Med sin andra bok
befäster Elis Burrau ställningen som sin generations piggaste och roligaste
poet. Att läsa honom är halsbrytande och lärorikt, och storartat
underhållande.
En av de svåraste
sakerna med att vara kritiker är att göra en bok rättvisa. När jag läste Elis
Burraus debut förra året, och vi fortsatte att göra någonting rörande, hade jag svårt att fånga hur orimligt
glad jag blev av att läsa den. För att undvika den fadäsen i år kan jag säga
redan nu att hans andra bok Röda dagar
är så förbannat rolig att jag gång på gång måste kapitulera, och låta den
kritiska rynkan mellan ögonen slätas ut av de publikfriande greppen.
Eller säg så här:
svensk poesi 2017 behöver just detta. En poesi som, med Burraus egna ord
”försöker fläta samman (drypande) / den romantiska, patetiska/naivistiska /
’kraften’ i Boris Pasternaks beundrarbrev / till Marina Tsvetajeva och Rilke /
med den mångbottnade idealismen / i Paris Hiltons medierade liv”.
Burrau har en
osviklig förmåga att både ta ned det svulstiga på jorden och lyfta upp det
banala från myllan. Han härjar runt med sitt nonchalanta skrivande, visst – men
han tar också ansvar, och även om han slänger sig med allusioner och citat utan
att ange källor är det ju kul att se de oväntade mötena mellan Lana Del Rey och
Anne Carson, och många fler.
Det är lättsamt,
det är ystert, men också med mer än ett stänk av allvar: ”om jag fick önska mig
en enda sak / att vara snygg när jag gråter”. Att lida med stil är ju en gammal
god sedvänja, men åtminstone bland svenska poeter är det länge sedan jag har
sett det göras lika otvunget som här.
Att bara ta del av
dikternas titlar är en fröjd: ”tatuera solen från mig, snälla”, ”rulla mig i
tjära och fjädrar och strössel”, ”för snart betyder för tidigt”. Jo, man kunde
säga att Elis Burrau är lika bra på titlar som Philip Larkin är på
avslutningsrader.
Så att läsa ”Röda
dagar” blir som att följa en 7,5 poängs kurs i populärkultur, men inte enbart
det. Här visar Burrau att poesi blir angelägen först när poeten gör sig av med
alla garderingar och förbehåll. Det finns en orädd attityd investerad i hans
skrivande, ett sätt att se på sig själv som helt igenom nonchalant inför de
egna tillkortakommandena.
Och det är så
befriande! Det är som att Burrau inte har förstått att man ska vara distanserad
och avmätt för att nå framgång som svensk poet. Den här sortens ofiltrerade
skrivande brukar remitteras till internetpoesin, bloggosfären … Att läsa det i
bokform blir därför väldigt välkommet.
Burrau är
fortfarande ung, har fortfarande potential att ta sin poesi vidare. Hans
intentioner liknar till viss del hur Lukas Moodysson skrev sina dikter när han
var ung. Dessa dikter har inte åldrats särskilt väl, och det är förstås tiden
som kommer att döma Burraus dikter.
Om de kommer att
stå sig? Hur ska jag veta det? Jag vet bara att de är fruktansvärt bra nu, och
att du har allt att vinna på att leta upp dem om du vill uppleva den oerhörda
och oväntade lycka det är att läsa honom.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 10/7 2017)
Är det inte hans tredje bok? Han har ju skrivit "Jag älskar att stycka" också?
SvaraRaderaFörvisso, och "Ge mig XXXen" med Anna Axfors, och även en bok på AVF Press, så att det är hans andra bok är förstås en modifierad sanning.
SvaraRaderauppbiggande
SvaraRadera