När Clive Barkers
antologi Books of Blood gavs ut i USA
1986 blev Stephen King så förtjust att han utbrast i att den brittiske kollegan
var ”the future of horror”. Generöst uttryckt, inte minst när man tar i
beaktande att Barker bara är fem år yngre än King.
Fortfarande förblir
nog Barkers mest kända verk Hellraiser,
som också kom på 80-talet, filmatiseringen av romanen The Hellbound Heart. Nu efter drygt 30 år kommer som en blixt från
klar himmel en svensk översättning av denna skräckklassiker. En välkommen
sådan, som en påminnelse om att skräckgenren förtjänar mycket av sina läsare,
men att bli rumsren är inget den mår gott av.
Med andra ord:
Barker har influerat många, som sedermera blivit lite för bekväma för sitt eget
bästa. För det är med skräck som det är med humor, som bara är rolig när den
går lite förbi det som anses passande, och närmar sig tabubelagda eller farliga
ämnen – skräck måste tillåtas vara olämplig, äcklig, och rentav farlig, om den
ska nå nya dimensioner av fasa. Skräcken ska utmana och vara ond till sin natur
– något Barker uppfyller med råge, åtminstone i detta tidiga verk: det här är
långt ifrån rumsrent.
Handlingen är
generande enkel. Rucklaren Frank får tag på den mytomspunna Lemarchands kub,
som visar sig vara en portal till en värld av Cenobiter, ett slags skräckinjagande
ickevarelser med löften att tillfredsställa ens innersta/mörkaste lustar. Brasklappen
är att de livnär sig på smärtan och lidandet, att de också är ett slags
ghouler, alltså typ likätare. Frank sugs in i deras värld. Några år senare
bosätter sig brodern Rory och Julia i huset där Frank drog sin sista suck i
levande livet. Julia låg med Frank strax innan sitt bröllop, och nu tål hon
inte längre sin man. Hon upptäcker Frank bakom väggen, och eftersom han kräver
blod för att nå fram till henne i fysisk gestalt börjar hon dra hem tillfälliga
ragg och mörda dem. Allt i förhoppningen att få ligga med Frank igen.
En berättelse om
begäret, om det skadliga i att infria sina önskningar. ”Kanske fanns det andra
sätt att vrida världen tills den passade hans drömmars former?” spekulerar
Frank innan han löser Lemarchands gåta, och så att säga öppnar Pandoras ask.
Eller om man bara ska se Frank som en allusion till Faust, mannen som utled på
den här världen söker efter befrielse från det outhärdliga. Barker berörde
Faust redan med sin debutroman The
Damnation Game, som kom året innan The
Hellbound Heart. I romanen finns även en förväxlingsscen som kan ha
inspirerat Thomas Harris till Hannibal Lecters smarta flykttrick i romanen När lammen tystnar som utkom två år
senare.
Det här är en
humoristisk moralkaka bakad med gift. Barker har glimten i ögat – men den är
svart. Det kan inledningsvis vara svårsmält att Julia går så snabbt från
hängiven hustru till lönnmördare, men intrig och logik är underordnade den
lugubra atmosfären. Den får Barker till allra bäst i första kapitlet, som skildrar
Franks möte med Cenobiterna. Men även hur Julia rör sig mot allt mer galenskap
är väl omhändertaget – och visar hur skräcken är som mest effektiv när den är
vettlös och psykotisk. När inbillningarna blir mer realistiska än verkligheten.
Skräcken livnär sig ju på vår fantasi, på vår sinnessjuka rubbade fantasi,
ibland mörk som en källare, ibland ljus som en vind, men alltid – alltid
instängd och klaustrofobisk.
Mycket i
översättningen är bra, i denna täta och effektivt berättade roman. Jag har dock
lite svårt för den ordagranna översättningen av ett gäng jurister som ”unga
turkar” när det rör sig om idiomet ”young turks” som ju bara betyder att de är
ambitiösa strebrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.