Eimear McBrides
debutroman A Girl Is a Half-formed Thing
både bländade och konfunderade mig. Allt – och då menar jag verkligen allt –
satt i språket, och för en roman är den typen av våghalsiga insatser sannerligen
både på gott och ont. Den kunde också uppfattas som både brådmogen och
genomarbetad. Författaren var trots allt 37 när den kom ut, men gav ibland
intrycket av att ha skrivits av en gymnasieelev.
En del av de här
intrycken finns kvar i hennes andra bok som utkom i höstas, The Lesser Bohemians. Om debuten var en
vild uppväxtskildring är det här mer en vild ungdomsskildring. Protagonisten är
namnlös i flera hundra sidor, men vi får så småningom veta att hon heter Éilís
(liksom protagonisten i Colm Tóibíns Brooklyn),
eller Éily, som hon hellre kallas. Arton år gammal sjappar hon från Irland och
hamnar på en skådespelarutbildning i London (”the homesickless new”), under ett
år i mitten av 90-talet.
Éily är lika gammal
som Eimear var när hon gick samma utbildning, men det är lika lönlöst som
alltid att spekulera i vad som är självupplevt. Själva skolan hamnar ändå rätt
snabbt i skymundan, när hon träffar en mer än dubbelt så gammal skådespelare
och en svindlande kärlekshistoria tar vid. En historia som dels infriar alla –
och då menar jag verkligen alla – klichéer en sådan historia äger, och dels är
fullkomligt originell. Att skolan suddas ut är en rimlig prioritering: så här
uppslukande och helt absorberande är Éilys förälskelse.
Grejen med McBrides
roman är inte riktigt lika mycket språket som sättet hon har att skildra hela
förloppet inifrån. Det blir mer än lovligt förvirrat ibland, eftersom inga
replikmarkeringar förekommer, och många av bifigurerna förblir suddiga
statister i kulissen. Men det blir också riktigt bra när hon skriver om sex,
och hon gör ju det till stor del. Och där visar hon att det här troligen är
enda sättet att skriva om sex utan att det blir pinsam prosa: att skippa hur det går till och mer inrikta sig på vad som sker inom en: ”thrillpleasuredread”,
inledningsvis.
Med anledning av
Malte Perssons krönika i Expressen i förra veckan, om dåliga sexskildringar i svenska samtidsromaner: här finns det tips på hur det kan undvikas! McBride visar
både det dråpliga och det jobbiga, både upphetsningen och paniken, men alltså
hela tiden inifrån Éily.
Det här är en tungt
överlastad berättelse, där båda går in i relationen med tungt bagage. Här har
förstås McBride tagit i inte bara lite utan mycket för mycket. Skådespelaren,
som vi får veta heter Stephen ungefär hundra sidor efter att Éilys namn
har avslöjats, har en uppväxt som är så vidrig att hälften hade varit mer än
nog. Det är så illa att han bara lyssnar på Nick Cave, Birthday Party och Tindersticks.
Det har gjort honom till … ”promiskuös”, kallar han det själv, men ”sexmissbrukare”
är nog en mer adekvat term. En typisk beroendepersonlighet, som har dövat
ångesten med droger och sex. En man som säger ”I’m just really incapable of not
humiliating myself” ska nog undvikas.
Och inget tyder på
att det här ska gå bra. De sviker varandra – även det kanske några gånger för
många. Men liksom vore de fästa med gummiband återvänder de ständigt, och
överkommer trauman och avskyvärda minnen. Tårar, våldsamma konfrontationer,
saker som slängs, och försoningssex: några gånger för många? Jo, det kan man
nog tycka.
Jag raljerar
förstås. Det här är inte alls så oävet som det låter. McBride må ha problem med
intrigen, men språket är fortfarande en upplevelse jag inte vill vara utan.
Inte riktigt lika iögonfallande, alltså, men till innovationerna hör att den
inre monologen skrivs i mindre typsnitt varför har ingen annan? Språkbehandlingen
är både krystad och naturlig; hon visar både dess begränsningar och dess
möjligheter.
Hur ska en
verklighet beskrivas trovärdigt? Kanske så här: med ett överskott av
associationer, en utblommad rikedom av inskott, hugskott, förbindelser mellan
både oväntade och självklara företeelser. Men framför allt i överflödet. Man
ska väl komma ihåg att också Joyce är för mycket, och nog finns det yppigt
ypperliga paralleller (en gång alluderar hon snyggt till Finnegans Wake också).
Jag roas inte bara:
det är en påfrestande roman, som kanske gullar lite för länge med klichén om
den botgörande syndaren. Men många gånger imponeras jag av hur långt den
språkliga finessen räcker, och då finns det en och annan klokhet att hålla upp
till beskådan i denna kaskad. Som när Stephen berättar om sina
drogerfarenheter, om vännen som lurade in honom: ”Whenever you fancy going into
the dark someone will always turn out the light”.
Om McBrides debut ändå vann över mig och lät det bländande överskugga konfunderingen är det lite tvärtom med denna andra roman, med ett ljus som inte riktigt kan matcha tvivlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.