Det är beklagligt
att John Keats blivit så försummad hos svenska poesiläsare. I en
bättre värld skulle han citeras dagligen, både för att knappt
någon skriver så vackert – ren poesi på rent språk – och för
att hans tankar är så klara och värdefulla. Det är snart trettio
år sedan Sven Christer Swahn utkom med sina tolkningar av sonetter,
i en bok som signifikativt nog heter Den okände Keats, och
när Gunnar Harding för tiotalet år sedan utkom med sin serie
böcker om engelsk romantik var Keats, stackarn, något överskuggad
av Wordsworth, Coleridge, Byron och Shelley. Inte heller tycker jag
att Jane Campions film om det olyckliga snillet, Bright Star,
blev tillräckligt mottagen av sin publik.
Nå, då kan man
alltid läsa Anne Carson, vars bok Makens skönhet. En fiktiv essä
i 29 tangos är en veritabel odyssé över skönhetsdyrkaren
Keats. Åtminstone delvis, då varje enskild del av de 29 partierna utgår
från ett Keats-citat, liksom hela handlingen kretsar kring den
berömda utsagan att ”All skönhet sanning är, all sanning skön”
(Hardings översättning), när Carson berättar om den sköna makens
osköna förehavanden.
Den som är snygg
kommer undan med allt, som bekant. Diktjaget skriver nog också under
på en annan Keats-rad, även om hon inte nämner just den, ur
”Endymion”: ”A thing of beauty is a joy forever”. Hur hon än
anstränger sig kan hon inte släppa makens skönhet:
”Its loveliness
increases; it will never
Pass into
nothingness; but will keep
A bower quiet for
us, and a sleep
Full of sweet
dreams, and health, and quiet breathing.”
Äktenskapet är ett
sår, säger Carson i sin bok. Hennes bok är en kärlekshandling
till maken – ja, men också till litteraturen, genom de fint
invävda citaten, de dolda anspelningarna till en rikedom av författare (lugn, ett appendix anger
källorna). Genom att visa att skönheten är en tölp närmar hon
sig laddad mark: ”Att förbli mänsklig är att överträda en
gräns. / Godta det om du kan. Godta det om du vågar.”
Maken är en mytoman
också, en tvångsmässig lögnare. Hon skiter i det: ställer honom
ändå i vägen för Gud, låter honom orsaka en Gudsförmörkelse
(tanken är Charlotte Brontës, när Jane upptäcker att Rochester
håller på att ersätta Gud i hennes tanke – höjden av blasfemi,
och hon straffas också).
I den här boken
finns en rikedom på associationskonst. En bra poet kan vara två
saker, och Carson är bådadera. Dels kan poeten uppfinna starka
bilder, exempelvis som här, en väntan som slickar sina tassar, och
dels kan poeten skapa något nytt och eget, som här – verkligen
ett genuint originellt sätt att skriva, där diktformen sträcker
sig mot essän, romanen, självbiografin, men också musiken. Inte
enbart mot tangon, utan texten blir också något av ett
operalibretto.
Därför blir boken
större än sin författare. Och poetens sanning når den djupare
sanningen. Poeten åskådliggör det vertikala tänkandet. Och Keats
melankoli matchas perfekt med Carsons grundstämning. Vi ska inte
missta oss: romantikerna är extremt gnälliga, extremt förtvivlade,
och melankolin blir deras utsökta grundackord. Ta bara Coleridge
”Dejection: An Ode”, eller Shelleys ”Stanzas Written in
Dejection”, eller för all del Keats ”Ode on Indolence”, som
Carson flitigt citerar ur.
Carson är de udda
böckernas författare. Det kunde vi se i den förra utgåvan på
svenska, Röd självbiografi. Makens skönhet har
översatts av Mara Lee: det är en suveränt utförd översättning;
känsligt och följsamt har hon lagt sig tätt intill tonfall och
stämning i originalet. Ett modigt projekt, som kunde ha blivit hur
tokigt som helst, men i stället en vacker illustration till den
skönhet som ryms hos både Keats och Carson. Boken formar ett avslut
på äktenskapet, men som läsare kan den bara bilda en inledning.
John Keats ställer i flera dikter det förgängliga livet mot den eviga skönheten. Dikten "Endymion" är en lång berättande dikt som bygger på den grekiska myten om mångudinnans kärlek till herden Endymion. Gudinnan besöker honom i drömmen. När han vaknar börjar han sitt sökande efter henne. Endymion, som följer den vision av den älskade som han upplevt i drömmen, är en symbol för diktarens strävan efter den sanna och eviga skönheten.
SvaraRaderaUlf Lundell har skrivit en sång som heter "Florens" (finns på spotify) och som finns med på skivan "Xavante". I sången nämns de båda poeterna John Keats och Percy Bysshe Shelley och sången är skriven i deras romantiska anda, men Ulf Lundells romantik skiljer sig lite ifrån Keats och Shelly, vill jag hävda.
Sången handlar om en dröm han haft häromnatten. I drömmen befinner han sig i (den eviga staden) Rom; symbolen för tidlös skönhet. I drömmen möter han den vackraste kvinna han sett. De vandrar i staden, de äter och dricker, de sitter tysta i tillvarons skönhet. Sen tar de till orda och ger varandra ett löfte. De ger sig av ihop, ut ifrån staden upp mot lyckans boning i bergen.
Men något händer. Våldet gör entré. När de kommer till Florens förs kvinnan bort. Är det 2:a världskriget? Romantik förbyts till tragik. Är det så all kärlek måste sluta, likt Romeo och Julia?
Han vaknar ur drömmen långt upp i norr. Det sista han hör är stövlarnas steg.
Jag vill tolka Lundells uppvaknande som en symbol för insikten om hans konstnärliga uppdrag. I det uppdraget blir den romantiska dikten en trotsande kraft som ställs mot tillvarons destruktivitet. Ulf Lundell känner till den här världens existentiella villkor, men diktar om skönhet som ett motstånd mot destruktiviteten. På så sätt blir inte Ulf Lundell världsfrånvänd som romantiker ofta beskylls för att vara. Tvärtom så är Ulf Lundell i allra högsta grad medveten om och erkänner verklighetens existentiella villkor, men han diktar om skönhet ändå. Som ett trots. Som en motkraft.
Tack för tipset, jag ska göra ett allvarligt försök att ta mig an Lundell, det har gått så där tidigare ... Men jag har förstått att Xavante är en ok skiva!
SvaraRaderaVisste inte om detta med Shelley & Keats, bara att han på Kär & galen-skivan nämnde Blake som en av inspiratörerna (en av ganska många, på konvolutet - till LP-skivan - nämner han en lång rad artister, däribland Sitting Bull & en massa beatförfattare också ...).