Det har
pågått en debatt om litteraturkritiken, initierad av Kjell Espmarks
direktörstal i Svenska Akademien i december. Debatten har gått några varv i
alla de stora tidningarna, och alla som man kunde förvänta sig har skrivit
minst var sitt prydliga inlägg. Att jag själv inte har gett mig in i
slagserierna har mest berott på att jag varit upptagen med skolarbete, buntvis
av uppsatser bland annat, blanketter, extra anpassningar, e-doks,
frånvarostatistik, rapporteringar, protokoll.
Dessutom
ville jag läsa klart Frans G. Bengtsson. Jag tycker nämligen att det är en god
idé att röra mig bakåt i tiden när jag vill förstå nutiden. Det här är ju inte
första gången litteraturkritiken diskuteras, och lär inte bli den sista heller.
Som Malte Persson påminde om på twitter skrev han sitt inlägg till den nuvarande debatten redan 2007, och misstänkte att den där gamla goda tiden som
alla pratar om så nostalgiskt inte skulle mottas med den öppna famnen i
nutiden, som skulle irriteras över exempelvis den omhuldade Klara Johansons
elitism och tvärsäkerhet.
I
samlingen De långhåriga merovingerna
från 1933 skriver Frans G. Bengtsson i en essä om fotbollsjournalisten som får
i uppdrag att skriva en teaterrecension, då den ordinarie teaterkritikern
blivit skottskadad (detta inträffar händelsevis i Chicago). Fotbollsnörden
hinner inte sätta sig in i vad han ska skriva om – den stressfyllda situationen
på en dagstidning kan säkert även dagens skribenter känna igen sig i. Det råkar
vara premiärföreställning av Shakespeares Othello.
Han
skriver sin recension med nybörjarens blick, och mottagandet blir positivt. De
rutinerade kultursidesläsarna tycker om den nye recensentens fräscha tilltal,
medan de ovana kultursidesläsarna äntligen förstår vad som står på sidan:
”Den
förutsatte inga litterära förkunskaper hos läsaren, emedan recensenten själv inte
ägde några kunskaper att tillverka förutsättningar av; den var fri från
professionell jargon, emedan kritikern själv inte visste hur sådan jargon
lydde, och fri från all medveten förvridenhet eller falskhet, emedan han inte
hade några ovidkommande intressen att vårda; slutligen rymde den för den
vanlige läsaren intet avskräckande djupsinne, emedan kritikern inte hade en
aning om att han skrev om en sak där vissa ansträngningar åt djupsinnighetens
håll kanske kunde vara på sin plats.”
Uppsättningen
blir en stor framgång tack vare detta. Fotbollsjournalistens text blir så
uppskattad att han blir ordinarie teaterkritiker. Vad menar då Bengtsson med
denna illvilliga saga? Det är tydligt att det går att förstå och gilla
Shakespeare utan förkunskaper, kanske rentav att förkunskaperna är destruktiva.
Men
ärendet handlar i första hand om dagskritiken, och där föreligger samma
situation nu som för snart hundra år sedan, att recensionerna ägnar sig åt den
nyutgivna litteraturen, som inte riktigt kan mäta sig med den verkliga
litteraturen. En kritiker som är tillräckligt insatt i den verkliga
litteraturen – här använder jag gärna Bengtssons term – är därmed bakbunden i
en ogynnsam position. Den som vet vad verklig litteratur innebär måste antingen
såga eller ljuga om de nyutgivna böckerna. För att tala klarspråk: han måste
tulla på sin kritiska integritet. Nu håller kritikern inne med sitt klander för
att bevara friden, vilket kort sagt är bra för den mänskliga samvaron men sämre
för kulturen.
Vad vi
får se, menar Bengtsson, är exempel på den kreativa lögnens konst. Så blir
kritiken till sist en konstart (menar jag), och lösningen är då uppenbar –
anställ fler glada amatörer. Det är enklare än att efterfråga bättre skrivna
böcker, för det kommer vi inte att få. Amatören kan inte ljuga, för han kan
inte skilja Lispector från Läckberg eller Keats från Kanye.
Att
Bengtssons text härrör från en annan tid märks mindre i språket än i
innehållet, som förutsätter att läsaren ska känna till en subtil allusion till
Lord Byron (Bengtsson skrev i sin ungdom uppfriskande om Byron). Det är sällan
det finns tillfälle att avundas dåtiden, men ibland kan jag önska att jag slapp
dessa impulser att jag behöver hejda mig när jag ska nämna vissa namn, för att
jag vet att det kan uppfattas som snobbism. Den som skriver kulturtexter i
Sverige 2015 har en mer gynnsam framtid om han väljer som utgångspunkt en
HBO-serie än Erik Lindegren. Ska man lära sig något av Bengtsson rör det sig om
hans uppenbara förtjusning i skrivandet, den lätthet som mer än antyds i hans
dansanta formuleringar.
Som
essäist är Bengtsson lika raljant som han är sträng, det närmaste Sverige
kommit en Borges, kanske mest därför att han till skillnad från sentida
aspiranter inte så uppenbart går i argentinarens fotspår. Men också genom att
det han läser om gör så stort intryck, och att han på gott och ont resonerar
som ett barn – fullkomligt entusiastiskt, men också med en kompass som ibland
löper amok. Främst är hans bidrag i debatten fortfarande aktuellt, inte minst
genom att det påminner om hur lite humor som finns i hans sentida kollegers
texter.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderablir inte riktigt klok på vad du egentligen säger i denna text. min sammanfattning av läget är denna: det är inte dagens litteratur som är problemet (den är vad den är), utan kritiken, som varken är vad den är eller vad den säger sig vara. ta detta citat ur en recension skriven av en biträdande kulturchef på en större svensk dagstidning: "jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande." hur analyserar man en sådan sats? den tycks mig visa på hur man som kritiker - och människa - kan s a s befinna sig utanför den dimension som är litteraturens (nu talar jag om den seriösa litteraturen, inte deckare osv). vad finns utanför denna dimension? ja, mitt svar är samtidens offentlighet som sådan. läs media, såsom artikulationen av ett ("kollektivt") medvetande som saknar koppling till det verkliga - till liv och död, till språk, kropp och tystnad, kärlek, hat och likgiltighet. denna människa (?) är lika verklig som bilden av henne själv, vilken utgörs av densamma bilden av henne själv. därav rundgången. samma kritiker skriver samma recension helt oberoende av boken i fråga, ty hon har fullt upp med sig själv. inte minst med att legitimera sig själv. sin "ideologi". sin attityd. sitt sammanhang (en rent social historia). osv.
SvaraRaderagivetvis blir den gamla skolans kritiker en nagel i ögat för ett sådant blindstyre. ty det finns två sätt att se på: att se, och att se bort.
Einar Askestad
Haha, ja, jag var lite raljant själv, befarar jag. Det har blivit så mycket rundgång i den här debatten att jag inte längre kände för att säga något alls, men min hållning kan sammanfattas i två korta punkter, som ju står på tvären med herr Bengtssons åsikter, om än de framförs ännu mer raljant:
SvaraRadera1) den enda kritiken som kommer att överleva är den kompetenta, den insatta. den måste kosta, och det måste kunna bekostas på något annat sätt än det nuvarande, med tidningarnas sämre intäkter. det är kunskap och erfarenhet som gör kritiken bra.
2) kulturens värde måste höjas, liksom kunskapens värde (skolan). ett samhälle som inte värderar skolan klarar sig inte i längden, det visar historien.