Arne
Melberg är en smart farbror, smart nästan på det där gammaldags skrämmande
sättet. Åtminstone för mig, som har följt honom länge, och haft stor nytta av
bland annat hans böcker om Rilke och Hölderlin som han gav ut i slutet av
1900-talet. Nu har han gett ut en ny bok på Daidalos, en märklig samling
kortare texter om hur författare från olika tider i sina böcker just behandlar
tiden: Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria.
Spännande
nog utgår han inte enbart från de väntade namnen. Å andra sidan, som han själv
säger: alla har väl någon gång skrivit om tiden, och det gör hans urval till
rätt godtyckligt – det går att önska sig helt andra namn. Men han rör sig lätt
och smidigt från antiken via medeltiden och 1800-talet till modernismen, samt
några nutida som får mäta sina insatser med sina föregångare – en kraftmätning
som jag befarar inte helt utfaller till våra samtidas fördel …
Själva
huvuddelen är ett kapitel om Virginia Woolf, Vladimir Nabokov och Walter
Benjamin. Spännande, verkligen! Jag återkommer till denna förväntade trojka
strax.
Melberg
inleder med Peter Eisenmans minnesmärke för förintelsen vid Brandenburger Tor i
Berlin, där jag åtta år i rad har vandrat med elever bland de 2711
stenklumparna i olika storlek. Tiden som en labyrint är välfunnen. Det blir
också en lyckad ingång till Melbergs bok, med minnesarbetet i fokus. Det
mänskliga minnesarbetet, som ju håller på att erodera, på grund av internet
(här refereras till Nicholas Carrs fascinerande bok The Shallows).
Melberg
skriver som vanligt bra, men här finns ibland en lite besvärande ton, som jag
inte lyckas göra mig kvitt när jag läser. Besvärande, men också besvärlig – som
om han slår knut på sig själv i sin iver att meddela samband. I Prousts stora
romanarbete På spaning efter den tid som flytt, med en underrubrik som ”Les intermittences du coeur”, som Gunnel
Vallquist ju översätter till ”Känslans växlingar”, finns något ytterligare, som
Melberg känsligt frigör med sitt essäistiska förhållningssätt. Men att gnälla
på översättningar är sällan konstruktivt, då det i allt översatt finns val och
alternativ som måste strykas på foten, ibland till det bättre och ibland till
det sämre, och ibland rentav utan att originalet tar större skada. Detaljer
hamnar alltid fel, så det är bättre att koncentrerar sig på helheten, där det i
de flesta fall finns så mycket gott att säga, även om man kan peka ut enstaka
brister. Att det i titelns spaning också finns ett skapande inslag är också
bekant – vi skapar vårt förflutna, något Proust var ytterst medveten om. Att
återskapa förlorad tid.
(På tal
om att störa sig på detaljer ondgör jag mig lite över den olyckliga stavningen
”Tranströmmer” i sidhuvudet, speciellt eftersom Melberg skriver så fint om
dikten ”Madrigal”. Det är verkligen ett exempel på noggrannhetens läsning, men
också hur dess allusioner egentligen inte bidrar till någon förståelse:
”Diktens hemlighet befinner sig inte utanför dikten utan i dikten och består av
dess oroliga rörelser i kombination med appellen till nuet, till ’idag’, då
allt är levande.”)
Ett
störande inslag i Melbergs bok är hur frekvent han utnämner det ena och det
andra till ”berömda” exempel, en krtikerkliché som möjligen gällde för
tjugotalet år sedan – att Marcels uteblivna kyss fortfarande var känd, eller
att Strindbergs första kapitel ”Rädd och hungrig” är lika berömt nu som då, eller
ens några rader om Hölderlin – ack, de må ha varit berömda på 90-talet, men nu?
Vem fan bryr sig om Hölderlin? Eller Montaigne, som han visserligen inte kallar
”berömd”, men ändå – det finns en risk att han gör dem en otjänst, skapar ännu
större avstånd mellan nutidsläsaren och dessa författare som han borde vilja
göra angelägna för oss.
Mycket i
Melbergs bok handlar om nuet som en konstruktion. Det är fruktbart att
sammanställa så skenbart olika författare som Strindberg och Lagerlöf, även om
det sker i ett kapitel som är så kort att ingen fördjupning hinner uppnås innan
han hastar vidare. Så är det påfallande ofta i den här boken, som kan sägas
lida av att vara dels för ambitiös och dels för nonchalant. Han både försöker
säga för mycket och för lite med sina exempel. Abstraktionen är både hans vän
och fiende, ett inslag som ibland ger honom tillgång till formuleringar som är
lika vackra som pregnanta: ”Den korta tiden och den långa kanske betingar
varandra: de är tidens andetag.”
Intressanta
partier handlar om vad det är vi jagar i vår stressade nutidstillvaro –
implicit finns genom boken ett resonemang som bestrider fritidens signifikans,
och där är jag helt med honom. Vad är det att vara ledig, liksom?
När
Melberg skriver om bloggare och twittrare undrar jag i och för sig om han vet
vad han ger sig in i, eller om han bara är intresserad av att lufta sina fördomar.
Det är möjligen lite orättvist, men jag kan inte låta bli att undra varför han
inte skriver om William Faulkners tidsuppfattning, eller tar upp – när det
borde ha varit en relevant jämförelse i en diskussion om åldrandet – det Sapfo-fragment
som upptäcktes 2005:
”Barn,
ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!
Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.
Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.
Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen."
ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!
Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.
Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.
Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen."
(Översättning Sture Linnér.)
Tillbaka till
Woolf, som han skriver bra om, även om det blir lite förutsägbart med ännu en
text om Mot fyren, speciellt i relation till exempel från Nabokov i samma
kapitel kunde han hellre ha ägnat sig åt Åren, vars tidstematik mer påminner om
hur Nabokov skildrar tiden. Eller varför inte Orlando, en annan av hennes
romaner som fler borde skriva om. Kanske korsbefrukta den med Henri Bergsons
samtida teorier – här nämns Bergson helt flyktigt, trots att han förtjänar att
vara ett centralt inslag i resonemanget. Å andra sidan är det välkommet att han
skriver om Ada, or Ardor, den i mitt tycke bästa av Nabokovs romaner,
fortfarande inte översatt till svenska, fattigt nog. Men det är något som
händer med många som skriver om Woolf: som om de frigörande elementen i hennes
prosa smittar av sig. Men återigen: sex sidor räcker inte för att säga något
vettigt om henne!
Färre exempel hade
alltså gett mer fördjupning, och här saknas ju inte namn (förutom Faulkner då).
Jag hade också välkomnat mindre snåriga texter om filosofer – när han känner
sig nödgad att ta in Heidegger för att förtydliga, då tappar han mig som
läsare. Så börjar jag undra om jag håller på att bli dum, eftersom jag som sagt
tidigare läst Melberg med stor behållning. Nu tycker jag att han säger kloka
saker, men också att han upprepar sig i onödan.
Så mitt
intryck är splittrat. Ungefär som tiden, kunde man säga med viss förlikning.
Kapitlet om Hoffmannstahl/Strauss opera Rosenkavaljeren blir faktiskt mer
betydande än det om Woolf, Nabokov och Benjamin. Här klarnar teorierna, och
abstraktionerna konkretiserar. Kort sagt: jag fattar vad han vill säga här. Om
slutsatserna tidigare har varit luddiga får de här en fast kontur. Men den som
ska börja läsa Arne Melberg gör nog bäst i att börja med någon av hans andra
böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.