Bring No Clothes. Bloomsbury and the Philosophy of Fashion, Charlie Porter, Particular Books

 

”Come as you are” är en svåröversatt fras. ”Kom som du är” låter för lamt, när innebörden är att du inte ska förställa dig. Virginia Woolf använde ofta hälsningsfrasen ”bring no clothes” när hon bjöd in folk till sina hus och lantställen. Vad hon menade var bokstavligen att de inte skulle ta med sig ombyte till middagar: hela poängen var att bryta med den viktorianska epokens krav på konvenans och traditioner. För en skapande konstnär är det en sund inställning, och denna privatlivets metodik tog hon med sig i sitt romanskrivande.

 

Den brittiske modejournalisten Charlie Porter har skrivit boken Bring No Clothes. Bloomsbury and the Philosophy of Fashion, som tar sex nyckelpersoner ur Bloomsburygruppen som utgångspunkt för essäer om kläder och mode. Han problematiserar vanan att klä upp sig till middagar som ett sätt att befästa hierarkier kring klass, makt och genus. I korthet handlar Porters uppdrag om att frigöra de sex individerna för att utforska olika aspekter av kläder och samhälle, utifrån genus och sexualiteten, patriarkatet, makten, förtrycket, självförverkligandet och den personliga autonomin.

 

Vilka är då de sex konstnärligt sinnade? Du gissade rätt om du prickade för de mest namnkunniga i gruppen, Virginia Woolf och hennes syster Vanessa Bell, samt konstnären Duncan Grant, romanförfattaren E.M. Forster, och ekonomen John Maynard Keynes. Katten bland hermelinerna är väl i så fall Lady Ottoline Morrell, som inte riktigt hörde till den innersta kretsen. Porter visar dock hur hennes klädsmak skulle ha avgörande betydelse – exempelvis för Woolfs val av klänning till ett beryktat foto i modetidskriften Vogue från 1924. Klänningen har alltid ansetts ha ärvts från hennes mamma Julia Stephen, men mycket talar för att den tillhörde Lady O, som av bildmaterialet att döma bar de snyggaste klänningarna (tips: slå upp sidan 310!).  

 

Porter betonar hur kläder blir ett verkningsmedel för tänkande, ett uttryck för idéer, därav undertiteln ”modets filosofi”. Hans idé är att mode bygger på tension – alltså anspänning, och det är något som går igen i minsta fiber, bokstavligt och bildligt. Virginia Woolfs modiga prosa speglas i hennes frivola förhållande till kläder. Få författare har varit så konsekventa i att klä sig så nonchalant fashionabelt.

 

De övriga kapitlen handlar om saker som Vanessa Bells frihetslängtan. Bokens omslag visar ett par pyjamas som hon själv designat, och de djärva färgkombinationerna och mönstren i hennes och Duncan Grants konst har influerat flera modeshower från 2000-talet. Inspirerad av i första hand Bell börjar Porter experimentera med sina egna kläder. Fast just de partier när han ingående skildrar hur han syr sina egna tröjor hade jag gärna undvarat, även om jag fattar poängen: det är inspirerande att läsa om Bloomsburygruppens medlemmar, och du vill själv börja skapa.

 

Det är inte alltid relevant när Porter mixar sin egen självbiografi med medlemmarnas  erfarenheter. Det är också i slöaste laget att låta google translate översätta en ynka mening på franska – det borde väl gå att skaka fram en fransktalande person i det brittiska öväldet? En annan irriterande egenhet är att han så gärna vill att alla ska förstå hans bok, vilket leder till överflödiga förklaringar av begrepp och idéer (”A golf caddie carries a golfer’s bag”), eller som när han återger hur konstnären Roger Fry frågar sig, ”’Is the soul more than raiment’. There is no question mark in his sentence. ’Raiment’ is another word for clothes. He’s saying, is the soul more than clothes.”

 

Till de udda fynden hör när Porter börjar mäta garderoberna som fyra personer delade på – dess storlek når inte upp till den garderobsyta han äger i en minimal Londonlägenhet under 2000-talet. Det här säger förstås något om relationen till kläder – har vi inte till leda hört om att ett plagg nuförtiden i snitt bärs sju gånger innan det slängs? – och att man på den tiden tog till vara de kläder som fanns i ens ägo, att man lappade och lagade.

 

Något sker med E.M. Forster efter att han börjar leva ut sin sexualitet (som tjugosjuåring): han knäpper upp översta skjortknappen och börjar le på fotografier. Keynes har ett mindre neurotiskt förhållande till kläder, och ler mest hela tiden, och noterade nitiskt alla sina ligg. Woolf citerade i sin dagbok Keynes iakttagelse att ”many men marry in order to have a wife to boast to”.

 

De blinda fläckar som Bloomsburygruppen hade – rasism, antisemitism, föraktet mot lägre klasser – blir föremål för Porters utredning. Han skriver lite kort men intressant om hur tjänstefolket klädde sig. I tv-serien Downton Abbey (där de snyltade på finkulturell polityr genom att ge Woolf en liten cameo) är förhållandet mellan upstairs och downstairs förskönat och förljuget. Det var smutsigare och slitsammare, och överklassen utnyttjade sitt tjänstefolk på alla sätt du kan tänka dig.

 

Det har skrivits otaliga böcker om den här sammansättningen – allra senast läste jag Nino Stracheys Young Bloomsbury, som tog fasta på det queera i identiteterna och i det relationella. Porter har också starkt fokus på det icke-normativa och icke-konformativa hos individerna i gruppen, och han identifierar med all rätt kärleken som det centrala för gruppens insats.

