Den lille prinsen, Antoine de Saint-Exupéry

Enligt tillförlitliga källor hör Den lille prinsen, Antoine de Saint-Exupérys saga från 1943, till världens mest sålda böcker, med cirka dubbelt så många exemplar tryckta som exempelvis Stieg Larsson-serien. Det är anmärkningsvärt. När Le Monde bad 17 000 fransmän svara vilken som var 1900-talets mest minnesvärda bok kom den fyra efter Främlingen, På spaning efter den tid som flytt och Processen. James Dean gillade den, men själv läste jag den på engelska för några år sedan med en axelryckning.

Den översattes första gången 1952, och nu kommer den i en helt ny översättning av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen på Modernista, med originalteckningarna av författarna. Ja, det är en utgåva som går så långt in i originalet att den använder samma typsnitt, Linotype Granjon. Det är fint gjort.

Förvisso, det är också en fin historia. En flygare kraschar i öknen och besöks av en liten prins som härstammar från en annan planet. Prinsen berättar för piloten om besök på andra småplaneter, listar de mänskliga, alltförmänskliga egenskaperna hos den maktfullkomlige, narcissisten, alkisen, kapitalisten, latmasken, kartläggaren: allihop delar av samma gamla människa. Olika sidor av ärkesynden egoism.

Saint-Exupéry är helt klart på barnets sida. Hans saga påminner om Oscar Wildes sublimt enkla sagor, eller varför inte inställningen hos den gudomligt naive William Blake, han med stjärnan i foten, som vi kunde läsa om i Carl-Johan Malmbergs fantastiska bok från 2013. Den stjärna i foten som gav titeln till den boken drabbar i form av en gul blixt på ett lite kusligt sätt också den lille prinsen här.

Vuxna pratar bara om golf, gnäller Saint-Exupéry i prinsens gestalt. Det vill säga: de skiter i fantasin. De räknar siffror. Nidbilden av de vuxna är inte finkänsligt utförd, men det är kanske poängen – att satir ska vara grov och rakt på sak. Det är en tydlig satir med tydliga måltavlor, men det som räddar den är charmen i själva berättartilltalet, att det görs så bedårande och avväpnande. Kanske det finns en viss uppgivenhet här, men det är i så fall risken med all satir, att uppgivenheten blir en fälla som slår igen och får kritiken att bli livlös cynism.

Det lämpliga finns mer i hur prinsens besök gör att alla som vägrar se honom blir mugglare. Det blir allt för lätt att avfärda det som en sårad pilots feberdrömmar, hallucinationer framkallade av smärtans adrenalinpåslag.

Just därför: denne någon som förstår piloten är nästan för bra för att vara sann. Den barnsliga ytan döljer också det allvarliga uppsåtet. Prinsen är melankolisk – hur mycket anar ett barn detta? Och hur mycket homoerotik är det som ligger bakom intimiteten mellan piloten och prinsen?

Kan kvitta. så här är det ju fortfarande, med vuxna som begraver barnet och fantasin inom sig. ”You can grow up, as long as you don’t grow old. Remember, you are young”, som Jarvis Cocker sa. Då blir boken en tidskapsel, som fortsätter säga angelägna och viktiga saker om vår samtid. Språket är en källa till missförstånd, lär en räv prinsen när han äntligen kommer till jorden.

För det är djuren som yttrar de stora sanningarna här. Människorna är fullt upptagna med att rusa omkring, räkna och kvantifiera världen. Med Bruno K. Öijers gamla ord från ”Hey Ängel”: ”jag har letat efter nåt att leta efter”. Vi har glömt vad vi letar efter. Då kanske boken Den lille prinsen har kraften att påminna oss om vad det var. ”Den som låter sig tämjas får räkna med tårar”, som vi får veta här.

Det är som sagt också en fin bok, där illustrationerna knyter an 1940-talsestetiken med vår tid, i stundtals djärva bildlösningar. Bilderna blir då ett ovärderligt inslag, som öppnar upp berättelsen och på något sätt ökar dess kärna av realism.