Enligt
tillförlitliga källor hör Den lille
prinsen, Antoine de Saint-Exupérys saga från 1943, till världens mest sålda
böcker, med cirka dubbelt så många exemplar tryckta som exempelvis Stieg
Larsson-serien. Det är anmärkningsvärt. När Le Monde bad 17 000 fransmän svara
vilken som var 1900-talets mest minnesvärda bok kom den fyra efter Främlingen, På spaning efter den tid som flytt och Processen. James Dean gillade den, men själv läste jag den på
engelska för några år sedan med en axelryckning.
Den
översattes första gången 1952, och nu kommer den i en helt ny översättning av
Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen på Modernista, med
originalteckningarna av författarna. Ja, det är en utgåva som går så långt in i
originalet att den använder samma typsnitt, Linotype Granjon. Det är fint
gjort.
Förvisso,
det är också en fin historia. En flygare kraschar i öknen och besöks av en
liten prins som härstammar från en annan planet. Prinsen berättar för piloten
om besök på andra småplaneter, listar de mänskliga, alltförmänskliga
egenskaperna hos den maktfullkomlige, narcissisten, alkisen, kapitalisten,
latmasken, kartläggaren: allihop delar av samma gamla människa. Olika sidor av
ärkesynden egoism.
Saint-Exupéry
är helt klart på barnets sida. Hans saga påminner om Oscar Wildes sublimt enkla
sagor, eller varför inte inställningen hos den gudomligt naive William Blake,
han med stjärnan i foten, som vi kunde läsa om i Carl-Johan Malmbergs
fantastiska bok från 2013. Den stjärna i foten som gav titeln till den boken
drabbar i form av en gul blixt på ett lite kusligt sätt också den lille prinsen
här.
Vuxna
pratar bara om golf, gnäller Saint-Exupéry i prinsens gestalt. Det vill säga:
de skiter i fantasin. De räknar siffror. Nidbilden av de vuxna är inte
finkänsligt utförd, men det är kanske poängen – att satir ska vara grov och
rakt på sak. Det är en tydlig satir med tydliga måltavlor, men det som räddar
den är charmen i själva berättartilltalet, att det görs så bedårande och
avväpnande. Kanske det finns en viss uppgivenhet här, men det är i så fall
risken med all satir, att uppgivenheten blir en fälla som slår igen och får kritiken
att bli livlös cynism.
Det
lämpliga finns mer i hur prinsens besök gör att alla som vägrar se honom blir
mugglare. Det blir allt för lätt att avfärda det som en sårad pilots
feberdrömmar, hallucinationer framkallade av smärtans adrenalinpåslag.
Just
därför: denne någon som förstår piloten är nästan för bra för att vara sann.
Den barnsliga ytan döljer också det allvarliga uppsåtet. Prinsen är melankolisk
– hur mycket anar ett barn detta? Och hur mycket homoerotik är det som ligger
bakom intimiteten mellan piloten och prinsen?
Kan
kvitta. så här är det ju fortfarande, med vuxna som begraver barnet och
fantasin inom sig. ”You can grow up, as long as you don’t grow old. Remember,
you are young”, som Jarvis Cocker sa. Då blir boken en tidskapsel, som
fortsätter säga angelägna och viktiga saker om vår samtid. Språket är en källa
till missförstånd, lär en räv prinsen när han äntligen kommer till jorden.
För det
är djuren som yttrar de stora sanningarna här. Människorna är fullt upptagna
med att rusa omkring, räkna och kvantifiera världen. Med Bruno K. Öijers gamla
ord från ”Hey Ängel”: ”jag har letat efter nåt att leta efter”. Vi har glömt
vad vi letar efter. Då kanske boken Den
lille prinsen har kraften att påminna oss om vad det var. ”Den som låter
sig tämjas får räkna med tårar”, som vi får veta här.
Det är
som sagt också en fin bok, där illustrationerna knyter an 1940-talsestetiken
med vår tid, i stundtals djärva bildlösningar. Bilderna blir då ett ovärderligt
inslag, som öppnar upp berättelsen och på något sätt ökar dess kärna av realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.