versioner av Caves låtar. Speciellt ”Where The Wild Roses Grow” har lockat många patetiska hårdrockare att göra duetten med extra mörk stämma, och ”The Ship Song” ska vi inte tala om (Amanda Palmer, Heather Nova, Martha Wainwright, Pearl Jam, många många andra). Sök för all del upp Mike Geiers version när han kallar sig Puddles Pity Party, som gjorde en vacker version 23 juni i år. Det jag har gillat annars är väl endast Fever Rays ”Stranger Than Kindness”, Chelsea Wolfes ”I Let Love In” (den är nästan bättre än originalet), Sharon Van Ettens ”People Ain’t No Good”, Giant Sands ”Red Right Hand”, och några som Camille O’Sullivan har gjort. Samt ok, Johnny Cashs ”The Mercy Seat”.

23 Nobody’s Baby Now (1994) En av de mörka balladerna från ”Let Love In”, om hur omöjligt det är att bli kvitt en förälskelse. När jag var ny lärare testade de gamla engelsklärarna mig på ordet ”feral”, då de hade fått för sig att jag lärt mig mindre på universitet än vad de gjorde på 1800-talet. En rätt stor del av mitt engelska ordförråd har jag dock Cave att tacka för, och i synnerhet debutromanen And The Ass Saw The Angel är full av esoteriska ord.

24 (Are You) The One That I’ve Been Waiting For? (1997) En beskedlig låt från ”The Boatman’s Call”, men jag har alltid gillat hur den tassar sig fram. I en video till den står Blixa Bargeld demonstrativt med armarna i kors, och låtsas inte ens ta ett enda ackord på gitarren. Låten lär vara bra att spela när man ska fria.

25 Jack The Ripper (1992) Bland många bands låtar om Jack Uppskäraren är det här en av de bättre, från ”Henry’s Dream”. Påminner starkt om en gammal blueslåt, om en man som har en hustru som definitivt bär byxorna i förhållandet. Här finns gott om allitterationer för den som gillar sådana: ”We bed in a bucket of butchers’ knives / I awake with a hatchet hanging over my head”. När Cave för något år sedan fick frågan vilken låt han var mest stolt över svarade han ”Jack The Ripper”, men man ska nog inte ta honom på orden. Den släpptes i en akustisk version också, men ärligt talat är det inte så stor skillnad på den och den version som finns på skivan. I den blodiga videon är Cave långhårig och med ett rörelsemönster som bara året därefter skulle imiteras av Dave Gahan från Depeche Mode, i videon till ”I Feel You”.   

26 Knockin' on Joe (1985) Från andra skivan, som lite ologiskt hette ”The Firstborn Is Dead”. (Jag kommer till titeln när jag skriver om ”Tupelo”). Här rör sig Cave i death row-marker, med en dödsdömd fånge, och visar god insyn både i dennes problematik och i fångvaktarens. The Bad Seeds var bara tre medlemmar på den här skivan, och skulle växa till sju medlemmar drygt tio år senare, till skivan ”The Boatman’s Call”.   

27 Brompton Oratory (1997) En katolsk kyrka i London är spelplatsen för denna udda pärla från ”The Boatman’s Call”. Av någon anledning skrev han under den här tiden flera låtar på en gammal Casio-synth från 80-talet, och den används i låtens inledning. Texten är en berättelse om sorg, om att sångaren sneglar mot de stenfigurer som pryder kyrkan och tänker med avund att somliga har det bra som slipper se en skönhet som är så vacker att den är omöjlig att definiera, omöjlig att tro på, och omöjlig att uthärda.  

28 A Box For Black Paul (1984) En lång berättande låt från debuten ”From Her To Eternity”. Texten handlar alltså om en död man och vem som ska bygga hans kista. Inte jag, svarar hans änka: ”And why should ah dress his wounds / when he has wounded my dress nightly?” Eftersom BP, Black Pauls initialer, också är initialerna till Caves förra band Birthday Party är det lätt att läsa texten som en klagosång över bandets död – inte minst förstärks det av att journalisterna vägrar bygga kistan, för ”we jes cum to git dah facks”.  

