I Crister
Enanders nya bok skriver han enbart om kvinnliga
författarskap som betytt mycket för honom. Det är gott om insiktsfulla porträtt
och skarpa läsningar, i en respektingivande och inspirerande
bok.
Jag är inget
fan av kvotering. Därför blir jag lite misstänksam när jag ser att Crister
Enander till sin nya bok I motstånd
växer tanken valt att uteslutande ägna sig åt just ”kvinnliga
författare”, då han tycker att en av hans senare böcker gett fel intryck
av hans läspreferenser.
Medan hans tidigare
bok Om natten
ringer de döda var en utpräglad tankebok skriver han nu mer
renodlade litterära essäer, med inskjutna dagboksanteckningar som snyggt flätar
ihop och skapar övergångar mellan de olika
författarskapen. Syftet är alltså att skildra kvinnor som betytt mycket
för honom – både i litteraturen och i det som med Italo Calvinos vackra
omskrivning för verkligheten lyder ”den oskrivna världen”.
Då blir det
personliga och närgångna texter om förälskelse, där steget inte är långt från
verklighetens kvinnor till litteraturens dito. Som Virginia
Woolf, som ägnas den längsta essän. Han lyfter fram hennes essäer och dagböcker, och
menar att det blir lättare att läsa hennes romaner när man tillägnat sig dessa
icke-fiktiva texter. Några andra kvinnor Enander
skriver om är Simone de Beauvoir och Mary Wollstonecraft, men också nutida
namn som Joyce Carol Oates och Amanda Svensson.
Det hela är
gjort med så stor hängivenhet att jag påminns om hur flitigt litteraturkritikens
kris har debatterats i början av innevarande år. För det är
så här bra kritik ser ut: den serveras med en stor
portion kunnighet som det ringlas stark entusiasm
över. Enander skriver också chosefritt, som om det akademiska tungrodda är helt
maktlöst mot honom.
Han läser
med en typ av inlevelse som det är lätt att avundas. Eftersom han förefaller
sakna ideologiska intressen styrs han mer av ett frihetsideal. För honom är det
nog viktigare och större att tänka fritt än att tänka rätt. Han förordar
ett självständigt tänkande, som jag gärna följer och tar del
av.
Det sker också med hjälp av en avväpnande självrannsakan, och en
beundransvärd vetgirighet.
Ibland finns
det ändå en risk att det blir förutsägbara hyllningar till kvinnor, liksom att
jag kan störa mig på den lite väl flitigt använda formeln ”få
författare kan som X skriva om Y så här bra”. Till slut blir det trångt i denna krets av ytterst
få. Enstaka fadäser som att Bodil Malmstens kverulans
har samma dignitet som en grekisk tragedi kan jag bara till
nöds fördra.
Det är ändå
välkommet med dessa angrepp mot nutidens ointresse i det Enander
själv uppfattar som intressant. Han representerar en typ av gammeldags
bildad läsning som blir allt mer sällsynt, allt mer
reaktionär. I vissa avseenden blir det också en berättelse om
ett förändrat Sverige, från det sena 1960-talet och framåt, med ett minskat intresse för
det Enander ägnar sig åt.
Så den
vantrivsel i samtiden som han förevisar undviker gnället, och blir ett mer
konstruktivt varsel. Få författare kan som Crister Enander skriva om
litteratur så här bra.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 2/3 2015)
"Enstaka fadäser som att Bodil Malmstens kverulans har samma dignitet som en grekisk tragedi kan jag bara till nöds fördra." Ja.
SvaraRaderaRolig slutkläm på din text förresten.
Jag har blivit så trött på Bodil Malmsten ... Kunde inte låta bli den slutklämmen. Men det är uppriktigt.
SvaraRadera