Antigone's Claim. Kinship Between Life and Death, Judith Butler

När du ska läsa Judith Butler, då vet du att du behöver ta ett djupt andetag först. Utöver att hon trivs med att försvåra de mest komplexa tankarna är hon en ganska besvärlig stilist. Att läsa en sida av henne tar ungefär tre gånger så lång tid som att läsa en sida av vilken annan akademiker som helst – förutsatt att du vill förstå vad hon menar, för annars kan du nog läsa i normalt tempo. Det är en väldigt tät stil, kompakt och fylld av dunkelhet. Belöningen är att när du skingrar snårigheterna har hon mycket av intresse att säga.

Antigone's Claim. Kinship Between Life and Death heter en av hennes mest kända och inflytelserika verk. Ursprungligen rör det sig om tre föreläsningar i serien The Wellek Library Lectures vid Californias universitet. Hon höll dem 1998, och boken utkom 2000. Kanske det borde underlätta, att texterna hölls i ett muntligt sammanhang, göra dem mer tillgängliga och begripliga – men nej, hon ångar på med sin jobbiga stil, förädlad i instängda seminarierum.

Ändå är det värt mödan, nästan jämt. Jag minns att jag var sur på mina kamrater på Litteraturvetenskapen när vi läste de antika dramerna, när de föredrog Sofokles Kung Oidipus framför Euripides Medea: ska jag vara ärlig tyckte jag de var idioter. Nåväl, Antigone är ju i vilket fall Sofokles mest intressanta pjäs, och med tanke på hur stort intresse den har genererat både historiskt och i nutid, är det lite förvånande att den inte spelas oftare.

En konflikt mellan politiken och familjen. Så lyder tolkningen utifrån formulär 1 a), där Antigone väljer familjen före samhället. Men det går inte att se hennes agerande som entydigt gott: det är också själviskt, ett sätt för henne att säkerställa äran, och ha monopol på detta attribut.

Butler visar med sin essä att Antigone också opponerar mot en lag som vägrar erkänna blodsbandet. Hon visar att släktskap – det kinship som finns i hennes titel och som löper som en av de rödaste trådarna i resonemanget – är beroende av staten, på samma sätt som staten är beroende av släktskapet. Och lagen är vad staten sysslar med.

En viktig tanke som Butler demonstrerar är hur Antigone förmodligen är sexuellt attraherad av Polyneikes, den av bröderna som hon vill ge en rituell begravning och som har angripit staden Thebe, delvis på brodern Eteokles förskyllan. Så att måla ut Polyneikes som (den ende) skurken är felaktigt. Även Anne Carson öppnar för den här tolkningen i sin djärva tolkning Antigonick.

Antigone blir av Butler queerifierad, där hennes beteende överskrider könsgränserna. Genom att agera blir hon en man, men också genom att tala, att yttra sig. Är det incestens fel? Att hon alltså av naturen regleras till något annorlunda, onaturligt?

Hon begår två fel, menar Butler. Dels begraver hon Polyneikes, och dels erkänner hon vad hon har gjort. Det finns ett kryphål som hon inte utnyttjar. Hon tiger inte, trots att hon ges en chans att undkomma. Hon är ju förälskad i döden, skyndar sig att gifta sig med Hades. Nja, skynda långsamt med den slutsatsen, invänder Butler. Kanske det är Polyneikes som är den döde brudgum hon har så bråttom till – så brått om att hon inte ens väntar på att kvävas till döds instängd i grottan, utan hänger sig i stället. Då blir hennes agerande mindre makabert, mer förståeligt ur ett mänskligt perspektiv.

Talet försätter henne i opposition. Hennes utanförskap kastar henne in i agerandets domäner. Å andra sidan, som ett motargument mot incesten: om hon verkligen var förälskad i sin bror, då skulle hon väl snarare ha förtigit, gömt sig bakom de skamliga känslorna och inte ha varit så offentlig med sina förehavanden?

Antigones flaw är väl att hon inte skäms, att hon talar, och inte enbart agerar. Med Butlers ord: ”She not only did it, but she had the nerve to say she did it. Thus Antigone cannot exemplify the ethical consciousness who suffers guilt; she is beyond guilt – she embraces her crime as she embraces her death, her tomb, her bridal chamber.” Det viktiga här är förstås Butlers slutsats, med Antigone i ett tillstånd bortom all skuld. Incesten gör henne galen, kanske. Och allt härstammar från fadern/brodern Oidipus, förbannelsen från hans ohyggliga äktenskap med sin mor. Det är ett öde som inte heller kan brytas.

Ska lagen alltid följas? Ett samhälle utvecklas när det finns någon som avviker, som vägrar befatta sig med dumma lagar. Ett av Butlers ärenden med sin bok är ju att opponera mot heteronormativa strukturer. Möjligen blir hennes Antigone en aning för queer. Vi ska inte glömma att det finns många Antigone – kanske inte lika många som i den felaktiga klyschan, ”lika många som det finns läsare”, men definitivt fler än de traditionellt manliga uttolkarna.

Butlers huvudsakliga motståndare är Hegel och Lacan, som hon ägnar mycken tid åt att vederlägga. Av dessa är ju Lacan hopplös: han rör sig alltid i höghöjdsabstraktioner, och hur svår han än är i egna ord, blir han alltid dubbelt så svår när uttolkarna tar vid. Alla kommentarer till hans texter blir (ännu) jobbigare att läsa … Så även här, med alla referenser till the symbolic, och en rörelse in i den kontingens som vidlåder allt han skrivit. Och hans symboler föder alltid nya symboler.

Det är en knivig fråga, om Antigone vinner i långa loppet, genom att ha blivit ikoniserad som förebild för det nödvändiga motståndet. Men hon dör ju! Blir hon inte snarare avväpnad av sin död?

Butler betonar likheterna mellan Antigone och Kreon. Båda bevakar sina extrema ståndpunkter, som kompromisslösa fanatiker. Hon har passerat dödsgränsen. Lacan kopplar henne till masochismen, till sadismen. Och Butler menar att Antigone förälskar sig i Polyneikes just i hans egenskap av att vara död – först som död får han ett värde för henne.

Att hon därför ägnar sig åt begravningsritualen för Polyneikes kan ses som en kompensation för att fadern/brodern Oidipus vägrades en begravning. Däri ligger hennes öde, att ta hand om en broder, som hon ger namnet Polyneikes, men egentligen går under namnet Oidipus. Allt i Sofokles pjäs Antigone beror på skuggan som kastas av Oidipus. Och det incesttabu som pjäsen ursprungligen handlade om blir i Butles modifierade och moderniserande tolkning något som pekar ut våra tiders tabun, som homosexualiteten.

För det Antigone väljer är att förkasta det heterosexuella äktenskapet med Haimon: hon säger nej till att bli maka och mor, måhända för att hon finner den traditionella kvinnorollen för kvävande. I en recension av den här boken från DN 9/10 2001 (”Oidipus arvingar”) skriver Ebba Witt-Brattström att Antigone har potential att peka ut mot även andra framtida dilemman, till exempel den reproduktionsteknologi som tillåter incestuösa kloningar och provrörsbefruktningar: ”Till vilken psykisk gravkammare leder det oss?”