29 Foi Na Cruz (1990) Inleder ”The Good Son”, med några av de finaste stålsträngade ackord jag har hört. Produktionen på den skivan här är min favorit av alla Caves skivor, för att ljudbilden är så varm, och sången kommer fram så nära mikrofonen. Refrängen är på portugisiska, och texten är överlag en pessimistisk historia: ”Love comes a-knocking on our door / But you, you and me, love / We don’t live here anymore”.  

30 I Let Love In (1994) Titellåten till en stark skiva som kom efter att Cave bott i Brasilien ett tag. Inledningen är en allusion till en novell av John Hawkes, som jag råkade läsa strax innan skivan kom: ”Deception and despair, those twin handmaidens of desire”, står det där (jag hittade den i en antologi med Modern Gothic Fiction). Texten är fyndig, och förtjänar egentligen att citeras i sin helhet, men ”Far worse to be Love’s lover than the lover that Love has scorned” är ju något att tänka på.

Nick Cave 31-40

31 Water’s Edge (2013) En av de bättre låtarna på ”Push The Sky Away”, med en sångare som går omkring i närheten av kanske Brightons stränder och tittar på de unga kvinnorna där, med sina i-Phonelurar i öronen och sina ben vidöppna som biblar. Tyvärr rimmar ju ”the will of love” inte bara med ”the thrill of love” utan också med ”the chill of love”, konstaterar Cave elegiskt. Musiken är subtilt sinister.

32 Far from Me (1997) Cave uppvaktar sin musa, i en stark låt från ”The Boatman’s Call”. Temat skulle tas upp igen på ”Abattoir Blues”-skivan. Melodin hör till de bästa, i mitt tycke, med de långsamt gungande ackorden. 

33 Sunday’s Slave (1988) Texten är möjligen lite fånig, men jag har alltid gillat den här lite undanskymda låten från ”Tender Prey”. Den påminner om hur man i början av 1900-talet ofta talade om veckodagarna i termer av Monday’s Child och så vidare. Hur ofta finns det inte anledningar att nynna rader som denna: ”Thursday angered the master / Ok, so Friday gonna pay”?  

34 Papa Won’t You Leave Henry (1992) En vaggvisa, som Cave skrev till sin äldsta son Luke, från ”Henry’s Dream”. Ja, refrängen är en vaggvisa i alla fall, för i verserna är det en grotesk historia om våldsamma uppgörelser, fyllor, referenser till Georges Batailles roman Himlens blå (Michel med blodet runt huvudet som en tankebubbla är hämtad därifrån), samt den oförglömliga bilden: ”I woke so drunk and full of rage that I could hardly speak / A fag in a whale-bone corset dripping his dick across my cheek”. Skivan är producerad av David Briggs, vilket Cave kallat ”a fucking nightmare”. Han valdes ut av en slump, för att han producerat Neil Young-skivor som bandet gillade. Men han gjorde ingen lycka. Strax efteråt dog han.

35 Supernaturally (2004) Cave sjöng mycket om apor under den här tiden, och i den här småstressiga låten från ”The Lyre of Orpheus” lyckas han skildra erotisk klappjakt med Auden-citat och referenser till arktisk kyla och en kvinna med en nallebjörn mellan sina knän. Vad är erotisk klappjakt? När jag var i 20-årsåldern blev jag refuserad av den norrländske nestorn Gunnar Balgård med att mina dikter skildrade just detta, men inte lyckades nå utanför sin egen sfär. (Jag minns alla mina refuseringsbrev ordagrant.) Handklappet i början av låten kan erinra om hur The Doors "Touch Me" inleds, och det finns en del paralleller mellan Cave och Jim Morrison - två sångare med mörk röst, med litterära ambitioner och med långvariga drogmissbruk. När Morrison dog var han 27 år, och Cave var på sitt 27:e år när han gjorde sin första soloskiva "From Her To Eternity". Men Cave är aldrig lika outhärdligt pretentiös i sina texter som Morrison tyvärr blir ibland (allt är inte dåligt med The Doors, bör jag kanske tillägga). 

36 Lime Tree Arbour (1997) En av flera vackra melodier från ”The Boatman’s Call”. Lever gott på sitt pianospel, och textrader som bara lägger sig smeksamt intill den behagliga musiken: ”There’ll always be suffering / It floats through life like water”.