 

Boken har också ett ypperligt bildmaterial, om än papperskvaliteten i min utgåva inte är den allra bästa. Det är ändå fascinerande att på relativt nära håll uppleva hur Virginia Woolf i några av de mindre reproducerade fotografierna kommer till liv, allra mest så skälmskt leende i en snygg vit ribbstickad lång tröja och matchande bahytt. Och Porter lägger ned stor möda i att närläsa dessa foton, och han hittar åtskilligt att diskutera i den här nästan oavbrutet fascinerande bok.

Essä om samtidspoesin

 

Jag har skrivit en längre essä som fångar upp några tendenser i den svenska samtidspoesin. Den är publicerad på Versopolis, och kan läsas här (på engelska):

 

 

The Iliad, Homer[os], translated by Emily Wilson, Norton

 

Efter Emily Wilsons lovordade – men också kritiserade – översättning till engelska av Homeros epos Odysséen var förväntningarna uppskruvade inför hur hon skulle ta sig an också Iliaden, det andra verk som tillskrivs den påtagligt anonyme författaren från ”ungefär 700-talet f.Kr.” som går under arbetsnamnet ”Homeros”. The Iliad är en bok där översättarens namn överglänser författarnamnet, som hamnar längst ned på omslaget.

 

Liksom Wilson är jag ett större fan av just detta verk. Det måste jag intala mig, då jag har läst det i både Erland Lagerlöfs och i Ingvar Björkesons översättningar, medan jag inte kan erinra mig kunna läsa mer än utdrag ur Odysséen utan att falla i sömn. Mycket av den glädje jag förknippar med Iliaden har Wilson lyckats förmedla i sin översättning, som är radikal i vissa avseenden, och traditionell i andra. (Ett av de radikalare greppen är att hon tar in anakronistiska ord som ”tsunami”.)

 

Handlingen är lätt att sammanfatta, men svårare att förstå, på ett sätt. Det är det trojanska kriget som skildras, men endast några avgörande dagar i slutskedet efter nästan tio års belägring av staden. Den som väntar på den trojanska hästen får vänta förgäves – eller allra helst läsa om det i Homeros andra epos. Kriget orsakades av att Paris rövade bort  Helena från Troja, och i slaget strider en allt mer vredgad Akilles mot fienden Hektor, efter att Agamemnon lagt vantarna på Akilles sexslav Briseis. Ja, och så dödar Hektor Akilles mer än vän Patroklos, vilket eldar på hans ilska, och gör honom ”out of his mind with grief”, som det står.

 

(På en lektion nyligen återberättade jag slaget om Troja för eleverna, med betoning på Akilles och Patroklos. ”Det finns en bok om det där”, säger en elev. ”Jag vet!” säger jag, ”Iliaden”. Fast jag förstår att eleven syftar på Madeline Millers Sången om Akilles, känd från tik-tok. ”Nu har du ju spoilat den!” säger eleven besviket, eftersom den låg på tbr-listan. ”Äh”, säger jag, ”det går ju inte att spoila en berättelse som är tre tusen år gammal.”) 

 

Första raden når vi först efter att ha läst ett gediget, för att inte säga bastant förord och översättarens anmärkningar, och kartor … Redan denna berömda inledningsrad betonar Akilles hetlevrade temperament. Lagerlöf: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos peliden Akilles”. Björkeson: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos peliden Achillevs”. Wilson: ”Goddess, sing of the catclysmic wrath / of great Achilles, son of Peleus”. Hon arbetar med den för engelska versmått så favoriserade jambiska pentametern, alltså sex betonade stavelser med versfoten jamb som ges företräde, enligt mönstret ”da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-”.

 

Kataklysmisk vrede! Det är en lovande inledning, minsann, med vreden som liknas vid en naturkatastrof. Att det kommer nya översättningar av Iliaden till engelska hör till vanligheterna: endast under 2000-talet femton stycken. Däribland Alice Oswalds från 2012, så i det här fallet var Wilson endast andra kvinna på den här bollen (Odysséen var hon första kvinnan att översätta till engelska). 

 

Är det inte en överloppsgärning att läsa Iliaden på engelska, när den finns på svenska? Kanske. Annars, när jag läser engelska översättningar har det antingen praktiska orsaker – att boken inte (ännu) finns på svenska – eller bara att jag är besatt av boken i fråga, som Antigone eller Hedda Gabler (jag har läst båda i avsevärt fler översättningar på engelska än på svenska). I fallet Iliaden delar jag Wilsons kärlek för den, en kärlek som hon berättar om i förordet. 

 

Iliaden är en berättelse om krig, om den oåterkalleliga döden, om det som med en grekisk glosa heter ”minunthadios”, kortlivad. Och förvisso dominerar scenerna från slagfältet, men något som tillhör eposets starkaste delar är de flerfaldiga tillfällena då karaktärer sörjer någon som har dött. Det är ett litterärt verk som i hög grad består av dialog, något som eventuellt kan förvåna den som tror att det består av ändlösa beskrivningar. Av denna anledning har Wilson ansträngt sig för att hitta ett muntligt idiom till karaktärerna.

