Gryning över Hallstenshagen, Pontus Lindh

Likt snöflingor faller Pontus Lindhs dikter om sin döda pappa över den digitala boksidan. Det är både känslomässigt och distanserat, och ett värdigt minnesförsök.

Är minnen ofrivilliga ögonblick eller ett resultat av ett idogt arbete? Med andra ord: kan du styra över dina hågkomster, genom att rekonstruera ett förgånget förlopp, eller utsätter minnena dig för ett nyckfullt spratt där du inte kan bestämma ett skvatt?

Pontus Lindhs svar hamnar nog någonstans mittemellan dessa positioner. På David Stenbecks nystartade digitala förlag utkommer hans diktsamling Gryning över Hallstenshagen. Den är både ett minnesarbete och en häpnad inför hur minnena översköljer en person, ett diktjag som tydligt är definierat som ”Pontus”.

Hans bok är en slags dödsmässa över i första hand pappan, vars sjukdom och sista tid skildras. Korsställt med den finns en uppväxtskildring i fragmentarisk form. Miljön är Bohusläns 70-tal, samt sjukhustiden där pappan dör. Det är skolan, fritiden, brorsorna, och så döden – en jämnårig begår självmord.

De korta dikterna fungerar ypperligt, genom att vara ögonblicksbilder som liknar snöflingor. Varje liten dikt är vacker och unik – mer utsökt än sökt, och uttrycksfull i sin egen rätt: ”vi gör snöänglar / stjärnklar sky / vingslag genom den yttre rymden / den inre / morgonen efter minns vi ingenting / men skulderbladen / bolstren”. Så kort och så självklar kan en dikt se ut.  

Inte enbart snömotivet får mig att tänka på Heideggers vackra bild av dikttolkning, med dikterna som just snöflingor som får en klocka att svänga när de träffar den, och klockans ljud är alltså tolkningen. Svårare behöver det inte vara. Nöj dig med denna enkla metod, med dikterna som självtillräckliga, förgängliga som snöflingor men ändå oförglömliga. För de smälter ju, men bevaras – Lindhs ord håller kvar upplevelsen. 

Oförglömliga, som minnet. Vi vet inte när vi drabbas, och personligen lutar jag nog mer åt det ofrivilliga i minnet. När du slutar leta efter dem kommer de fram; att vilja minnas är något annat än att minnas. Jag har själv minnen av snöflingor, hur de lade sig till rätta i håret på en tjej jag kysste när jag var fjorton, ett ögonblick som aldrig försvinner.  

Och Lindh gör en nedstigning i minneshavet. Det enda hav som är djupare än de hav Harry Martinson seglade över (Martinson nämns i boken). Djupare än Marianergraven.

Det skapas ett dis över dikterna, ett passande gryningsdis. I det diset finns den begynnande dagens förhoppningar och förväntan. Han är också bra på att hejda sig innan förklaringsivern tar över. Samtidigt som hans dikter är känslomässiga är de distanserade, och kanske det är en brist – jag saknar den närhetsnerv som fanns exempelvis i Kristoffer Leandoers bok om sin mamma som kom häromåret, September.

Förra året utkom Lindh med den besynnerligt charmiga Appendix, en av årets piggaste och roligaste böcker. Hans nya bok är ett stillsamt, värdigt minnesarbete. Den lämnar efter sig en sällsam värme, som efter en ovanligt varm snöflinga som smält i din handflata.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2015)