Modernismens spädbarn, Marit Olanders

Med ett enkelt och självklart tilltal har Marit Olander skrivit en debattbok om barnuppfostran i poesins form. Idéerna klarar sig bättre än poesin.

Ofta hör jag blivande föräldrar slå fast att de ska minsann inte låta något så obetydligt som ett barn förändra deras livsstil. Nä, för varför göra avkall på egentiden och självförverkligandet?

Jo, man kan le lite överseende åt denna naivitet, eller tycka synd om de kommande barnen som reduceras till en del av ett livsstilsprojekt. Åtminstone kan det finnas anledning att då och då ifrågasätta vår nuvarande syn på barnuppfostran, undra om den verkligen sätter barnen i främsta rummet.

Med utgångspunkt i ett ”nära föräldraskap” (attachment parenting) gör Marit Olanders ett försök att just ifrågasätta och problematisera föräldraskapet. Hon gör det med diktsamlingen Modernismens spädbarn. Hon är förskollärare och driver en blogg som har gett boken sin titel.

Låt mig bara säga att andra har skrivit poesi om barn – bättre poesi. Ta bara William Blakes enastående dikt ”Infant Sorrow”: ”My mother groand! my father wept. / Into the dangerous world I leapt: / Helpless, naked, piping loud; / Like a fiend hid in a cloud. / Struggling in my fathers hands: / Striving against my swadling bands: / Bound and weary I thought best / To sulk upon my mothers breast.”

Från svenskt håll skrev Aase Berg och Åsa Maria Kraft kring millennieskiftet från var sitt håll djupt suggestiva diktsviter om både havandeskap, förlossningar och separationsfaser. Men Olanders är ute i ett annat ärende, med dikter som också motiverar sitt utrymme. Hon skriver uppfordrande, ger förskolan täcknamnet ”Protesten” och att namnet ”Förtvivlan” ska utläsas som grundskolan behöver man inte ha genomlidit ett par terminers mobbning för att förstå.

Olanders utgår gärna från barnets perspektiv, och hon hittar träffande bilder för att beskriva könsstereotyper eller sin egen besvärliga förlossning, och antydningar om en svår uppväxt: ”Sen kom glasrutan emellan oss. / Och den blev kvar / livet ut.”

Hennes bok är en svidande uppräkning med experternas påbud. Även om debattinlägg sällan gör sig som poesi finns det något uppfordrande och anammande här, trots att det ibland tenderar att bli övertydligt docerande. Det handlar om att lyckas skriva idébärande dikt, och där liknar hon William Blake.

För den delen finns det rentav något av Blakes enkelhet hos Olanders. Blake blev hånad och utskrattad under sin livstid, men har nu en självklar plats både som poet och bildkonstnär. Olanders har förvisso en bit kvar.

Det hon har kommit fram till är inlevelsen i barnets utsatthet och skräck. Då förlöses det poetiska ögonblicket i en dikt om femminutersmetoden: ”Jag ropar och ropar / i förtvivlan / och dödsskugga. / Ropen bor i mina gener / har räddat mina / förfäder och förmödrar / De tysta fick aldrig egna barn.”

Jag har svårt att tro att den som läser den här boken efteråt låter sitt barn ropa och ropa och ropa sig till utmattad sömn. Kanske gör de som Alfons Åbergs pappa sensationellt uppmanas göra i en av dikterna: lägger sig intill sitt barn i stället.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/3 2015)