 

Akilles är en psykologiskt intressant karaktär, inte enbart tack vare sin oerhörda vrede. Han liknar ett bortskämt barn, i det att han vill slippa sorg och att han inte tappat tron på en rättvis fördelning av skuld och ansvar. Är inte den krigsdyrkan och den vikt grekerna la vid äran på slagfältet otidsenlig nu? Jo, men det är inte av sådana anledningar Homeros ska läsas nu. Han ska läsas för att han visste saker om människans natur, men också för sin påhittiga förmåga att skildra både människor och företeelser på ett konstrikt sätt.

 

Inte bara Akilles, utan också Zeus, liknar i vissa stunder ett bortskämt barn. ”I never get away with anything”, utbrister han när Hera finner hans beteende misstänksamt, självklart inte utan fog. En av de saker Homeros briljerar med, möjligen med bistånd av Wilson, är allitterationerna. Här blir pappan till Zeus och Hera ”crooked Cronos”, medan vi också får möta ”pathetic Paris” och ”heroic Hector”. Men mer än ära handlar Iliaden om sorg, om det arbete främst kvinnor fick lägga ned i arbetet att ta hand om de sargade och dödade kropparna.

 

Wilsons översättning är en uttrycklig vädjan om högläsning, och gärna för mig. Hennes princip är att det ska vara så lättfattligt att ett barn ska kunna läsa boken – det fanns en tid då det var i tioårsåldern barn stiftade bekantskap med verk som detta, ack – och den principen kan jag gärna stötta. Här saknas svåra ord. I gengäld talar karaktärerna på ett språk som varken blir präglat av nutida slang (något som skulle ha gjort översättningen inaktuell om tio år) eller av ett höglitterärt idiom. Hon har hittat ett mellanläge, och det gör läsningen högst njutbar och smidig.

 

I förordet nämner hon en ledtråd till skillnaden mellan de två översättningarna: ”The Odyssey required a fluid sequence of disguises, supple and strong as an olive branch winding through stone. For The Iliad, I needed a voice of bronze, a voice of wind, a voice of fire.” Det här görs tydligt under läsningen, som i hög grad präglas av elden, av vinden, av bronset, som i skildringen av Lord Idomeneus och Aeneas (känd från Vergilius Aeneiden): ”Each was keen to slice / inte the other’s flesh with cruel bronze”. Men det finns även plats för en och annan feministisk pik, som när hon ratar det som i svenska översättningar blir harnesk och inte hittar en annan glosa än corselet. I andra stunder är Wilsons översättning betydligt blodigare än de svenska, som när elfte sången skildrar slagfältet: ”It would have been a total massacre – carnage”. Så här beskedliga låter de svenska översättningarna: ”Nu var förgörelsen nära, och allt skulle ha varit förlorat” (Lagerlöf) och ”Nu såg det mörkt ut, allt hade nog varit hopplöst förlorat” (Björkeson). 

 

En av farorna för en nutida läsare är väl att förlora sig i labyrinterna av fotnoter och ordförklaringar, för att inte tala om de många tillfällena till jämförelser av översättningar. Så när Akilles tilltalar Agamemnon så här hos Wilson, ”You dog-face! Drunk and heavy with your wine! You have the heart and courage of a deer!”, då undrar du kanske om det låter lika hätskt hos Lagerlöf, ”Vinbeskänkte, med öga av hund och hjärta av hinden!”, eller hos Björkeson, ”Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like!” Som synes behöver Wilson ofta två rader, en eftergift åt metriken. Men visst har Björkesons översättning också något! Fast allra helst ska väl Wilsons översättning klara sådana värderande jämförelser. Björkeson i all ära, men han kan vila tills du ska läsa om Iliaden.

 

Ändå: när Apollo kallas ”wolf-born” (Lagerlöf: ”ljusättade”; Björkeson: ”lykiske”). Wilsons fotnot upplyser att epitetet i original lyder ”Lukegenês”. Antingen syftar det på ”luk”, som i ljus, så som Lagerlöf trodde – en uppfattning som var vanlig förr – eller så syftar det på ”lukos”, som i varg, något som eventuellt bekräftas av gudens faiblesse för lamm som offerkött. Eller så var Apollo-kulten kopplad till platsen Lycia eller berget Lycaon, nära Arkadien.   

 

Så finns i beskrivningen av Odysseus röst (han är en bifigur i det här verket) också något vackert: ”when he did release his mighty voice / from deep inside his chest, he poured forth words / like winter snowflakes.” Jämför Lagerlöf: ”när han sen ur sitt bröst lät ljuda sin väldiga stämma, / medan de föllo, hans ord, som om vintern det tätaste snöfall”. Och Björkeson: ”när han sen ur sitt bröst lät den klangfulla stämman och orden / mäktigt ljuda – de föll som täta flingor om vintern”.

 

Det är i liknelserna Homeros firar sina största triumfer som författare, och Wilson gör sitt bästa för att göra rättvisa åt dessa, främst i krigsskildringarna i den elfte sången, som fått rubriken ”Wounds”. Det här är bara några av dem, från den strålande inledningen och vidare:

 

Then Dawn arose from bed beside Tithonus

to bring new light to deathless gods and mortals,

and Zeus sent Conflict to the swift Greek ships –

a cruel goddess. In her hands she held

the sign of war.