37 Push The Sky Away (2013) Titellåten från näst senaste skivan. En låt som nästan helt bygger på sången, där melodin lägger sig vilande i bakgrunden, och det handlar om att hur jobbigt än allt är måste du fortsätta flytta fram gränserna, fortsätta utmana dig konstnärligt. Ingen annan artist har gjort detta lika konsekvent som Cave, och den här låten är ett slags testamente till den inställningen.

38 Where Do We Go Now But Nowhere? (1997) En väldigt sorgsen och deprimerad låt, som pekar ut ingenstans som den enda riktningen. Från ”The Boatman’s Call”, en av flera sordinerade låtar därifrån. Innehåller raden ”In a colonial hotel we fucked up the sun, and then we fucked it down again”.

39 Hiding All Away (2004) Från ”Abattoir Blues”, och en av flera låtar där som låter som inget tidigare i hans karriär. Jag gillar de tunga trummorna, som spelas av Jim Sclavunos, och den roliga texten om hur han gömmer sig för en kvinna som jagar honom. I typ varje vers blir hon utsatt för övergrepp av annars pålitliga människor, som domare, läkare. I en vers rimmar han Auden med ”boredom”, vilket är lite märkligt då han i flera andra låtar lånar rader från just honom. På slutet kommer gospelkören in för att helt omotiverat sjunga att det är ett krig som kommer. Sådant som bara kan hända i en låt av Nick Cave! 

40 Midnight Man (2008) Från "Dig, Lazarus, Dig!!!" Fin melodi. 

Nick Cave 41-50

41 Worm Tamer (2010) Från Grindermans andra skiva, en pumpande melodi om en kvinna som kallar honom Loch Ness-odjuret, för ”Two great big humps and then I’m gone”.

42 Star Charmer (2010) Grindermans sprödaste låt, med en melodi som är mycket mer sofistikerad än hur bandet låter annars. En B-sida till ”Heathen Child”.

43 Mermaids (2013) ”A fucking classic”, brukar Cave introducera den här låten från ”Push The Sky Away” live, men det är väl lite överdrivet. Hans faiblesse för sjöjungfrur märks i en del av hans låtar, och det här är rätt bra. Sångaren avslöjar att han gått ”driver alertness course”, något han fick göra i verkligheten efter att ha krockat med en fartkamera i Brighton ett par år tidigare. 

44 Jesus Alone (2016) Inleder ”Skeleton Tree”, med nervösa malande tongångar utan fokus, och en text som förgäves försöker samla sig efter en katastrof. Med andra ord: en djävligt bra låt, som pekar ut riktningen för skivan – vilset trevande, där låtarna mindre är färdiga enheter än spillror. Till skillnad från exempelvis ”Dig, Lazarus, Dig!!!” där låtarna är större än helheten fungerar ”Skeleton Tree” bättre som skiva genom att låtarna är så konsekvent utan riktning, då det gestaltar tematiken i låtarna.

45 Hard On For Love (1986) Från ”Your Funeral … My Trial” och en låt där sångaren radar upp hur bibliskt kåt han är, ända tills han når sitt begärs dunkla mål. Att hon är lika vacker som att hon har klivit ut ur tredje Moseboken är nog den skummaste komplimangen någonsin i en låttextn.   

46 West Country Girl (1997) ”Her accents, which I’m told is broad / That I have heard and has been poured”. En kort, intensiv låt från ”The Boatman’s Call”, som lär handla om PJ Harvey, som Cave hade en kort relation med efter deras duett ”Henry Lee”. Texten är lite elak, och antyder en abort, och Mick Harvey tyckte inte om att spela den live, eftersom han var vän till henne och skulle ingå i hennes band efter att ha hoppat av The Bad Seeds 2009.

