Med ett
enkelt och självklart tilltal har Marit Olander skrivit en debattbok om
barnuppfostran i poesins form. Idéerna
klarar sig bättre än poesin.
Ofta hör jag
blivande föräldrar slå fast att de ska minsann inte låta något så obetydligt
som ett barn förändra deras livsstil. Nä, för varför göra avkall på egentiden
och självförverkligandet?
Jo, man kan
le lite överseende åt denna naivitet, eller tycka synd om de kommande
barnen som reduceras till en del av ett livsstilsprojekt. Åtminstone
kan det finnas anledning att då och då ifrågasätta vår nuvarande syn på
barnuppfostran, undra om den verkligen sätter barnen i främsta rummet.
Med utgångspunkt
i ett ”nära föräldraskap” (attachment parenting) gör Marit Olanders ett försök
att just ifrågasätta och problematisera föräldraskapet. Hon gör det med
diktsamlingen Modernismens
spädbarn. Hon är förskollärare och driver en blogg som har
gett boken sin titel.
Låt mig bara
säga att andra har skrivit poesi om barn – bättre poesi. Ta bara William Blakes enastående dikt ”Infant
Sorrow”: ”My mother groand! my father wept. / Into the
dangerous world I leapt: / Helpless, naked, piping loud; / Like a fiend hid in
a cloud. / Struggling in my fathers hands: / Striving
against my swadling bands: / Bound and weary I thought best / To sulk upon my
mothers breast.”
Från svenskt
håll skrev Aase Berg och Åsa Maria Kraft kring millennieskiftet från var sitt
håll djupt suggestiva diktsviter om både havandeskap, förlossningar och
separationsfaser. Men Olanders är ute i ett annat ärende, med dikter
som också motiverar sitt utrymme. Hon skriver uppfordrande, ger
förskolan täcknamnet ”Protesten” och att namnet ”Förtvivlan” ska utläsas
som grundskolan behöver man inte ha genomlidit ett par terminers mobbning för
att förstå.
Olanders
utgår gärna från barnets perspektiv, och hon hittar
träffande bilder för att beskriva könsstereotyper eller sin egen besvärliga förlossning, och
antydningar om en svår uppväxt: ”Sen kom glasrutan emellan oss. / Och den blev kvar
/ livet ut.”
Hennes bok
är en svidande uppräkning med experternas påbud. Även om debattinlägg sällan
gör sig som poesi finns det något uppfordrande och anammande här, trots att
det ibland tenderar att bli övertydligt docerande. Det handlar
om att lyckas skriva idébärande dikt, och där liknar hon William Blake.
För den delen
finns det rentav något av Blakes enkelhet hos Olanders. Blake blev hånad och
utskrattad under sin livstid, men har nu en självklar plats både som poet och
bildkonstnär. Olanders har förvisso en bit kvar.
Det hon har
kommit fram till är inlevelsen i barnets utsatthet och skräck. Då förlöses
det poetiska ögonblicket i en dikt om femminutersmetoden: ”Jag ropar
och ropar / i förtvivlan / och dödsskugga. / Ropen bor i mina gener / har
räddat mina / förfäder och förmödrar / De tysta fick aldrig egna barn.”
Jag har
svårt att tro att den som läser den här boken efteråt låter sitt barn ropa och
ropa och ropa sig till utmattad sömn. Kanske gör de som Alfons Åbergs pappa
sensationellt uppmanas göra i en av dikterna: lägger sig intill sitt barn i
stället.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 14/3 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.