 

[…]

 

As when a deadly fire attacks a forest,

wind spirals through and blasts it everywhere,

and trees are battered, ripped up by the roots

and felled by the fire’s onslaught – so the Trojans

who tried to flee were felled by Agamemnon

 

[…]

 

Meanwhile, across the middle of the plain,

some Trojans were still running for their lives,

as when at dead of night a lion comes

and all the cattle run from him but one,

who meets her death – between his jaws, he seizes

her neck and snaps it and then gorges down

her entrails and her blood – so Agamemnon,

the mighty son of Atreus, pursued

the Trojans, always slaughtering the hindmost.

 

Som annat stilprov på när Wilsons översättning fungerar som allra bäst kan den här stridsscenen från fjärde sången anföras. Håll i åtanke att grekerna hade två krigsgudar: Ares, för slagfältet (kanonmaten), och Athena, för strategin (generalerna). Men det är ett misstag att underskatta Athenas blodtörst, eller hennes starka sympati för det som i vår tid kallas greker (Grekland som koncept existerade ju inte på den tiden):

Ares roused up the Trojans, while bright-eyed

Athena stirred the Greeks. Among them all

went Terror, Panic, and insatiable

Conflict, who is the sister and companion

of murderous Ares. First she swells a little,

then grows until her head can touch the sky,

as she is traveling across the earth.

So now she hurled belligerence among

the throng of warriors and walked among them,

increasing the men’s screams and cries of pain.

Once they were gathered in a single place

they clashed together – shields of leather, spears,

bronze-armored bodies, and fierce human will.

 

Tempot liknar ibland en actionfilm, och det finns mycket som behöver smältas. Det vore mig främmande att stipulera för någon hur ett klassiskt verk ska läsas (grundtips: gör det bara). Men jag tycker själv att en bok som denna förtjänar ett visst läsbeting, säg 2-3 sånger per dag. Eftersom det är 24 sånger totalt kan det bli i mastigaste laget att läsa den i ett sträck. Med läsbetinget blir du klar antingen på drygt en vecka eller knappt två veckor. Längre tid än så får inte gå, för då ägnar du dig åt något annat än sammanhållen läsning. (Men som sagt, gör med detta tips vad du vill.)

 

Välj också själv om du ska högläsa, men om du gör det, varför inte sända en tacksamhet till det sexåriga arbete Wilson har investerat. Hennes version skulle nog ha varit välkommet av de rapsoder som under antiken turnerade med att högläsa valda delar ur Homeros verk. I så måtto liknar de skådespelare, åtminstone när de framförde Iliaden.

Vi ses i augusti, Gabriel García Márquez, översättning Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

 

Tio år efter Gabriel García Márquez död utkommer en postum kortroman. Den är långt ifrån ett mästerverk, men blir ändå en viktig beståndsdel i ett författarskap av yttersta klass.

 

Med viss bävan börjar jag läsa Vi ses i augusti, som är en tidigare opublicerad kortroman signerad Nobelpristagaren Gabriel García Márquez. Dess publicering har föregåtts av beskedet att den demenssjuke författaren inte ville att den skulle nå läsekretsen, ett beslut som hans två söner helt sonika har struntat i.

 

Principiellt och etiskt fel, kanske. På rent estetiska grunder kan bara den som inte läst den här författarens mästerverk tycka att det är en bra bok. Jämfört med  Hundra år av ensamhet, Krönika om ett förebådat dödsfall och Kärlek i kolerans tid står den sig slätt.

 

Den medelålders gifta kvinnan Ana Magdalena Bach åker till en ö i Karibien varje augusti för att lägga en bukett gladiolus vid sin mammas grav. En gång råkar hon träffa en man i en bar och ligger med honom, en procedur som hon sedan kopierar med nya män åren som följer. Ibland blir det lyckat – enastående sex – och ibland mindre bra – exempelvis en man som visar sig vara en sol och vårare som rånmördat ett par andra kvinnor.

 

García Márquez visar sig ha ungefär lika svårt att skriva om sex som vilken annan författare som helst. Ett flertal tillfällen tillämpar han den manliga blicken på den ofta halvnakna Ana Magdalena, och inte blir det bättre när han ingående skildrar mannens könsorgan som ”hans slumrande best”.

 

Medan det i García Márquez övriga böcker ofta finns en tendens till det skojfriska är denna sent skrivna roman vemodsanstruken. Här syns också en diskret form av samhällskritik genom framkomsten av nya hotellkomplex på ön och en turistnäring som ignorerar förbättring för lokalbefolkningen, eftersom marknadsekonomin är beroende av besparingar.

 

Den ursprungliga planen var att skriva en bok på 500 sidor, där Ana Magdalena skulle vara huvudperson i fyra berättelser. Eventuellt hade historien tjänat på att ställas i relation till andra berättelser med likartat tema. Endast i glimtar kan en genuin människa anas bakom porträttet av Ana Magdalena. Mer blir hon en skiss, där strukturer och ramar håller henne i för hårt ledband, som om författaren inte vågar släppa henne fri.

 

Här finns teman som kunde ha utvecklats till något intressant, som musiken. Ana Magdalenas man är dirigent, och själv delar hon namn med Johann Sebastian Bachs sista hustru. Hon föredrar att läsa skräckberättelser av Ray Bradbury, Jorge Luis Borges och Bram Stoker (hon upptäcker senare hennes förste älskar i romanen Dracula i smyg stoppar en tjugodollarsedel, då han misstar henne för en prostituerad). Det här hade också behövt utvecklas, fördjupas och nyanseras.

