Likt
snöflingor faller Pontus Lindhs dikter om sin döda pappa över den digitala
boksidan. Det är både känslomässigt och distanserat, och ett värdigt
minnesförsök.
Är minnen
ofrivilliga ögonblick eller ett resultat av ett idogt arbete? Med andra ord:
kan du styra över dina hågkomster, genom att rekonstruera ett förgånget
förlopp, eller utsätter minnena dig för ett nyckfullt spratt där du inte kan
bestämma ett skvatt?
Pontus
Lindhs svar hamnar nog någonstans mittemellan dessa positioner. På David
Stenbecks nystartade digitala förlag utkommer hans diktsamling Gryning över
Hallstenshagen. Den är både ett minnesarbete och en häpnad inför hur minnena
översköljer en person, ett diktjag som tydligt är definierat som ”Pontus”.
Hans bok
är en slags dödsmässa över i första hand pappan, vars sjukdom och sista tid
skildras. Korsställt med den finns en uppväxtskildring i fragmentarisk form.
Miljön är Bohusläns 70-tal, samt sjukhustiden där pappan dör. Det är skolan,
fritiden, brorsorna, och så döden – en jämnårig begår självmord.
De korta
dikterna fungerar ypperligt, genom att vara ögonblicksbilder som liknar
snöflingor. Varje liten dikt är vacker och unik – mer utsökt än sökt, och
uttrycksfull i sin egen rätt: ”vi gör snöänglar / stjärnklar sky / vingslag
genom den yttre rymden / den inre / morgonen efter minns vi ingenting / men
skulderbladen / bolstren”. Så kort och så självklar kan en dikt se ut.
Inte
enbart snömotivet får mig att tänka på Heideggers vackra bild av dikttolkning,
med dikterna som just snöflingor som får en klocka att svänga när de träffar
den, och klockans ljud är alltså tolkningen. Svårare behöver det inte vara. Nöj
dig med denna enkla metod, med dikterna som självtillräckliga, förgängliga som
snöflingor men ändå oförglömliga. För de smälter ju, men bevaras – Lindhs ord
håller kvar upplevelsen.
Oförglömliga,
som minnet. Vi vet inte när vi drabbas, och personligen lutar jag nog mer åt
det ofrivilliga i minnet. När du slutar leta efter dem kommer de fram; att vilja
minnas är något annat än att minnas. Jag har själv minnen av snöflingor, hur de
lade sig till rätta i håret på en tjej jag kysste när jag var fjorton, ett
ögonblick som aldrig försvinner.
Och Lindh
gör en nedstigning i minneshavet. Det enda hav som är djupare än de hav Harry
Martinson seglade över (Martinson nämns i boken). Djupare än Marianergraven.
Det
skapas ett dis över dikterna, ett passande gryningsdis. I det diset finns den
begynnande dagens förhoppningar och förväntan. Han är också bra på att hejda
sig innan förklaringsivern tar över. Samtidigt som hans dikter är känslomässiga
är de distanserade, och kanske det är en brist – jag saknar den närhetsnerv som
fanns exempelvis i Kristoffer Leandoers bok om sin mamma som kom häromåret, September.
Förra
året utkom Lindh med den besynnerligt charmiga Appendix, en av årets piggaste
och roligaste böcker. Hans nya bok är ett stillsamt, värdigt minnesarbete. Den
lämnar efter sig en sällsam värme, som efter en ovanligt varm snöflinga som
smält i din handflata.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.