Vad är en röd bok?
Är den röd som i Lars-Mikael Raattamaas politiska bok Kommunismen? Eller röd som i Paul Klees sol i målningen ”Märchen”,
som utgör omslaget till Jonas Bruns nya diktsamling röda bok.?
Det är en anomali i
den svenska poesiutgivningen, denna återblick på det 80-tal som huserade poeter
som Ann Jäderlund och Magnus William-Olsson. Det vill säga, Brun skriver om
blommor, om rosor, pioner, kronblad, men han gör det också med ett utropstilltalet – ”o”. Det är både prunkande och asketiskt.
En ledtråd finns i den
punkt som titeln anger, liksom i bokens underrubrik: ”(stamningsbok. och
andningsbok. modersbok. grävlingsbok. med räv.)” Konsekvent genom hela boken
dessa punkter, som bryter in i satsstrukturen, och ges ännu mer emfas tack vare
att hela boken är skriven med små bokstäver. De små bokstäverna var ju också en
stapelvara för de 80-talister som svor evig trohet åt Lindegrens mannen utan väg. Att läsa med punkterna
som störande moment – de påminner om det där maneret som finns hos vissa som
skriver på sociala medier, eller sportkrönikor på Aftonbladet: Viljan. Att.
Betona. Saker. Hela. Djävla. Tiden.
Det ser ut så här:
tag. hand. stryk
den.
över panna.
gud skapade.
oss. alla.
blinda. som om.
det fanns.
tröst. att hämta.
där.
Klart som fan att
det blir emfatiskt, och kan upplevas som när någon icke välvillig tar tag om
ens nacke och pressar min blick mot boksidan. Lyckligtvis upphör min irritation
medan jag läser. Och nog skapas en rytm av det här distinkta avbrottet. Dikterna
kan läsas som besvärjelser: om inte glädjen finns måste man uppfinna den.
Undertiteln
anspelar på räven och grävling, två djur som förekommer i flera av dikterna.
Jag antar att Brun syftar på Isaiah Berlins kända föreställning om att
konstnärer tillhör antingen den ena eller andra kategorin djur: antingen är de
som grävlingen en som har ett ämne som de konstant utforskar och återanvänder
eller så är de som räven som rör sig fritt mot nya discipliner hela tiden. Brun
låter djuren byta plats, i lekfulla identitetsbyten, som om han menar att det
inte spelar någon roll – vi kan vara båda, och det är ju en betydligt sundare
inställning (Berlin var inte heller särskilt seriös i sin essä, något många av
hans efterföljare har missat).
Jonas Brun har som
en räv under 00-talet bedrivit växelbruk mellan diktsamlingar och romaner. röda bok. arbetar med standardiserade
poetiska fraser. Det är kärlek och död, och det kan nog uppfattas som
dumdristigt och otidsenligt med den typen av anspråk. För den delen kan man
alltid fråga sig vad ett ”poetiskt tonfall” är, och vad sådana utsagor är
värda. Det här är en bok som kunde ha getts ut 1987. Är det bra eller dåligt?
I någon mån liknar
det nidbilden av poesi, så som jag upptäckte den på 80-talet, där det fanns i
de litterära tidskrifterna enstaka dikter som tedde sig parodiska: ”där är
ägget, jag följer dess / sfäriska form / med teskeden”. Eller annat som bara
hade effekten att jag kände mig exkluderad (även om jag inte kände till det
ordet då, utan bara kände mig förbannad).
Men jag välkomnar
Bruns dikter, inte bara för att det trots 80-talet finns för få dikter om
pioner, utan för att han skruvar upp känslorna och glädjen i att det
fortfarande finns saker att förvånas över. Det är bra, därför att livet behöver
också den här typen av undersökningar: ”finns. / en salighet. / i denna timme.
/ och i nästa. / timme. och väl. / i nästa. / timme med.” Kan det vara så
enkelt?
"om inte glädjen finns måste man uppfinna den." Eller hur!
SvaraRaderaEller.Hur.
Eller..
Hur...
☺