Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker

När programledaren för svt:s enda litteraturprogram säger att hon ”aldrig har läst Selma Lagerlöf” kan man reagera på flera olika sätt. Man kan låta ryggraden påpeka att det är höjden av förflackning, gasta efter en etablerad kanon i skolan där ingen ska klara av de tretton obligatoriska åren utan att ha läst åtminstone någon av de viktigaste svenska författarna.

Eller så kan man låta eftertankens kranka blekhet påpeka att ingen kan ha läst allt, att det är viktigare att hålla sig a jour med den samtida utgivningen för den som ska uttala sig om litteratur. Selma Lagerlöf? Hon finns snart inte ens som sedel.

Fast jag måste erkänna att jag blir beklämd, att jag vägrar släppa in den eftertanken. Ingen människa är en ö, predikade poeten John Donne för fyrahundra år sedan, och detsamma gäller böcker. Det går inte att förhålla sig till de böcker som släpps utan att förstå att de inte är isolerade företeelser. De skrevs i dialog med sina företrädare, och allt som vi nu tar för givet har en gång någon varit tvungen att ta strid för.

Jessika Gedin har sedan tjugo år tillbaka profilerat sig som krönikör och recensent, och sedan i våras som programledare för babel, svt:s litteraturprogram, där hon varje vecka ansvarar för författarintervjuer. För att uttala sig med trovärdighet i ett ämne förutsätter jag genuina kunskaper, och det tror jag inte att jag är ensam om (svt:s ledning undantagen).

Enligt egen utsago identifierar sig Gedin som läsare, där hon i intervjuer säger att hon ”läser stora mängder böcker” (DN 14/3 2012). Då förutsätter jag att hon medvetet väljer bort det som vi brukar kalla klassiker, eftersom jag inte kan förstå hur det är möjligt att läsa mycket och ändå undvika Lagerlöfs romaner.

Ska vi läsa klassiker? Ja, vi ska läsa klassiker. Inte för det tveksamma nöjet att få känna oss snobbiga. Inte heller enbart för att de tillhör ett gemensamt förflutet att vårda, eller ens för att våra nutida storheter står i tacksamhetsskuld till dem. Vi ska läsa klassiker därför att de fortfarande har saker att kommunicera till oss, därför att de har viktiga saker att säga, bär på avgörande erfarenheter som vi inte har råd att vända ryggen till.

Nog kan det vara motiverat att formulera en svensk litterär kanon för skolan, där vi även om vi nöjde oss med blott två prosaförfattare skulle ge plats åt Lagerlöf. Men det är inte genom tvång man ska tillägna sig läsning. Nej, det är mer av en ynnest att ha tillgång till en så djärvt skrivande författare som Selma Lagerlöf, vars romaner fortfarande är förbluffande moderna.

Dock måste intresset ha sitt ursprung någonstans. Bevisligen är det alltså möjligt att kryssa fram genom svenska skolan utan att läsa Lagerlöf. Den som därmed aldrig befunnit sig i kontakt med ett sådant författarskap får ett kulturellt underskott, där det blir ett för stort kliv att på egen hand söka upp det. Då kan skolan erbjuda det där nödvändiga smakprovet.

I första hand är det ändå en fråga om trovärdighet. Att uttala sig om litteratur handlar i stor utsträckning om jämförelser, att hitta paralleller, motsvarigheter. Det är sant att det utkommer fler böcker än någon hinner läsa, och det finns gott om beredvilliga ursäkter för den som uppgivet kapitulerar. Men den professionella bevakaren får inte unna sig nonchalans, för uppriktigt sagt är det ynkligt att titulera sig litteraturvetare utan att vara förtrogen med det allra bästa. Det är inbillning att tro att du av någon nutida författare får uppleva mer hänförande läsning än den Selma Lagerlöf frikostigt nog skänkte oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/1 2012)