Om du tar dig an Ali Smiths bok Artful i föreställningen att det är antingen en roman eller en essä
lär du bli besviken, då den är ingetdera. Det vill säga: den är en roman. Den
är en essä. Vilket inte är samma sak som att säga: den är en roman, men också
en essä, eller vice versa. Krångligt? Bara om du fortfarande tror på de
benhårda genreindelningarna. Bara om du är fullkomligt befriad från humor.
Nåväl. För omkring tio år sedan introducerades Smith på
engelska med två titlar, men det har dröjt till nu förrän det sker en
fortsättning (mer om det strax). På engelska räknas hon till de klart mest betydande
prosaförfattarna, framför allt för sina böcker under 00-talet. Hon växlar
mellan romanen (åtta stycken) och novellen (fem samlingar).
Artful
är renodlad fiktion … höll jag på att säga, men Smith leker kurragömma med
författaridentiteten. Det är en jagberättelse, där det könlösa – nä, inte
könlösa, mer könsoidentifierade – jaget skriver om saknaden efter en död
älskad, lika könsoidentifierad. Den döde /-a återvänder, och beter sig allmänt
störigt, är kleptoman, och är mest intresserad av att titta på tv. Samt
upprepar föregående replik, ungefär som Dougie (den gode Agent Cooper) i nya
säsongen av Twin Peaks.
Ja, men Artful
består också av fyra föreläsningar som Smith höll på ett college i Oxford 2012.
Alltså renodlad essä, ett klart fall av non-fiction. De fyra delarna har
rubrikerna: ”On time”, ”On form”, ”On edge”, ”On Offer and on reflection”.
Redan där märks språkglidningen, då ju ”on edge” är dubbeltydigt, vilket inte
minst betonas av att hon skippar kutymet att skriva substantiven med versal
inledning. Jo, men likaså time, form, offer är dubbeltydiga begrepp. Och det
här är en bok där språket är mer än halva grejen.
Att läsa Smith är till viss del en irriterande upplevelse.
Jag stör mig ibland på att hon kan bli mer än lovligt disträ. Men samtidigt kan
jag inte låta bli att dela hennes förtjusning i språket, hennes nyfikna strävan
efter nya halsbrytande upptäckter. Det är ett sätt att tänka som är
inspirerande, genom att det hela tiden vill utmana konventioner, och sällan
söker sig mot de upptrampade stigarna. Och det här gör hon utan att det blir
långsökt eller påfrestande experimentellt eller uttjatat. Det är intensivt och
mirakulöst.
Hon påminner om vad litteratur ska vara bra för: att mana
fram liv. Oavsett om du fastnar på essäspåret eller fiktionsspåret ska du
upptäcka hur Smith har skrivit en mångbottnad berättelse om trygghet när
världen skälver till. Litteratur ska ge frånvaron en form åt det som inte
finns, det som bara kan fantiseras. Den kompensatoriska konsten. Att skapa är
att lära sig hantera saknad. Att ägna sig åt gränserna.
Vi blir då lika påminda om vad liv ska vara bra för: att mana
fram litteratur. Andra har varit där tidigare, konstaterar Smiths berättarjag i
sorgen. Hennes arbete består att pussla ihop saknaden, genom att gå igenom sin
älskades anteckningar – föreläsningsanteckningar över samma ämnen som boken
utgörs av – och utifrån huvudorden resonera kring litteratur. Påfallande många
av exemplen är från översatt litteratur, och Smith redovisar nitiskt
översättarnas namn, i en gest av generositet.
Exemplen är eklektiska, på ett sätt, hämtade mest från det
skrivna – Kafka, Lispector, Rilke, Plath, Woolf, Tove Jansson – men också från
film av Hitchcock och bildkonst av Lee Miller och Leonora Carrington, som Smith
ger retroaktiv upprättelse efter att de har försummats i så många år av manliga
curatorer. (Häromdagen läste jag i Olivia Laings bok Den ensamma staden om hur Edward Hoppers änka Jo donerade sina
målningar till ett museum i New York, men att de slentrianmässigt kastade bort
dem.) Ett oerhört snyggt exempel lånar hon från en anekdot om Chaplin, som från
en tågvagn pekade ut en luffare för sina söner, och bad dem fundera på vad han
tänkte på där han gick, långsam och uttröttad efter sitt dagsverke. Där
befinner sig konsten, noterar Smith, ”part empathy, part thievery”.
I Smiths uppfattning om litteraturen är den gjord inte för
att läsas och fälla omdömen om – ingen kräver att vi till fullo ska förstå ett
musikstycke efter att ha lyssnat en gång på det, säger hon lite lagom bittert,
så varför tror vi att läsningen genererar omedelbar förståelse? Därför är det
vanskligt att yttra sig om hennes böcker, som jag alltså även tidigare har
varit kluven till – delvis fullkomligt hänförd, delvis förvirrat bestört.
Men hon vågar också vara banal – vågar lita på läsarens
tålamod. Här finns också ett vackert resonemang om just ”eponomy”, det grekiska
ordet för tålamod. För snart rör hon sig i en ny riktning, en oväntad sådan. Så
det går inte att förutse vart det ska ta vägen, något som ju kan vara lika
besvärande som det är förtjusande. Därför kan ibland de enskilda delarna lästa
var för sig synas sakna signifikans, och det är först i efterskott man kan se
helheten. Smith verkar inte vilja skapa symbios eller samförstånd, utan är mer
intresserad av friktionen. Därför kan jag bli lite illa till mods av läsningen,
och det är en fråga om temperament om man ser det som en brist eller en
tillgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.