47 Palaces of Montezuma (2010) Nä, det här var nog inte vad man väntade sig av Grinderman, efter deras första skiva. Här låter de som Beatles (ett band jag inte lyssnat på sedan jag var 11 år). En av många låtar där Cave försöker blidka sin musa. Bland de saker han vill ge musan finns inte bara Montezuma-palatset, utan också John F Kennedys ryggrad insvept i Marilyn Monroes negligé. Jo, man kan tycka det är fjantigt eller inbilskt med konstnärer som har en relation till sin musa, men då missar man poängen med Cave, som hela tiden balanserat mellan att ta sitt konstnärskap på högsta allvar och att ägna sig åt det med en tramsig inställning. Det blir inte alltid lyckat när han tramsar, men det finns något uppbyggligt i hur han betraktar låtskrivandet som något mer än bara tidsfördriv. Läs gärna essän ”The Secret Art of the Love Song” innan du dömer honom för hårt. För den delen sa basisten i The Birthday Party, Tracey Pew, att ”rock music will be remembered as the anus of culture”. Det finns gott om litterära referenser i många av Caves sånger, och han pratar ofta om litteratur i intervjuer (han har bland annat pratat utförligt om hur mycket han gillar August Strindbergs The Occult Diary).

48 Thirsty Dog (1994) Från ”Let Love In”. Det är mycket gitarrer i den här låten där sångaren sitter på baren The Thirsty Dog och ångrar allt han gjort mot sin älskade. Låtens alternativa titel var ”The Sorreee Song”, och medan många av raderna är parodiskt självömkande pendlar de också mellan det illavarslande (”I’m sorry about the hospital / Some things are unforgivable”) och det rent ut tragiska (”I’m sorry that I’m always pissed / I’m sorry that I exist / And when I look into your eyes / I can see you’re sorry too”).

49 Slowly Goes The Night (1988) Från ”Tender Prey”, där Cave försöker låta som Frank Sinatra. Han lyckas så där, men låten är viktig som en indikation till vad som skulle komma. Åtskilligt har sagts om Caves begränsningar som sångare, och det stämmer säkert utifrån ett renodlat tekniskt perspektiv. Sofia Källgren sjunger antagligen renare. Men det finns ingen röst jag gillar bättre, och antagligen har bristerna påverkat hur han har skrivit sina låtar. Helt enkelt genom att han tvingats kompensera – dels med hjälp av briljanta texter, dels med hjälp av diverse knep för att bära upp melodierna.

50 The Good Son (1990) Titellåten till en stark skiva, en låt full av bibliska referenser. Växlar fint mellan refrängens stillsamma barnkammarvisa och versernas hårda punkiga attityd. Metoden används i en del andra låtar, men sällan så här lyckat. 

Nick Cave 51-60

51 Babe I Got You Bad (1997) Ännu en av de många starka låtarna från perioden när ”The Boatman’s Call” spelades in, och blev B-sida till ”(Are You) The One That I’ve Been Waiting For”. Om den olämpliga kärlekens besatthet: ”A weary moon hangs from a cloud / Oh honey, I know it’s not allowed / To say I got you bad”. Är väl den bästa av de låtar som inte fått plats på någon av LP-skivorna – men att samlingen ”B-Sides And Rarities” skulle vara deras bästa skiva, som Cave påstod när den släpptes 2005, är aningen hyperboliskt.

52 Song of Joy (1996) Inleder ”Murder Ballads”. En spoken word till stor del om en man vars familj mördas, och mördaren är fortfarande på fri fot. Ju mer man hör honom tala om händelsen desto mer förstår man att det är han själv som har mördat hustrun och de tre döttrarna Hilda, Hattie och Holly. Han citerar friskt ur John Miltons Paradise Lost, men även ur andra verk av Milton (”The sun to me is dark and silent as the moon” är en rad ur Samson Agonistes). Helena Dahlgren skriver fint om låten som fick plats 93 i hennes lista över skräckhistorien, 100 hemskaste (Modernista 2016). Jag har skrivit mer utförligt om låten någonstans på internet.  

53 And No More Shall We Part (2001) Titellåten från den ojämna skivan som var den första efter äktenskapet med Susie Bick. En fin ballad, som tyvärr sabbas en del av att Cave försöker sjunga som Bryan Ferry. En dröm vore att Kate Bush gjorde en cover på den. I gengäld sjunger systrarna Kate och Anna McGarrigle ljuvligt i bakgrunden.

54 Vortex (2007) Slarvades bort från Grindermans första skiva, och finns bara som outgiven studioinspelning. Det är en vacker uppmaning att kliva ned i virveln, till en behaglig melodi.

55 Babe, You Turn Me On (2004) Det är möjligen lite cheesy när han sjunger att han är lika tänd som en atombomb och gör bombljud i mikrofonen, men annars är det en klassisk 40-talsballad, från ”The Lyre of Orpheus”. Innehåller också min favorit av alla Caves rader: ”You leapt into the abyss / Only to find it goes up to your knees.”

