Stag Dance, Torrey Peters, Serpent’s Tail

 

Något märkligt hände på bussen som tog mig till Oslo i veckan. Jag har aldrig varit med om en så explicit instruktion när chauffören informerar att i bussen är alla kvinnor när de använder toaletten – det vill säga, att alla ska sitta ned. Det märkliga är att jag läser Torrey Peters nya bok Stag Dance, där transerfarenheter är i fokus. Så var det också i den formidabla debuten Detransition, Baby, som jag läste för fyra somrar sedan.

Men det här är en bok med ett annorlunda upplägg. Säg att det är fyra berättelser, eller ärligare sagt en längre – lång som en kortroman – och tre noveller. Det handlar förstås om transpersoner av varierande drag – transsexuella eller transvestiter eller personer med en kink på kvinnokläder. Typiskt nog kan en person ges könet man i början av en novell och kvinna i slutet. Rörigt? Inte det minsta, så länge man gör sig själv en gnutta lyhörd för subtila övergångar.

Novellerna då? I ”Infect Your Friends and Loved Ones” utbryter smittan på en bondgård med grisar, där huvudpersonen blir ”patient zero” när ett svartsjukt ex ger henne en spruta av det bakteriella som orsakar en pandemi. Peters berättar att hon publicerade romanen Detransition, Baby under pandemin (jag läste den medan samhället fortfarande hade starka restriktioner), men de här fyra berättelserna är tillkomna under en tioårsperiod (titelberättelsen skrevs 2023).

Peters berättar kors och tvärs och ger en sorglig uppfattning om diverse problem transpersoner ställs inför. Flickvännen Lexi har ”t4t” tatuerat på sin kropp – ett kodord som väl i stora drag betyder att transtjejer ställer upp för transtjejer. Att huvudpersonen faller för Lexi beror väl mest på den ensamhet som uppstår för transor. En ensamhet som bedövas med alkohol, droger eller sex. Som huvudpersonen uttrycker det: ”of course trans girls all love and fuck one another. Who else will?” Det utmynnar i en apokalyptisk historia där girigheten och egoismen tillåts härska fritt.

Den andra berättelsen, ”The Chaser”, har ett mer lättsamt tonfall. En elev på en kväkarskola delar rum med den undergivna och effeminerade Robbie. Huvudpersonen stjäl ett nattlinne från tvättstugan och låter Robbie ha på sig det och bli sexuellt utnyttjad på olika vis av huvudpersonen. Men ödet ligger i dina egna händer, även för den som passivt låter sig utnyttjas, verkar Peters vilja säga.

Även här handlar det om grisar, kanske för att understryka att huvudpersonen är ett svin? De hamnar på en bondgård, och ett drama utspelar sig när Robbie misslyckas ta död på en griskulting. Allt förvärras för vår stackars huvudperson, i denna fyndiga novell om besatthet och bestraffningar. Om den första novellen var drömsk, är den här mer skoningslöst realistisk. Peters resonemang om manligt och kvinnligt bryter normer och gränser.

Den avslutande novellen ”The Maker” tar upp transvestism och den rosa dimma som sägs uppstå i ögonblicket när en kille tar på sig kvinnokläder. Huvudpersonen vill inte vara trans, bara njuta av denna dimma: ”I’m in so much pink fog, it’s as if 1850s London were a city in Candy Land.” Den unga pojken träffar en maskerad man, som hans nyfunna vän Sally varnar för. Hur det går? Ja, kanske inte som du förväntar dig, och det hör till styrkan hos Peters berättande, att hon ständigt får dig på villovägar och överraskar med vilken vändning berättandet tar.

Slutligen, den romanlånga ”Stag Dance”. Den som förnöjts av Monty Pythons sketch ”The Lumberjack Song” är in for a treat, så att säga. För här handlar det om skogshuggare, och den – hm, homoerotiska energin som uppstår i isoleringen. Inte förvånande för den som tagit del av berättelser om hur andra uteslutande maskulina miljöer – 1800-talets cowboys, sjömän på fartyg – inte sällan gett upphov till homosexuella praktiker.

I stora drag handlar det om timmerpirater. Huvudpersonen Babe Bunyan är en storvuxen man som lider av svåra komplex för sitt utseende. I gengäld är en av skogshuggarna, Lisen, mycket söt och petit. Det bestäms att de ska ha en ”hjortdans” (en ”stag dance”), där den som vill fäster en tygtriangel över sitt skrev – ”an ersatz twat” – och därmed förvandlas till kvinna, som de andra ska uppvakta. Huvudpersonen får ett infall, tar på sig triangeln, och återigen: du kanske tror att du kan förutsäga vad som händer sedan? Glöm det, för Peters jobbar inte med sådana enkla medel. Det handlar om begäret efter att få vara mer än vad man definieras som.

Peters humor lever högt på dråpliga situationer, och det är en humor som jobbar hårt i de fyra berättelserna. Det är frejdigt, men inte farsartat. Hennes humor är situationsbunden, och det är ju den bästa humorn – den som inte är strategiskt beräknande. Kanske de kortare texterna hamnar något i skuggan av ”Stag Dance”, som i gengäld bara den är värd att du införskaffar boken.

De fyra texterna är skrivna i lite olika typer av genrer, menar Peters själv, som definierar ”Infect Your Friends …” som spec-fic (typ sf i Margaret Atwoods anda), ”The Chaser” som teen romance, ”Stag Dance” som western, och ”The Maker” som skräck. Jag håller kanske inte med om riktigt alla beteckningarna. Men strunt i det: du kan läsa själv och fästa etiketter, eller allra helst låta bli att göra något så förlegat som att etikettera saker. Läsning? Det hör framtiden till.

