Artful, Ali Smith, Penguin

Om du tar dig an Ali Smiths bok Artful i föreställningen att det är antingen en roman eller en essä lär du bli besviken, då den är ingetdera. Det vill säga: den är en roman. Den är en essä. Vilket inte är samma sak som att säga: den är en roman, men också en essä, eller vice versa. Krångligt? Bara om du fortfarande tror på de benhårda genreindelningarna. Bara om du är fullkomligt befriad från humor.

Nåväl. För omkring tio år sedan introducerades Smith på engelska med två titlar, men det har dröjt till nu förrän det sker en fortsättning (mer om det strax). På engelska räknas hon  till de klart mest betydande prosaförfattarna, framför allt för sina böcker under 00-talet. Hon växlar mellan romanen (åtta stycken) och novellen (fem samlingar).

Artful är renodlad fiktion … höll jag på att säga, men Smith leker kurragömma med författaridentiteten. Det är en jagberättelse, där det könlösa – nä, inte könlösa, mer könsoidentifierade – jaget skriver om saknaden efter en död älskad, lika könsoidentifierad. Den döde /-a återvänder, och beter sig allmänt störigt, är kleptoman, och är mest intresserad av att titta på tv. Samt upprepar föregående replik, ungefär som Dougie (den gode Agent Cooper) i nya säsongen av Twin Peaks.

Ja, men Artful består också av fyra föreläsningar som Smith höll på ett college i Oxford 2012. Alltså renodlad essä, ett klart fall av non-fiction. De fyra delarna har rubrikerna: ”On time”, ”On form”, ”On edge”, ”On Offer and on reflection”. Redan där märks språkglidningen, då ju ”on edge” är dubbeltydigt, vilket inte minst betonas av att hon skippar kutymet att skriva substantiven med versal inledning. Jo, men likaså time, form, offer är dubbeltydiga begrepp. Och det här är en bok där språket är mer än halva grejen.

Att läsa Smith är till viss del en irriterande upplevelse. Jag stör mig ibland på att hon kan bli mer än lovligt disträ. Men samtidigt kan jag inte låta bli att dela hennes förtjusning i språket, hennes nyfikna strävan efter nya halsbrytande upptäckter. Det är ett sätt att tänka som är inspirerande, genom att det hela tiden vill utmana konventioner, och sällan söker sig mot de upptrampade stigarna. Och det här gör hon utan att det blir långsökt eller påfrestande experimentellt eller uttjatat. Det är intensivt och mirakulöst.

Hon påminner om vad litteratur ska vara bra för: att mana fram liv. Oavsett om du fastnar på essäspåret eller fiktionsspåret ska du upptäcka hur Smith har skrivit en mångbottnad berättelse om trygghet när världen skälver till. Litteratur ska ge frånvaron en form åt det som inte finns, det som bara kan fantiseras. Den kompensatoriska konsten. Att skapa är att lära sig hantera saknad. Att ägna sig åt gränserna.   

Vi blir då lika påminda om vad liv ska vara bra för: att mana fram litteratur. Andra har varit där tidigare, konstaterar Smiths berättarjag i sorgen. Hennes arbete består att pussla ihop saknaden, genom att gå igenom sin älskades anteckningar – föreläsningsanteckningar över samma ämnen som boken utgörs av – och utifrån huvudorden resonera kring litteratur. Påfallande många av exemplen är från översatt litteratur, och Smith redovisar nitiskt översättarnas namn, i en gest av generositet.

Exemplen är eklektiska, på ett sätt, hämtade mest från det skrivna – Kafka, Lispector, Rilke, Plath, Woolf, Tove Jansson – men också från film av Hitchcock och bildkonst av Lee Miller och Leonora Carrington, som Smith ger retroaktiv upprättelse efter att de har försummats i så många år av manliga curatorer. (Häromdagen läste jag i Olivia Laings bok Den ensamma staden om hur Edward Hoppers änka Jo donerade sina målningar till ett museum i New York, men att de slentrianmässigt kastade bort dem.) Ett oerhört snyggt exempel lånar hon från en anekdot om Chaplin, som från en tågvagn pekade ut en luffare för sina söner, och bad dem fundera på vad han tänkte på där han gick, långsam och uttröttad efter sitt dagsverke. Där befinner sig konsten, noterar Smith, ”part empathy, part thievery”.  

I Smiths uppfattning om litteraturen är den gjord inte för att läsas och fälla omdömen om – ingen kräver att vi till fullo ska förstå ett musikstycke efter att ha lyssnat en gång på det, säger hon lite lagom bittert, så varför tror vi att läsningen genererar omedelbar förståelse? Därför är det vanskligt att yttra sig om hennes böcker, som jag alltså även tidigare har varit kluven till – delvis fullkomligt hänförd, delvis förvirrat bestört.

Men hon vågar också vara banal – vågar lita på läsarens tålamod. Här finns också ett vackert resonemang om just ”eponomy”, det grekiska ordet för tålamod. För snart rör hon sig i en ny riktning, en oväntad sådan. Så det går inte att förutse vart det ska ta vägen, något som ju kan vara lika besvärande som det är förtjusande. Därför kan ibland de enskilda delarna lästa var för sig synas sakna signifikans, och det är först i efterskott man kan se helheten. Smith verkar inte vilja skapa symbios eller samförstånd, utan är mer intresserad av friktionen. Därför kan jag bli lite illa till mods av läsningen, och det är en fråga om temperament om man ser det som en brist eller en tillgång.