 

Trots sina skavanker är det inte alldeles lätt att avfärda den här boken. Även en mindre bra bok bidrar till förståelsen av ett stort författarskap. Det är ingen underdrift att hävda att García Márquez hör till 1900-talets allra viktigaste romanförfattare. Men till största del liknar Vi ses i augusti stommen till ett hus. Det är en snygg stomme, men huset förblir osynligt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2024)

Ombord på obebodda vatten, Metha Skog, Ellips

 

Förlåt mig om jag låter tjatig, men jag har ett VMA: svensk poesi är väl bra och så, men allvarligt, har du testat finlandssvensk poesi? Jag har nyligen läst Eva-Stina Byggmästars senaste (bra och konstig), och fyller på med Metha Skogs nya, med den lockande titeln Ombord på obebodda vatten. Den utkommer på Ellips, ett Vasa-förlag som är värt att hålla koll på (tips: sök upp Ulrika Nielsens böcker om du vill läsa något djärvt och originellt!).

 

Skog är liksom Byggmästar rutinerad poet, tillika konstnär. Det här är hennes tionde bok, och den kretsar som titeln utlovar kring kustlandskap och vatten, i alla dess former – inte minst regnet har en framträdande funktion i de kustnära dikterna. Om vi på senare år fått lära oss att en svenskspråkig diktsamling kan ha vilket format som helst (som verifieras av årets många 400-sidiga exemplar), rör sig den här boken i andra riktningar.

 

Efter Ingela Strandbergs stora genombrott på senare år med sparsmakade böcker går det att säga att något liknande kunde vänta för Skog, som också skriver i det kortfattade formatet. Dikterna är skrivna liksom i en inandning. Skillnaden är att det finns en säregen rytm i Skogs dikter, en rytm som uppsöker ellipsen (ordvits, förlåt), avbrottet, hacket. Hon förevisar en god känsla för ljud och musik, för klang och genklang.

 

Dikterna handlar i korthet om tidens obevekliga gång, årstider som avlöser varandra. Men också om de vardagens små händelser som bär på fördolda innebörder:

 

Vi lade händerna i sömn över natten

De kursiva regnens fönsterränder

sugs upp av timmars nya datum

där sol är att vänta vid stranden

 

Ett kursivt regn, det är väl sådant en kan uppleva endast i städer där regn är norm (som Borås). Så blir Skogs dikter ett exempel på poesins funktion som kunskapsform. Och jag tröttnar inte på att säga att poeter är bra på olika saker – Blake är bra träd, Rilke på änglar, Celan på stenar – och kan där tillägga att Skog är bra på regn. Hon närmar sig tillvaron med tillbörlig ödmjukhet, och skriver in sig i platsens mystik, när hon berättar om förfluten tid och hur den kan vara verksam även i ett senare skede, i tider som är simultana.

 

Det ska inte förnekas att hennes dikter bär sin skönhet med händer som fattat den med ömsom vördnad och ömsom nonchalans (bästa kombinationen!):

 

Viljan att hålla tumgreppet kvar i luften

med något tillfälligt som längtan hittat

Att ge till en så vacker saknad

 

Måste saknaden vara vacker? Ja, det är väl så: den är det vackraste vi har. Minnet är romantikens katalysator, och Skog rör sig hemtamt bland de minnen som alstrat hennes dikter. Minnets funktion blir här att skapa struktur åt det oreglerade, ge det formen av något beständigt. Dikterna närmar sig – lite som Byggmästar gör – katastrofer, allra mest uttalat i mer eller mindre uttalade referenser till flygattacken mot tvillingtornen i New York 11 september 2001.

 

Då får dikten karaktär av en anklagelseakt. Vissa rader i den här boken väcker mer undran än förundran med sina tillkrånglade assonanser och allitterationer: ”Gnissla till längs strängars lindade silverlängd / Vapenfria som en hornlös hjorts hovars flykt”. Men åtskilligt skänker något som kunde kallas andlig be-undran, dikter som liknar besvärjelse och bön. Religionen är ett tema i dikterna, men det blir som mest övertygat när det sker lite vid sidan av, på ett nästintill ohövligt sätt:

 

Ord behöver riktas bort från sår

Inte blunda sönder andras utvägar

Bort har långt kvar till undan

Undan har längre kvar till bort

 

I dessa stunder upplever jag att Skogs dikter lär mig nya saker. Inte för att de försöker utföra någon slags didaktisk påverkan, utan på mer indirekta och mer intrikata vis. Det är stiligt gjort. Hon skriver dikter som får mig att tänka bättre, och det är väl om något ett belägg för poesins särställning som människans bästa uppfinning (bättre än elden! bättre än hjulet! bättre än internet!).

Snöapan, Eva-Stina Byggmästar, Fri press förlag

 

Att Eva-Stina Byggmästar så här snart 40 år in på sin karriär som poet – hon debuterade som brådmogen tonåring 1986 – har ökat sin utgivningstakt ska vi nog vara glada för. I fjol kom hon ut med två titlar. Så länge hon fortsätter skriva fantastiska böcker är det ingen – hm, ko på isen (Bo under ko hette förresten en av hennes tidigare böcker). Det dristigt lekfulla anslaget som hon har odlat kan vara både en tillgång och en brist, som kan få en att undra hur lycklig en poet får vara egentligen.

