Dikt 2001-2013, Cecilie Løveid

När Anders Behring Breivik utförde sina terroristdåd i Oslo och på Utøya 22 juli 2011 tyckte Pernilla Wahlgren att det var obegripligt att en norrman kunde göra sådana saker: de låter ju så trevliga när de pratar!

Pernilla Wahlgren må vara ett barn, men jag kan inte få bort hennes idiotiska utsaga när jag läser dikter av Cecilie Løveid, född 1951, samlade av förlaget Kolon i volymen Dikt 2001-2013. Här finns samtliga hennes samlingar från 2000-talet. Innan dess publicerade hon sig mestadels som romanförfattare och dramatiker.

För hur låter dessa dikter på norska? Det vet jag ju inte, eftersom jag översätter när jag läser. Låter de trevliga? Kanske det, men när jag läser dem i den så felaktigt kallade ”tysta” läsningen låter de aggressiva. När jag läst den första av de fem samlingarna undrar jag stillsamt om det går att fortsätta vara så här arg. Det går: ursinnet ökar i de följande samlingarna.

Den första boken från 2001, Spilt, är den längsta. Sedan skriver hon mer koncentrerat, mer förtätat, i de fyra böckerna som är utgivna från 2007 och framåt. Och medan hon i Spilt behandlar vilda djur, mytologi och mytiska figurer ur Bibeln och populärkulturen, som Marilyn Monroe och Dantes Beatrice – rör sig dikterna mot något mer förmodat privat, mer biografiskt, även om den typen av gissningslekar inte är så fruktsamma. I mytdikterna handlar det delvis om identifikation: hon leker med sina skuggor, liksom skuggorna en gång lekte med andra skuggor.

En av skuggorna heter Hedda Gabler, känd från en av Ibsens bästa pjäser:

”Utenfor vigselrommet

står den unge nygifte selvmordersken

i bronse

Som en gudinne for beskyttelse av ekteskap

Du vet du må ofre til henne

men du vet ikke hva”.

Samtidigt är det ett behärskat ursinne som styr temperamentet i dikterna. Saknaden efter det förflutna – ett förflutet där vi hade en mer gedigen kontakt med och vördnad inför tillvaron, i dikter som påminner vagt om Bruno K. Öijers senare produktion. Det är också saknaden efter en skarpare värld. ”Skjønnhet er det eneste som varer”, skriver hon, ett tydligt eko av Keats ord ”A Thing of beauty is a joy forever” från ”Endymion”.

Ja, Løveid kom relativt sent till poesin, även om vi kan ta reda på att hon redan som tonåring gjorde visst väsen av sig i Norge med sina dikter, på slutet av 60-talet. Sedan dröjde det till 1999 innan en samlingsvolym dikter publicerades. Som dramatiker har hon haft stort inflytande, och när hon fyllde 60 menade Aftenposten att hon har ”Norsk teaters råeste og mest sødmefylte stemme”.

Det jag kan säga om dessa sena dikter är att de har ett tydligt tilltal, ett direkt tilltal, som inte går några omvägar: det griper tag, anmäler sig, och låter lite som en basun. Som sagt: ett ursinne som dämpas eller tämjs. Det är dikter som vågar närma sig aparta saker, sådant som ligger utanför fokus. Och Løveid fortsätter med porträttdikterna, skriver fint om bland andra Tove Jansson och Astrid Lindgren, vars busiga sidor hon nog kunde känna igen sig i.

En av poesins uppgifter är att hitta nya samband, och göra nya kopplingar, och det är Løveid bra på: vad ligger begravt vid regnbågens slut? En hund, säger poeten. Dikterna handlar också om alternativ, att det måste finnas andra sätt att leva – bättre sätt! Det hon då söker är mindre bitterhet, att längta efter det mer äkta, som kan finnas i det oordnade. I det gemensamma. I det som handlar om att göra förställningen äkta.

I den sista – senaste – samlingen, Flytterester, använder sig Løveid av ett citat från Tomas Tranströmer, och det är ju för en gångs skull en inte helt långsökt eller opassande koppling, även om hon inte skriver lika prydligt eller tillrättalagt. Men desto mer imponerande är en lågmäld dikt om en vinternatt, en uppvisning i enkelhet och en övning i less is more-poetiken, och associationer som läggs in i varandra ömt och varsamt. Men kan jag verkligen förklara hur och varför jag gillar den paradoxala rikedomen i det oansenliga? Alltså, utan att förminska, förenkla – och fördärva?

Och vad skulle jag själv välja ur Cecilia Løveids bok, rader värda att citeras? Kanske två rader ur en dikt från den näst sista samlingen:

”Hennes begjær er pakket inn med skitne stropper

Det som er åpnet inne i et menneske lukkes ikke så lett”.

De där smutsiga remmarna ja, som gör all skillnad.

Till boken har Eldrid Lunden skrivit ett nynorskt efterord, som verkligen är ett efterord på så sätt att det ska läsas efteråt. Det är en genomgång av olika motiv, ett tolkningsarbete, och sådant vill inte den här läsaren ha innan sin egen läsning. Efteråt fungerar det ypperligt: Lunden är en skarp kritiker, och i stället för att hitta referenser till Tranströmer och Öijer nämner hon Søren Ulrik Thomsen. Ja, i en skandinavisk gemenskap, en resurs som vi inte är ivriga att utnyttja.

Bland bokens sista nio tidigare outgivna dikter finns den nyskrivna ”Straff” om terroristen Anders Behring Breivik, en dikt som väckte uppståndelse i Norge när den publicerades i våras. Det är en stark dikt, att läsa parallellt med den dikt av Pia Tafdrup som skrevs strax efter det inträffade, ”Sju klänningar för synligheten”.