Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria, Arne Melberg

Arne Melberg är en smart farbror, smart nästan på det där gammaldags skrämmande sättet. Åtminstone för mig, som har följt honom länge, och haft stor nytta av bland annat hans böcker om Rilke och Hölderlin som han gav ut i slutet av 1900-talet. Nu har han gett ut en ny bok på Daidalos, en märklig samling kortare texter om hur författare från olika tider i sina böcker just behandlar tiden: Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria.

Spännande nog utgår han inte enbart från de väntade namnen. Å andra sidan, som han själv säger: alla har väl någon gång skrivit om tiden, och det gör hans urval till rätt godtyckligt – det går att önska sig helt andra namn. Men han rör sig lätt och smidigt från antiken via medeltiden och 1800-talet till modernismen, samt några nutida som får mäta sina insatser med sina föregångare – en kraftmätning som jag befarar inte helt utfaller till våra samtidas fördel …

Själva huvuddelen är ett kapitel om Virginia Woolf, Vladimir Nabokov och Walter Benjamin. Spännande, verkligen! Jag återkommer till denna förväntade trojka strax.  

Melberg inleder med Peter Eisenmans minnesmärke för förintelsen vid Brandenburger Tor i Berlin, där jag åtta år i rad har vandrat med elever bland de 2711 stenklumparna i olika storlek. Tiden som en labyrint är välfunnen. Det blir också en lyckad ingång till Melbergs bok, med minnesarbetet i fokus. Det mänskliga minnesarbetet, som ju håller på att erodera, på grund av internet (här refereras till Nicholas Carrs fascinerande bok The Shallows).

Melberg skriver som vanligt bra, men här finns ibland en lite besvärande ton, som jag inte lyckas göra mig kvitt när jag läser. Besvärande, men också besvärlig – som om han slår knut på sig själv i sin iver att meddela samband. I Prousts stora romanarbete På spaning efter den tid som flytt, med en underrubrik som ”Les intermittences du coeur”, som Gunnel Vallquist ju översätter till ”Känslans växlingar”, finns något ytterligare, som Melberg känsligt frigör med sitt essäistiska förhållningssätt. Men att gnälla på översättningar är sällan konstruktivt, då det i allt översatt finns val och alternativ som måste strykas på foten, ibland till det bättre och ibland till det sämre, och ibland rentav utan att originalet tar större skada. Detaljer hamnar alltid fel, så det är bättre att koncentrerar sig på helheten, där det i de flesta fall finns så mycket gott att säga, även om man kan peka ut enstaka brister. Att det i titelns spaning också finns ett skapande inslag är också bekant – vi skapar vårt förflutna, något Proust var ytterst medveten om. Att återskapa förlorad tid.

(På tal om att störa sig på detaljer ondgör jag mig lite över den olyckliga stavningen ”Tranströmmer” i sidhuvudet, speciellt eftersom Melberg skriver så fint om dikten ”Madrigal”. Det är verkligen ett exempel på noggrannhetens läsning, men också hur dess allusioner egentligen inte bidrar till någon förståelse: ”Diktens hemlighet befinner sig inte utanför dikten utan i dikten och består av dess oroliga rörelser i kombination med appellen till nuet, till ’idag’, då allt är levande.”)

Ett störande inslag i Melbergs bok är hur frekvent han utnämner det ena och det andra till ”berömda” exempel, en krtikerkliché som möjligen gällde för tjugotalet år sedan – att Marcels uteblivna kyss fortfarande var känd, eller att Strindbergs första kapitel ”Rädd och hungrig” är lika berömt nu som då, eller ens några rader om Hölderlin – ack, de må ha varit berömda på 90-talet, men nu? Vem fan bryr sig om Hölderlin? Eller Montaigne, som han visserligen inte kallar ”berömd”, men ändå – det finns en risk att han gör dem en otjänst, skapar ännu större avstånd mellan nutidsläsaren och dessa författare som han borde vilja göra angelägna för oss.

Mycket i Melbergs bok handlar om nuet som en konstruktion. Det är fruktbart att sammanställa så skenbart olika författare som Strindberg och Lagerlöf, även om det sker i ett kapitel som är så kort att ingen fördjupning hinner uppnås innan han hastar vidare. Så är det påfallande ofta i den här boken, som kan sägas lida av att vara dels för ambitiös och dels för nonchalant. Han både försöker säga för mycket och för lite med sina exempel. Abstraktionen är både hans vän och fiende, ett inslag som ibland ger honom tillgång till formuleringar som är lika vackra som pregnanta: ”Den korta tiden och den långa kanske betingar varandra: de är tidens andetag.”

Intressanta partier handlar om vad det är vi jagar i vår stressade nutidstillvaro – implicit finns genom boken ett resonemang som bestrider fritidens signifikans, och där är jag helt med honom. Vad är det att vara ledig, liksom?

När Melberg skriver om bloggare och twittrare undrar jag i och för sig om han vet vad han ger sig in i, eller om han bara är intresserad av att lufta sina fördomar. Det är möjligen lite orättvist, men jag kan inte låta bli att undra varför han inte skriver om William Faulkners tidsuppfattning, eller tar upp – när det borde ha varit en relevant jämförelse i en diskussion om åldrandet – det Sapfo-fragment som upptäcktes 2005:

”Barn,
ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!

Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.

Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.

Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen."

(Översättning Sture Linnér.)

Tillbaka till Woolf, som han skriver bra om, även om det blir lite förutsägbart med ännu en text om Mot fyren, speciellt i relation till exempel från Nabokov i samma kapitel kunde han hellre ha ägnat sig åt Åren, vars tidstematik mer påminner om hur Nabokov skildrar tiden. Eller varför inte Orlando, en annan av hennes romaner som fler borde skriva om. Kanske korsbefrukta den med Henri Bergsons samtida teorier – här nämns Bergson helt flyktigt, trots att han förtjänar att vara ett centralt inslag i resonemanget. Å andra sidan är det välkommet att han skriver om Ada, or Ardor, den i mitt tycke bästa av Nabokovs romaner, fortfarande inte översatt till svenska, fattigt nog. Men det är något som händer med många som skriver om Woolf: som om de frigörande elementen i hennes prosa smittar av sig. Men återigen: sex sidor räcker inte för att säga något vettigt om henne!

Färre exempel hade alltså gett mer fördjupning, och här saknas ju inte namn (förutom Faulkner då). Jag hade också välkomnat mindre snåriga texter om filosofer – när han känner sig nödgad att ta in Heidegger för att förtydliga, då tappar han mig som läsare. Så börjar jag undra om jag håller på att bli dum, eftersom jag som sagt tidigare läst Melberg med stor behållning. Nu tycker jag att han säger kloka saker, men också att han upprepar sig i onödan.

Så mitt intryck är splittrat. Ungefär som tiden, kunde man säga med viss förlikning. Kapitlet om Hoffmannstahl/Strauss opera Rosenkavaljeren blir faktiskt mer betydande än det om Woolf, Nabokov och Benjamin. Här klarnar teorierna, och abstraktionerna konkretiserar. Kort sagt: jag fattar vad han vill säga här. Om slutsatserna tidigare har varit luddiga får de här en fast kontur. Men den som ska börja läsa Arne Melberg gör nog bäst i att börja med någon av hans andra böcker.