56 More News from Nowhere (2008) Cave skriver om Homeros epos Odysséen i den här låten från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Det kan vara omedvetet, men inledningen har en melodi som låter som The Cure spelar Velvet Underground. Själva texten är rolig för den som kan sin Homeros (när han ombeds skriva autografer signerar han ”Nobody”), och temat vidareutvecklas i boken The Sick Bag Song, skriven på spypåsar under USA-turnén efter ”Push The Sky Away”. Sångaren radar upp olika kvinnor som får agera sirener, däribland Polly (Jean Harvey) och Deanna. Det är fint att eftersom det här är sista låten på sista skivan med Mick Harvey, som spelat med Cave sedan 1973, att hans röst hörs så tydligt i kören.

57 Hallelujah (2001) Nej, det är inte en Leonard Cohen-cover (Cave har tolkat fyra andra av Cohens låtar), utan en lite undanskymd pärla från ”No More Shall We Part”, där systrarna Kate och Anne McGarrigle bidrar med en lite hyperbolisk refräng: ”The tears are welling in mye eyes again / I need twenty big buckets to catch them in / And twenty pretty girls to carry them down / And twenty deep holes to bury them in”. Annars är det skummaste med låten att Cave tydligen har ”sköterska” (”Nurse”) som smeknamn på sin hustru. Man kan säga så här: ”No More Shall We Part” är en väldigt okonventionell skiva om äktenskapet. I den här låten är berättarjaget ute och vandrar, lockas av allehanda saker, men vänder hemåt till sköterskan/hustrun, och hennes varma choklad och mediciner. Notera också den udda raden: ”I passed a cow, the cow was brown”.

58 Love Letter (2001) En fint arrangerad låt från ”No More Shall We Part”, även om jag inte är riktigt lika förtjust i den som en del andra. Kritiker som inte gillar Cave brukar ange den här som exempel på hans mest lyckade misslyckanden, men det kan jag inte riktigt hålla med om.

59 Get Ready for Love (2004) Inleder ”Abattoir Blues”, med en hybrid mellan hårdrock och gospel. Möjligen den tyngsta låten Cave spelat in. Det är fint gjort att få London Gospel Choir att sjunga ”Praise him till you’ve forgotten what you're praising him for / Then praise him just a little bit more”.

60 Rings of Saturn (2016) Kanske den mest utvecklade och färdiga låten från ”Skeleton Tree”. Låter mycket modern, och det är svårt att tänka sig att det är samma artist som på 80-talet gjorde så annorlunda musik. På senare år har många band från 80-talet återkommit efter uppehåll på flera decennier: My Bloody Valentine, Slowdive, The Jesus and Mary Chain. De har inte ändrat sig en millimeter från hur de lät på 80-talet. Om man så vill är det väl ett exempel på att Cave på senare år lyssnat en del på Kanye West och Frank Ocean. Annars är hans musikreferenser rätt mossiga. I våras berättade han att sonen Earl fått honom att lyssna på The Smiths, trots att han tidigare haft svårt för Morrisseys röst, som han berättade i en intervju 2014: ”He's a great lyricist, but there's a tone in his voice I find unlistenable. That kind of lugubrious tone. There's the same tone in my voice actually and I find it equally unlistenable.” Om du vill veta varför låten heter "Rings of Saturn" får du antingen höra låten till sitt slut, eller läsa W.G. Sebalds roman med samma namn - jag vet inte vad du ska prioritera, för båda sakerna är värda att göra.

Nick Cave 61-70

61 Children (2004) Nick Caves ”People Get Ready” avslutar ”The Lyre of Orpheus”, som hamnade i skuggan av den hårdare ”Abattoir Blues”, som släpptes samtidigt (i en fin box med blommor på omslaget, och skivorna i var sitt pastellfärgade fodral). Spelas i någon av Harry Potter-filmerna, och är en ganska söt sång efter en lite häpnadsväckande inledning då sångaren ber om att få sin ljuva pistol. Snygg gospelkör i refrängen lyfter hela låten till himmelska höjder.  

