I Sergio Leones
mästerliga film Once Upon A Time In
America från början av 80-talet ringer en (inbillad) telefon i nästan fyra
minuter, medan Robert De Niros rollkaraktär går in i en skuldfylld opiumdimma.
Jag såg filmen tillsammans med cineasten P, som lärde mig att det här var
skillnaden mellan en ordinär filmregissör och ett geni: en ordinär filmregissör
skulle ha låtit telefonen ringa högst fyra gånger innan någon lyfte på luren. Nog
fattar jag att det är annat som särskiljer den ordinäre från den geniale
konstnären.
I Jamaica Kincaids
novell ”Svarthet”, som ingår i På flodens
botten (också från början av 80-talet), som nu får en påpasslig
återutgivning av Tranan, inleds tio meningar efter varandra av ordet ”Svartheten”.
Är det genialiskt? Inte i sig, kanske, men det är modigt – och efter att ha
läst ett par böcker av henne nu måste jag tillstå att det här är sällsynt bra
litteratur, och att man kanske inte ens behöver använda geni-epitet för att
konstatera det.
Att det är en
okonventionell novellsamling är dock uppenbart. Det rör sig om tio rätt korta
noveller, ibland på bara ett par sidor. I lördagens SvD skrev Graham Swift om
hur han debuterade som novellförfattare och sedan av bara en tillfällighet
upptäckte att han börjat skriva romaner. På flodens botten är Kincaids debut,
och även hon skulle glida över mot romanen redan med sin andra bok, Annie John.
Dessa noveller är
inte i första hand intrigdrivna, och kanske inte heller i första hand
karaktärsdrivna. Att jämföra dem med poesi är inte helt felaktigt: det är en
associativ form av prosa. De skissar upp situationer som bara har en lös
förankring i verkligheten – med plötsliga utbrott av våld. Hur man ska reagera
på orättvisor, och hur man ska hantera sin längtan efter transcendens, eller
bara befrielse från plågorna. Men här är man kedjad vid sina förutsättningar,
vid sina begränsningar.
Återkommande är
relationer mellan en mor och en dotter – relationer präglade av ömsesidig grymhet
och avund, ömsom antagonism, ömsom intimitet. Barnets rädsla, ensamhet, själva
litenheten inför allt omkring sig. I novellerna finns ett undertryckt raseri. Men
det är inte så mycket att säga om vad som ”händer”. Kincaid bara registrerar
det som sker nära vansinnet, det som ligger nära det lispectorska vansinnet.
De arketypiska
situationerna låter sig inte riktigt läsas bokstavligt. Medan du läser ser du
inte riktigt vad Kincaid vill åstadkomma, vart hon är på väg, men i efterhand
lägger sig skeendena till rätta, och allt ligger planterat i karaktärernas
längtan efter mer än sin beskärda del.
Var det kanske dumt
att inleda med kritikerklichén nummer ett (genistämplen)? Jo, för det var bara
en association – jag kunde också ha tänkt på Olof Lagercrantz, som inleder en
essä om Erik Lindegren med tretton stycken ”Han är …” efter varandra. Jag
undvek i alla fall kritikerklichén nummer två – att gasta om Nobelpriset.
Senast var det Johan Hilton som krävde det åt Colm Tóibín (DN 26/8) och Claes
Wahlin som krävde det åt António Lobo Antunes (Aftonbladet 28/8), men jag tror
ingen går fri från just denna kliché. Antyder jag att jag kräver ett Nobelpris
i litteratur åt Jamaica Kincaid?
Hon är en sådan
författare jag vill att alla ska läsa, varken mer eller mindre. Men jag kan ta
ett ytterligare argument för genistämpeln. I den korta ”Brevet hemifrån” ingår
en parentes i ett resonemang om naturen, så att vi mitt i en ontologisk
undersökning ges det ögonöppnande svaret, NB inom parentes: ”(Finns himlen där uppe och helvetet
där nere? Är lammet fortfarande fromt? Ryter lejonet? Kommer floderna att rinna
fram rena och klara? Kommer vi att kyssa varandra passionerat efteråt?)”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.