Hur ska
Valerie Solanas läsas? Bokstavligt, men då blir det för lätt att avfärda henne
som en galenpanna. Satiriskt, men då mister den sin udd och avväpnas, vilket
leder till ett annat slags och kanske allvarligare avfärdande.
Det finns
ett slags avmätt läsande reserverat för gammeldags satir, med Jonathan Swifts
pamflett ”A Modest Proposal” som paradexemplet. Hur många lärare har inte
undervisat den texten och skrockat avfärdande att Swift naturligtvis inte
menade allvar med sin satir? Inte
föreslår han på riktigt att man ska äta upp de irländska barnen för det vore ju
alldeles för osmakligt och hemskt …
Kanske
blir det med den distansering som tiden tillåter smidigt att försätta sig i den
tryggheten som det då innebär. Men då underskattar vi graden av misantropi som
Swift kände sig hemma i, och jag menar att bara den som läst Gullivers resor slarvigt kan fortsätta
tro att Swift inte på allvar förespråkar att bokstavligen låta engelsmännen
köpa och äta upp de irländska barnen. Helt enkelt för att Swift lackat ur på
den engelska kolonialmentaliteten, att hans text måste läsas som den uppgivnes
sista utpost.
Följaktligen
också den kuvades röst. Så när Valerie Solanas i sin med rätta ökända 60-talspamflett
SCUM Manifest (översatt av Sara
Stridsberg 2003) skriver att kvinnor
ska skära kuken av alla män – då kan vi skratta lite förläget och säga att ”ja
men givetvis menar hon det inte bokstavligt, för det vore ju alldeles för
osmakligt och hemskt …”
Nu är det
2015, och kanske sexism har blivit ett (ännu) känsligare ämne än det var på
60-talet. Vi har på senare år tagit del av manliga näthatares utfall mot
offentliga kvinnor, reella hot som är i nivå med Solanas generella råd. Kort
sagt: en Solanas i vår tid skulle inte nöja sig med kastrering om hon skulle
hämnas dagens män om det är öga för öga och tand för tand som gäller.
På det
lilla men energiska förlaget Smockadoll utkommer nu sensationellt nog en
fortsättning på Solanas författarskap. Det sker med två texter översatta av
Kristian Carlsson, pjäsen Upp i röven på
dig, eller Från vaggan till båten, eller Suga stort, eller Upp ur slemmet,
samt novellen ”Grundbok för unga flickor som vill platsa i ledighetskommittén”.
Novellen är också dialogisk, och förstärker det ohjälpligt olyckliga intrycks
som pjäsen gör. Pjäsen ansågs länge förlorad, efter att Andy Warhol slarvat
bort det två gånger, men den var bara bortglömd, och återupptäcktes strax efter
Mary Harrons film I Shot Andy Warhol,
som bland annat förorsakade en retroaktiv utställning kring sambandet
Warhol-Solanas (eller Solanas-Warhol, snarare).
Revanschen
nu skulle kunna bestå i att låta Solanas skeda med Strindberg i bokhyllan (jag
placerar henne intill Giftas-novellerna).
Carlsson ger oss också ett fint och informativt men lite rörigt förord som
berättar hennes levnadshistoria med lite annan utgångspunkt än Stridsberg
gjort.
Bland
annat publicerade Solanas en novell i herrtidningen Cavalier (hon delade utrymme med Ray Bradbury, minsann!), och var
av allt att döma en målmedveten författare då. Senare tog paranoian över, eller
kanske i lika hög grad erfarenheterna från uppväxtens övergrepp och
prostitution. Den här svenska utgåvan lär också vara den mest kompletta
versionen hittills, då den tar med partier som inte kommit med i den engelska
boken eller den italienska översättning som utkom 2014.
I pjäsen
blir Solanas sinne för komik tydligt. På ett sätt mildras ju de skoningslösa
utfallen från SCUM-texten. Teatern
erbjuder för läsaren/åskådaren en mer igenkännbar form, samtidigt som det finns
en konvention att teatern kan innehålla groteska och avskyvärda inslag utan att
lämna fiktionens domäner.
Eller hur
…
För
samtidigt blir ju hennes förtvivlan ännu mer markant i pjäsen, liksom i
novellen. Det är en poetik i det olyckliga som hon skriver fram. I Solanas
värld är ordet ”man” synonymt med ”inbilsk” och en hel lavin av avarter,
variationer på den egoistiske tyrannen med sex och våld på hjärnan. Att så här
i efterhand läsa utan att tänka bort den diagnosticerade patienten Valerie är
inte helt enkelt, då det finns något utmattat monologiskt med de teser hon
driver.
Man
undrar lite stillsamt varför denna uppenbart intelligenta och talangfulla
författare inte hade vett eller sans nog att kompromissa en aning. Hennes pjäs
kunde ju inte sättas upp ens på de mest experimentella 60-talsteatrarna, som
annars inte drog sig för likartade teman. Varför måste hon skriva så fräckt och
vulgärt när det samtidigt är så sant? Exempel:
ALVIN: Du verkar nästan ställa upp på vad som helst.
ALVIN: Du verkar nästan ställa upp på vad som helst.
BONGI:
Men inget riktigt motbjudande – jag
skulle aldrig kyssa en man.
Så
skriver bara den sardoniskt underfundiga författaren. I stället för att fråga
sig om det är bokstavligt eller bildligt menat kan du se hur hon agerar på båda
planen samtidigt. Och karaktären Bongi är en ovanlig sanningssägare, som
genomskådar moderna företeelser som livspusslets stressnivåer: ”Något som är
ännu krångligare än det är att kombinera inget
äktenskap med ingen karriär.” Tål att
tänkas på för den utbrände, att man kan bli det av olika orsaker, att det kan
finnas värre alternativ.
På något
udda sätt inbillar jag mig att det här kunde fungera på scenen. Solanas arbetar
med groteskerier och överdrifter, men det finns ett så uppenbart driv i
replikerna och som sagt en absurd humor som jag inte skulle gå så långt som att
kalla ”avväpnande”, men den skapar en annan palett än vad SCUM gjorde. Hon har ju åtskilligt att säga om könen, om
stereotyperna, om förutsättningar som tål att omvärderas. Den typ av insatser
inom dramatikens område som har utförts av exempelvis Magnus Dahlström, Sarah
Kane och Elfriede Jelinek borde det finnas förutsättningar för att Solanas
kunde tas emot av mer eller mindre experimentella scener med varmare hand nu än
på 60-talet.
Då kan du
invända och säga att det är onyanserat och generaliserande och kategoriskt.
Jaha? Det är ju omständigheterna som dikterar hennes tonfall, på gott och ont, och
sällan har omständigheterna varit så djävliga.
Det här
är en ful bok med ett fult omslag. Tyvärr, höll jag på att säga, men inser lite
motvilligt att det nog är passande – Solanas skriver ju en ful litteratur, som
bör paketeras utifrån innehållets förutsättningar. Då ska det se ut så här,
verkligen, och bland annat därför blir boken en slags klenod. Snarare än att
fråga mig ”hur ska det här läsas?” bör jag undra ”varför skulle jag avstå från det?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.