 

Hennes nya bok Snöapan är en andra del i en planerad trilogi som inleddes för två år sedan på Fri press förlag med boken Låt hjärtat tala hjärtats språk. Du kan ha missat den, då det inte är helt lätt att få tag på böckerna från små förlag som Fri press (förlåt om jag lånar en megafon här, men HAR DU HÖRT TALAS OM ATT DET HÄR ÄR EN POET VARS SENASTE BOK – VILL DU KYSSA EN REBELL? HAR NOMINERATS TILL NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS!).

 

Vi rör oss i kinesiska och japanska landskap, i 42 korta skissartade dikter. Det dricks te, och tonläget är mer nerskruvat och stillsammare än vi vant oss vid som läsare av Byggmästar. Stämningsläget kan påminna om känslan efter katastrofen. En viss yrvaken förundran inför det som finns kvar, trots allt. Kort sagt: när så mycket i världen handlar om krig och våld, både bokstavligt och strukturellt, då är det ibland med förvåning en kan ta del av alternativa förhållningssätt. En pacifistisk hållning dominerar Byggmästars skrivande.

 

Ett skrivande som också kunde kallas ”skrattets poetik”, om vi ska uttrycka oss högtidligt. Ska vi det? Tidigare har Byggmästar levt högt på sin förmåga att ta ned saker på jorden; varför inte ta henne på orden? Hon skriver om missnöje och avund, om vad vi ska med dessa egenskaper till (ledtråd: det ska vi inte). Livet är vad det är. Det finns goda stunder, det finns avskyvärda stunder. Stress, oro, smärta – inget skyddar oss från det.

 

Du säger ”materiellt välstånd”, som om det inte gjorde dig ännu olyckligare, som om du aldrig sett rakt in i Jan-Emanuels blick, som inte bara är tom, den är död. Så glöm föreställningen att pengar räddar dig – pengar har aldrig räddat någon. Om det är något poesin har lärt mig, så är det vikten av jämnmod, och perspektiv. Om vi återigen ska uttrycka oss inte bara högtidligt utan också pompöst: poesin skänker en fristad åt själen. Det låter futtigt? Vänta bara.

 

Byggmästar skriver sin filosofiska poesi (sin poetiska filosofi) med ackuratessen hos någon som inte längre bryr sig om det där som enligt all logik får jorden att snurra. Varför ska ens jorden snurra? Hon skriver att

 

stenar med konstiga

former besöker mig

 

jag blev en sten

med konstiga former

 

Så enkelt är det! Byggmästar har sedan länge varit en av livets små medhjälpare som förmått lindra svåra dagar, när livet knappt går att leva. Dessa dagar som livet så ofrånkomligt innehåller (jag ber om ursäkt att jag spoilar livet för dig som läser det här och är ung). Jag följer med i hennes drastiska vändningar, tankeskutt och kullerbyttor. Andra må finna behag i att vara sökare, men som vi kunde se i citatet ovan: Byggmästar är något mycket rimligare, mycket bättre, mycket finare – det som är kärnan i passiviteten. Varför skulle vi söka efter belöningar? Vi skulle må så bättre om vi i stället lät oss bli uppsökta.

 

Risken med Byggmästars poesi är att den kan få dig att nicka förnöjsamt, att den inte i tillräcklig bemärkelse utmanar dig som läser. Jag ska inte förneka att det finns sådana ögonblick också i denna bok, dikter som ter sig platta eller banala. Hennes dragning till det som i min ungdom kallades ”lull-lull” – du kanske kallar det ”idyllen” – utsätts ändå i tillräcklig utsträckning för utveckling och nyansering. När hon säger: ”jag log / resten av livet”, ska vi ta henne bokstavligt då?

 

Hon har fördjupat den passivt pacifistiska ådran som nog alltid har funnits hos henne (jag började som folk i allmänhet läsa henne på 90-talet, när hon väckte uppmärksamhet med de stillsamt sublima böckerna För upp en svan och Framåt i blått). När diktjaget i en av dikterna önskar bli fjäril och fånga nektar med sin snabel låter det som en dikt från en naivare tidsepok, säg 70-talet, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men metaforerna hos Byggmästar nöjer sig sällan med några enkla och fridfulla lösningar.

 

Ibland kan hon också ta i så det spricker, och återigen vet jag inte om det här gynnar eller missgynnar dikten. Det kan också störa med de många spetsfundigheterna, som bildar en egen ekokammare, med frasmakerierna ”rummet i rummet”, ”hjärtat i hjärtat”, ”en dröm i en dröm”, ”tiden före tiden” … Mer imponeras jag av anspråken när Byggmästars minimalism möter Walt Whitmans maximalism och låter diktraderna klinga av kosmiska anspråk, i en finlandssvensk cover på ”I contain multitudes”.

Där allt är kontrapunkt tid, Göran Sonnevi, Bonniers

 

I drygt 60 år har Göran Sonnevi publicerat poesi (debuten i bokform skedde 1961). Då kan en viss risk föreligga att hans poesi börjar befinna sig på rutinens brant (som det borde heta). Går det på autopilot när han nu slår sig ned för att skriva sina dikter? Han är oerhört produktiv, men vem är jag att klaga på det – blir det inte ett exempel på the pot calling the kettle black?

 

Nu utkommer Där allt är kontrapunkt tid, hans sjunde bok de senaste tolv åren. Den är skriven utifrån hans välkända mönster, med dagboksanteckningar som ställs jämte korta centrallyriska partier. Det är mer utrikes- än inrikespolitik. Medan förra boken i mycket handlade om Corona handlar det nu mycket om Putins krig i Ukraina, och Sveriges medlemskap i Nato, som han en smula förvånande är positivt inställd till nästan utan förbehåll.

