Ett hjärta åt helvetet, Clive Barker, översättning Caroline Grimwalker, Vertigo

När Clive Barkers antologi Books of Blood gavs ut i USA 1986 blev Stephen King så förtjust att han utbrast i att den brittiske kollegan var ”the future of horror”. Generöst uttryckt, inte minst när man tar i beaktande att Barker bara är fem år yngre än King.

Fortfarande förblir nog Barkers mest kända verk Hellraiser, som också kom på 80-talet, filmatiseringen av romanen The Hellbound Heart. Nu efter drygt 30 år kommer som en blixt från klar himmel en svensk översättning av denna skräckklassiker. En välkommen sådan, som en påminnelse om att skräckgenren förtjänar mycket av sina läsare, men att bli rumsren är inget den mår gott av.

Med andra ord: Barker har influerat många, som sedermera blivit lite för bekväma för sitt eget bästa. För det är med skräck som det är med humor, som bara är rolig när den går lite förbi det som anses passande, och närmar sig tabubelagda eller farliga ämnen – skräck måste tillåtas vara olämplig, äcklig, och rentav farlig, om den ska nå nya dimensioner av fasa. Skräcken ska utmana och vara ond till sin natur – något Barker uppfyller med råge, åtminstone i detta tidiga verk: det här är långt ifrån rumsrent.

Handlingen är generande enkel. Rucklaren Frank får tag på den mytomspunna Lemarchands kub, som visar sig vara en portal till en värld av Cenobiter, ett slags skräckinjagande ickevarelser med löften att tillfredsställa ens innersta/mörkaste lustar. Brasklappen är att de livnär sig på smärtan och lidandet, att de också är ett slags ghouler, alltså typ likätare. Frank sugs in i deras värld. Några år senare bosätter sig brodern Rory och Julia i huset där Frank drog sin sista suck i levande livet. Julia låg med Frank strax innan sitt bröllop, och nu tål hon inte längre sin man. Hon upptäcker Frank bakom väggen, och eftersom han kräver blod för att nå fram till henne i fysisk gestalt börjar hon dra hem tillfälliga ragg och mörda dem. Allt i förhoppningen att få ligga med Frank igen.

En berättelse om begäret, om det skadliga i att infria sina önskningar. ”Kanske fanns det andra sätt att vrida världen tills den passade hans drömmars former?” spekulerar Frank innan han löser Lemarchands gåta, och så att säga öppnar Pandoras ask. Eller om man bara ska se Frank som en allusion till Faust, mannen som utled på den här världen söker efter befrielse från det outhärdliga. Barker berörde Faust redan med sin debutroman The Damnation Game, som kom året innan The Hellbound Heart. I romanen finns även en förväxlingsscen som kan ha inspirerat Thomas Harris till Hannibal Lecters smarta flykttrick i romanen När lammen tystnar som utkom två år senare.    

Det här är en humoristisk moralkaka bakad med gift. Barker har glimten i ögat – men den är svart. Det kan inledningsvis vara svårsmält att Julia går så snabbt från hängiven hustru till lönnmördare, men intrig och logik är underordnade den lugubra atmosfären. Den får Barker till allra bäst i första kapitlet, som skildrar Franks möte med Cenobiterna. Men även hur Julia rör sig mot allt mer galenskap är väl omhändertaget – och visar hur skräcken är som mest effektiv när den är vettlös och psykotisk. När inbillningarna blir mer realistiska än verkligheten. Skräcken livnär sig ju på vår fantasi, på vår sinnessjuka rubbade fantasi, ibland mörk som en källare, ibland ljus som en vind, men alltid – alltid instängd och klaustrofobisk.     

Mycket i översättningen är bra, i denna täta och effektivt berättade roman. Jag har dock lite svårt för den ordagranna översättningen av ett gäng jurister som ”unga turkar” när det rör sig om idiomet ”young turks” som ju bara betyder att de är ambitiösa strebrar.