62 Blue Bird (1992) B-sida till ”Straight To You”/”Jack The Ripper”, som jag köpte på Domus/Coop som CD-singel. Det var ett helvete på 90-talet att få tag på dessa. Dels var de dyra, dels var de inte prioriterade av skivaffärerna. Sedan i början av 00-talet kunde man tanka ned dem gratis. När man finkammat internet och hittat rubbet bestämde sig Cave för att släppa samlingen ”B-Sides and Rarities” (2005). Den här låter rätt mycket som Neil Youngs ”Helpless”, som Cave ett par år tidigare gjort en cover av. Även om det är en typisk B-sida är det en fin okomplicerad ballad, som också har en mycket bättre ljudbild än ”Henry’s Dream”.

63 Today’s Lesson (2008) Som lärare måste jag ju gilla den här låten, som också handlar om arbetarklassens korruption. Men eftersom det är Nick Cave som har skrivit den handlar den också om en åsnas käkben från Bibelns domarböcker.

64 Girl in Amber (2016) Från ”Skeleton Tree”, och en låt som utgår från att skivan har snurrat sedan 1984 (då första skivan kom). Det märkvärdigaste med låten är hur kvävt och förstämt Cave sjunger, som om han söker efter sin röst. Det gäller flera låtar på ”Skeleton Tree”.

65 I Had A Dream, Joe (1992) Sångaren jagas i denna stökiga låt från ”Henry’s Dream” av olika otäckingar i sina drömmar, som verkar vara starkt influerade av läsningen av Flannery O’Connor. Fint akustiskt gitarrspel är det. Videon visades ofta på MTV i början av 90-talet – det var en fin tid om man gillade Nick Cave, då program som ”MTV 120 Minutes” ofta intervjuade honom. En gång var sångaren i Smashing Pumpkins intervjuare – praoade han där? – och Cave blev sur på frågorna: ”Det här är ju samma frågor som jag fick förra gången. Skriver du inte dina egna frågor?” När sångaren i Smashing Pumpkins (fan vad arrogant att jag inte kan lära mig hans namn) svarar näää … säger Cave dräpande: ”Det borde du göra.”

66 Jesus of the Moon (2008) Ytterligare en av månsångerna från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” Melodin är fin. I texten finns även skissen till en poetik: ”people often talk about being scared of change /but for me I’m more afraid of things staying the same / cause the game is never won / by standing in any one place for too long”. Det är den inställningen som har tagit Cave längre än någon annan artist.  

67 Man In The Moon (2007) Från Grindermans första skiva, och den enda balladen där. Handlar om Caves pappa, som han sjunger om ibland. Pappan var universitetslärare, och dog i en bilolycka när Cave var tonåring. Innan dess hade han skrivit en bok om Australiens folkhjälte, skurken Ned Kelly: The Man, The Myth, The Legend.

68 Well Of Misery (1984) Från debutskivan. En call and response-låt, med ganska roliga självironiska liknelser. Misärbrunnen är en lämplig metafor – om den nu är en metafor.

69 Your Funeral, My Trial (1986) Titellåten till en stark samling sånger, som ursprungligen släpptes som 12-tumssinglar. Inledningsackordet är oväntat nog knyckt från Whitney Houstons första singel, ”Saving All My Love For You”. Vad som följer är en misogyn text. Om du vill bli bra på engelska är det här en bra början: ”doffed” (tog av sig), ”bauble” (struntsak), ”trinket” (prydnadssak), ”mongers” (en som dealar med varor, inte nödvändigtvis knark).

70 Do You Love Me? (Part 2) (1994) Avslutar ”Let Love In”, och är en sequel till inledningslåten, med en betydligt mer nedtonad melodi och refräng. I texten finns obehagligt närgångna skildringar av övergrepp – något som kunde vara en förklaring till varför Cave konstant skrivit om våld. Här finns en ohyggligt träffsäker bild av konsekvenserna: ”The clock of my boyhood was wound down and stopped.” Arundhati Roy lånar en scen i en biosalong till sin debutroman De små tingens gud.