 

Denna bok är kortare än brukligt, och innehåller en koncentrerad längre dikt på drygt trettio sidor, ”Etthundra dagar”, som behandlar Ukraina. Hur ska en bevara förståndet när samtiden är helt sjuk? Frasen ”Det vidriga kriget fortsätter” ekar av hans gamla utsaga från 60-talsdikten om Vietnam och ”USA’s vidriga krig”. Dikterna i den här samlingen vänder sig till röster och ansikten. Vännerna blir allt färre, minnena allt tätare. Och nuet? Det kan bara bemötas med trots, och därav ett frekvent emfatiskt utrop: ”Nej!” Som i just långdikten: ”Sommartid       Svårt ställa om för den åldrade kroppen?       Nej! / Tiden ställs alltid om”.

 

Sonnevi tampas med uppgivenheten och vårdar sin vrede. Det är som att ilskan får honom att behålla förmågan att utvecklas och inte stelna i stagnation. Han ställer samman skuggan från en vallmo han planterar vid Anna R[ydstedt]s grav med krigets skugga – båda är svarta. Det här låter prosaiskt när jag återger det, och det gör inte scenerna rättvisa. Fast Sonnevi skriver prosaiskt men lyckas ändå ge det klang och ljus.

 

Nyligen har en mikrodebatt förts om autofiktionens eventuellt skadliga påverkan på samtidslitteraturen. Aase Berg hävdar envist att autofiktion är en mer konstnärlig väg att gå så länge det skrivna iscensätter sitt jag. Jag är böjd att hålla med, och hittar detta drag av självframställning också hos Sonnevi, vars dagboksdiktande säkerligen går att jämställa med Ulf Lundells senaste projekt (är han uppe i volym femton snart?). Kanske en av Sonnevis utsagor här, ”I skillnaden / är ingen skillnad”, kan utläsas som en kritik av de obefintliga gränserna mellan yttre och inre.

 

Dikterna rör sig fritt i tiden och återger händelser från 80-tal och 90-tal, samt en skiss daterad 1964. En alternativ titel till boken kunde vara ”Skuggor i Hades”, för underjordens mörker dominerar i många av dikterna. Men så skriver Sonnevi också om ljuset. Om kärleken – till livet, till hustrun Kerstin, till den ukrainska musiken han lyssnar på. Och så finns motsatsen till våldet, skönheten – hos fjärilarna och blåsipporna.

 

Hans dikter bär enhetliga drag. Det är ett sätt att skriva som säkert är lätt att imitera, men svårt att upprätthålla så här konsekvent. Här finns tiden och musiken, och det är inte svårt att koppla bokens titel till dessa återkommande teman hos Sonnevi. Han skriver en intellektuell dikt av ett slag som inte så gärna går att hitta hos hans svenskspråkiga kolleger. I någon mån tänker jag på T.S. Eliots poesi, en annan poet som var besatt av tiden och med ett starkt fokus på cerebrala ämnen.

 

I och för sig är Sonnevis andlighet betydligt mindre utvecklad än hos Eliot. Eller? Även om han uttalat ber till ”den icke-existerande Guden” sker det med en versal bokstav (minns hur den unge Pär Lagerkvist markerade genom att envisas med att skriva ”gud”). Det är också svårt att inte koppla en dikt om nåden till någon form av trosbekännelse:

 

Ditt ansikte

i den undfådda

nåden      Leendet, inåt

vänt med

blottade

tänder      Mina fingrar

i ditt hår,

dess virvlar

 

Nog är hans dikter stundtals abstrakta, men han har lika ofta nära till ren konkretisering. Det finns en spänning som bär på något förborgat i hur han behandlar sina återkommande ämnen: ”Vi återvänder / successivt / till våra egna skuggor / i vår egen tystnad”. Bilderna är ofta suggestiva, dunkla – och på samma gång genomlysta av klarhet. Det här är dikter som inte går att slita ut; det är dikter som utför liknande ärenden som Karin Boyes dikter, det vill säga som vädjanden från en evighet. Så kan också Sonnevis ständiga närmande till ”framtidens språk” uppfattas, som något ljust och hoppfullt även i de onda tider vi lever i.

 

Något i mig förstår att det inte kommer att bli så många fler böcker av Sonnevi. Det här nämner han själv, att han kanske bara har ett par år kvar (han fyller 85 i höst: född samma dag som Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Litauen). Det fyller mig med saknad, efter att ha levt med hans poesi sedan jag hade turen att höra honom högläsa dikter ur Trädet någon gång i skarven mellan 80- och 90-tal. Det är inte många poeter jag läser med sådan behållning, och definitivt inte många som likt honom lär ut nya sätt att förhålla sig till världen – både den abstrakta och den konkreta, både den yttre och den inre.

Laguner blomma, Gustav Sjöberg, Bonniers

 

I den invasiva art som går under namnet ”den tjocka svenska diktsamlingen” har vi under våren kunna följa framfarten av arter odlade av Leif Holmstrand (344 sidor), Malte Persson (367 sidor), och Pooneh Rohi (397 sidor). Samt Gustav Sjöberg, vars Laguner blomma har 372 sidor. Den utkom för drygt en månad sedan, men har i skrivande stund inte genererat några recensioner utöver en lokalt förankrad i Norrbottens-Kuriren (Sjöberg är född i Luleå) och en i nättidskriften Opulens.

