Röda dagar, Elis Burrau, 10TAL Bok

Med sin andra bok befäster Elis Burrau ställningen som sin generations piggaste och roligaste poet. Att läsa honom är halsbrytande och lärorikt, och storartat underhållande. 

En av de svåraste sakerna med att vara kritiker är att göra en bok rättvisa. När jag läste Elis Burraus debut förra året, och vi fortsatte att göra någonting rörande, hade jag svårt att fånga hur orimligt glad jag blev av att läsa den. För att undvika den fadäsen i år kan jag säga redan nu att hans andra bok Röda dagar är så förbannat rolig att jag gång på gång måste kapitulera, och låta den kritiska rynkan mellan ögonen slätas ut av de publikfriande greppen.

Eller säg så här: svensk poesi 2017 behöver just detta. En poesi som, med Burraus egna ord ”försöker fläta samman (drypande) / den romantiska, patetiska/naivistiska / ’kraften’ i Boris Pasternaks beundrarbrev / till Marina Tsvetajeva och Rilke / med den mångbottnade idealismen / i Paris Hiltons medierade liv”.

Burrau har en osviklig förmåga att både ta ned det svulstiga på jorden och lyfta upp det banala från myllan. Han härjar runt med sitt nonchalanta skrivande, visst – men han tar också ansvar, och även om han slänger sig med allusioner och citat utan att ange källor är det ju kul att se de oväntade mötena mellan Lana Del Rey och Anne Carson, och många fler.   

Det är lättsamt, det är ystert, men också med mer än ett stänk av allvar: ”om jag fick önska mig en enda sak / att vara snygg när jag gråter”. Att lida med stil är ju en gammal god sedvänja, men åtminstone bland svenska poeter är det länge sedan jag har sett det göras lika otvunget som här.

Att bara ta del av dikternas titlar är en fröjd: ”tatuera solen från mig, snälla”, ”rulla mig i tjära och fjädrar och strössel”, ”för snart betyder för tidigt”. Jo, man kunde säga att Elis Burrau är lika bra på titlar som Philip Larkin är på avslutningsrader. 

Så att läsa ”Röda dagar” blir som att följa en 7,5 poängs kurs i populärkultur, men inte enbart det. Här visar Burrau att poesi blir angelägen först när poeten gör sig av med alla garderingar och förbehåll. Det finns en orädd attityd investerad i hans skrivande, ett sätt att se på sig själv som helt igenom nonchalant inför de egna tillkortakommandena.

Och det är så befriande! Det är som att Burrau inte har förstått att man ska vara distanserad och avmätt för att nå framgång som svensk poet. Den här sortens ofiltrerade skrivande brukar remitteras till internetpoesin, bloggosfären … Att läsa det i bokform blir därför väldigt välkommet.  

Burrau är fortfarande ung, har fortfarande potential att ta sin poesi vidare. Hans intentioner liknar till viss del hur Lukas Moodysson skrev sina dikter när han var ung. Dessa dikter har inte åldrats särskilt väl, och det är förstås tiden som kommer att döma Burraus dikter.

Om de kommer att stå sig? Hur ska jag veta det? Jag vet bara att de är fruktansvärt bra nu, och att du har allt att vinna på att leta upp dem om du vill uppleva den oerhörda och oväntade lycka det är att läsa honom.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/7 2017)