Vera, Anne Swärd, Bonniers

Vera är namnet på den dotter som föds under en smällkall bröllopsnatt ute på skärgården mitt i 40-talsvintern. Det är den siste av de rika Cederbröderna som har gift sig med den redan gravida Sandrine, en sjuttonårig flykting från andra världskriget. Hon bär på hemska minnen därifrån, inte minst vem som är far till hennes barn. Hon döljer sin sanning väl för sin nya familj, och i sin tur döljer hennes man sanningen om varför han gift sig med henne. Varje natt sövs hon ned, träffar aldrig sin dotter, och hon terroriseras av en av mannens bröder.  

Alla förutsättningar finns för en tät historia om lögner och svek, men Anne Swärd lyckas inte riktigt infria mina förväntningar med sin fjärde roman Vera. Inledningen är lovande, med en bröllopsskildring som förtjänar att bli klassisk med sin högdramatiska förlossning medan bröllopsgästerna super sig fulla för att hålla kylan borta. Sedan fortsätter det tyvärr med evighetslånga tillbakablickar på Sandrines krigsupplevelser. De gruvliga krigsminnena speglas i en skildring av ett kärlekslöst äktenskap. Den förfärliga historien berättas med distans, och det blir inte heller riktigt spännande. Sandrine har getts för stark belysning, och alla hennes tankar tänks för ofta för romanens bästa.

(Också publicerad i Vi 9/17)

Nick Cave 71-80

71 Sorrow’s Child (1990) En mycket sorgsen låt från ”The Good Son”. Texten hade någon (inte jag!) skrivit in på en bänk på Umeå universitet när jag pluggade där 1993, och en klasskamrat trodde det var en dikt av Keats.

72 The Rider (2006) Från filmen The Proposition, och det är en stark men enkelt sugggestiv melodi. I filmen viskade Cave textraderna i olika scener, och det är också värt att kolla (Cave och Ellis har gjort filmmusik till åtminstone nio filmer/tv-serier. 

73 Evil (2010) En kort intensiv låt från Grindermans andra skiva. Enkelt och hårt, där musiken ser ut att tappa taget om melodin (på ett bra sätt!).

74 Saint Huck (1984) En hyllning till Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. En lång låt som pekar ut en ny riktning för The Bad Seeds, redan på första skivan ”From Her To Eternity”, och visar att han är på god väg att göra sig av med arvet från The Birthday Party.

75 City Of Refuge (1988) Bygger på en gammal gospel, som först spelades in av Blind Willie Johnson, men Cave lägger till rätt mycket av sitt eget (och andras) blod. Finns också inspelad i en akustisk version, och är nästan ännu bättre där.

76 Fifteen Feet Of Pure White Snow (2001) Hur kallt är det? Man har istappar hängande från knäna. Begravd av snömassor i en hetsig låt från den annars stillsamma skivan ”No More Shall We Part”. Har en fin ”na-na-na-na-na”-refräng.  

77 Wanted Man (1985) Ok, låten skrevs av Bob Dylan till Johnny Cash, men Caves version från ”The Firstborn Is Dead” har tillräckligt många egna textrader för att delvis kvalificera som en egen låt. Melodin pumpar på, och texten berättar om alla ställen i USA där sångaren är efterlyst. De egna tilläggen är faktiskt roligare än Dylans originaltext. Första gången jag hörde originallåten var på Finlandsfärjan, men av någon anledning minns jag inte om den spelades i högtalarsystemet eller om det var dansbandet som spelade den.

78 She Fell Away (1986) ”I did not see the crevice yawn”, sjunger Cave med en misogyn metafor, i denna låt från ”Your Funeral … My Trial”. Melodin är dallrande, skör, och helt i samklang med textens sönderfall.  

79 We Call Upon the Author (2008) En av Caves fyndigaste textrader: ”Prolix! Prolix! Nothing a pair of scissors can’t fix”. Från ”Dig, Lazarus, Dig!!!” med en del giftpilar mot beat-författarnas ordrika rader. Att Cave däremot hyllar John Berryman är inte oväntat, då dennes ”Dream Songs” med protagonisten Henry inspirerat till ”Henry’s Dream”. I texten ber sångaren Gud förklara en del saker.

80 Bellringer Blues (2010) Religionslektion från andra Grinderman-skivan. Melodin flyter på bra här, och texten är en lite vass kritik av Koranen, som sångaren ratar för sin dåliga kvinnosyn. För vidare referenser till Koranen, se ”Mermaids” (”I believe in 72 virgins on a chain, why not?”).