 

Beror det på att den är svår att skriva om? Onekligen är det så. Jag tampas länge med boken, både fysiskt och mentalt. Med sitt stora format, i gränstrakterna mellan konstbok och coffee table-bok, är det svårt att förhålla sig till innehållet, som sprids över boksidorna och blandar det som i brist på bättre får heta centrallyrik och prosa. Sjöberg har en viss dragning till regelbundenhet, om än det inte riktigt blir systemdiktning i Inger Christensens anda.

 

Ändå blir hans bok något av en svensk variant av hennes ekokritiska diktning från verk som Det och Alfabet. Sjöberg har delat in narrativet i tre längre avsnitt, med tio diktrubriker i vardera. Huvudkapitlen heter ”LACUNA”, ”FABULA”, och ”SILVA”. Att Sjöberg tidigare, utöver böcker utgivna i Tyskland och Italien, i huvudsak har utgivits av OEI editör förvånar inte. För nog är det en stundtals krånglig, intern och svårläst dikt, som utgår från material och med stark förkärlek till det fragmentariska, liksom han skapar sin egen form av symmetri.

 

Naturdikten är en svensk paradgren, och i vissa avseenden försöker Sjöberg skriva i paritet med Harry Martinson. Lyckas han? Det korta svaret: ja. Han har ett mer än lämpligt efternamn åt det här skrivsättet, och jag mer än uppskattar (men mindre än gillar) hur Sjöberg skriver sin alternativa skapelseberättelse, om uppkomsten av liv, av medvetande, av tankar, av språk, av myter, av förtrollning. Vi rör oss bakåt till förexistentiella frågor med hjälp av vattenvarelser och mammutar, och långa rader av svårbemästrade glosor: ”glacial”, ”zoofytiskt”, ”interstitellt”, ”diafona”, med flera.

 

Det svåra för mig består i att boken inte så enkelt kan beskrivas utan att det reduceras till deskriptiva utsagor. Det är inte alltid lätt att känna sig delaktig i det som gestaltas, även om beröm måste utdelas åt hur Sjöberg kombinerar variation med konsekvens. Ibland ser det ut som nidbilden av svensk 2000-talspoesi. Jag tänker mig Killinggängets briljanta reklamfilm för skivan ”Absolute Kroumata 9”:

 

därefter natten och till sist

 

 

i en rent brokig representation bruten i ett flertal perspektiv     fanns i ett fågelns,

                                                                                                    var den en fisk.

 

 

ett skjul ur avbördat vatten

 

 

löpte sfäriskt

 

 

men en fågel kunde den också vara. genom minne hyddor visar

                                                                                             samtidigt fram, till flera kroppar.

 

 

denna blomma

 

Mellanrummen mellan varje rad ska vara fyra-fem gånger större dessutom. Det är en lågt hängande frukt att raljera över konst som anses ”svår”, och jag vill inte bidra till att vi ifrågasätter konstnärers autonomi (till att börja med kan vi sluta kalla dem ”kulturarbetare”). Jag vet å andra sidan inte vad jag mest vill förmedla med den här texten: är det här en bok man läser, eller blir hypnotiserad av? Sjöberg visar ett språk som spruckit itu, som rivits sönder av det obeständiga i vår existens. Han skriver in sig i den ekokritiska traditionen som var så het för cirka tio år sedan.

 

Det finns många trådar att plocka upp. Som de ibland dristiga avstavningarna: ”för- / samlad”. Eller den märkliga stavningen i några av bokens partier: ”jun+g:fru mari:e ko:ju:r”. Eller katalogiseringarna av flora och fauna. Eller blandformerna, där det går att spåra haikuns treradiga form likväl som långa prosastycken. Eller kursiveringarna. Eller de arkaiska 1600- och 1700-talsstavningarna. Och så vidare. Ibland styr formen över innehållet, och ibland är det tvärtom innehållet som styr över formen.

 

I viss mån följer prosastycken konventionerna mer än den renodlade poesin: ”de kunde ha djupt eller grunt vatten, gösarna, allt eftersom det låg till. men vad hade detta med henne att göra? hon såg hur de rodde i land kullblåsta träd, då de kom drivande nedefter storälven.” Det som tidigare var ett val – den alternativa livsstilen att leva ekologiskt och mindre tärande på jordens resurser – kommer förstås tids nog att bli nödvändigt. Sjöberg skriver om sjöar som försvinner, om ”de tider när djuren inte fruktade människan utan talade med henne öppet och glatt.”

 

I dessa kursiverade prosadelar (avsnittet ”På stranden”) finns några av bokens mest intressanta och givande spår. Det här är nog en av de märkligaste diktböcker jag har läst, nästan skamlös i sina pretentioner. Det är inte alltid lätt att vistas i Sjöbergs värld, men avslutningens treradingar är oerhört vackra och på gränsen till hoppingivande efter så mycket mörker som har tecknats, som när han skriver att ”tillfälligtvis”

 

kunde vi vistas där i det som hade skett.

även snön var där, dess framtida skugga

föll i ljuset av vintrar som födde, blev

 

vår havda annorlundahet: flödets slut

betecknade flodens begynnelse, vi

artikulerades inte som ord, men

 

”vilken kunde vi leva?” Utan att göra anspråk på att kunna besvara frågor som denna är det ändå en fin avslutning på denna utmanande och överlastade bok. Den kanske måste beskrivas som både bra och dålig.