Sanningens framtid, Werner Herzog, översättning Ebba Högström, Faethon

 

I går skrev jag om Werner Herzogs märkliga roman Världens skymning, om den japanske soldaten Hirō Onoda, som i nästan trettio år försvarade en filippinsk ö i tron att andra världskriget inte var över. I dag har jag läst essän Sanningens framtid, som har viss bäring på innehållet i den föregående boken. Även här handlar det om verklighetsuppfattning och vad som är sant.

Herzog inleder med en persisk legend om sanningens spegel, som Gud slänger i marken så den spricker i tusen biter. Människorna ser i var sin skärva och tror att de därmed uppfattar sanningen. Som vanligt: en fråga om perspektiv. Men också att vi går miste om helheten i vårt intensiva fokus på det vi har framför ögonen. Jag blir påmind om skämtteckningen där en man letar efter sina borttappade bilnycklar under en gatlykta och får frågan om det var där han tappade dem: ”Nej, men jag letar här för det är ljust här.”

Vi tror det vi vill tro, ungefär som alla förslavade människor i Platons grotta som uppfattade skuggbilderna på väggen som verkligheten. När en av dem slet sig loss och tog sig ut i den riktiga världen återvände han för att berätta, men ingen ville tro dem, och varför skulle de? De hade ju verkligheten på tryggt avstånd på sin vägg. (Modern uppdatering: på sin skärm.) Om det nu stämmer, som Herzog menar, att vi lever i ”postsanningens epok”, då är det dåliga nyheter för den som fortfarande tror på objektiva värden och att vi ska förhålla oss försiktigt skeptiska till AI.

Ibland är det briljant, ibland bara osammanhängande. Jag kommer att tänka på en anekdot om Stig Larsson, som berättade att han hade dålig ekonomi i början av 2000-talet och tvingades avyttra en signerad Werner Herzog-bok till Rönnells för att få pengar till hyran. Att läsa Herzogs Sanningens framtid är som att läsa Larssons senaste bok Högt och lågt, med allt vad det innebär av saknad stringens och en benägenhet att formulera en tanke innan den tänkts färdigt. Många av Herzogs stycken inleds med antingen ”Åter till …” eller ”Tillbaka till …” - det vill säga, formeln för den som inte ids arbeta fram en logisk struktur.

Den som likt Herzog har ena ögat uppe i det blå kan säkert ursäktas för att han romantiserar rymdfärder. Vi får veta att han haft direktkontakt med Elon Musk och ställt sig i kö för att få åka upp i rymden, men helst vill han åka till Mars. Hur det nu ska bli med det när Musk har köpt twitter, utmynnar det resonemanget i. Vidare finns långa referat av operor, utläggningar om Rom och Nero, Scott och Amundsen, Mike Tyson – en blyg kille som säkert var oskyldig till våldtäktsdomen som satte honom i fängelse – frågan om Elvis lever fortfarande, utomjordingar, Potemkinkulisser, konspirationsteorier, amerikansk wrestling, filmen Truman Show, James Macphersons förfalskning Ossians sånger, Orson Welles fejkade radioshow Världarnas krig, och ganska mycket annat.

Rörigt? Ja, och ibland lite svamligt. Men jag fastnar ändå i Herzogs resonemang kring vilka känslor vi kan lita på. Som regissör står han i frivillig strid med cinéma vérité, alltså den film som vill utforska sanningen; han söker sig hellre mot den poetiska sanningen, eller den ”extatiska sanningen”. Hans essä om sanningen är långt ifrån uttömmande, men en god utgångspunkt för en fortsatt strävan.

Världens skymning, Werner Herzog, översättning Susanne Widén, Faethon

 

Filmregissören Werner Herzog har länge fascinerats av excentrikerna, galenpannorna och de gränslöst hänsynslösa individualisterna. Bland spelfilmsgestalterna finns militären Woyzeck som knivmördar sin fru i ett anfall av svartsjuka, Fitzcarraldo som försöker inrätta en opera i Perus djungel, Aguirre som söker efter Eldorado – samt förstås dokumentären Grizzly Man om Timothy Treadwell som trodde att han kunde bli vän med grizzlybjörnar i Alaska (spoiler: det kunde han inte).

Därför är det helt on brand att Herzog också skrivit en dokumentärroman om Hirō Onoda, den japanske soldaten som försvarade en strategiskt viktig filippinsk ö långt efter andra världskrigets slut. Världens skymning berättar om hans tjugonio år på ön – till en början i sällskap med några andra japanska soldater, men de dör en efter en. Flygblad landar på ön med besked att kriget är slut och att Japan har kapitulerat, de hittar en tidning av senare datum som också indikerar att det inte längre pågår något krig, men uppfattar det som står där som propaganda. Först 1974 skickas en delegation ut och hittar Onoda, som motvilligt ger upp sin ställning som försvarare av ön från bybor och eventuella utifrån kommande fiender.

På slutet av 90-talet träffar Herzog Onoda, och man får anta att romanen följer dennes historia. Men det är som att Herzog inte kan bestämma sig för om han vill skriva en roman eller en biografi, och det medför att det blir en halvmesyr, om än en läsvärd sådan. Den saknar ju också spänningsmoment, eftersom vi redan vet hur det ska gå.

Det ligger något både beundransvärt och avskräckande i Onodas försvar, som förstås bara kan te sig vanvettigt när man studerar det på tryggt avstånd. Under tiden har han enligt egen utsago avvärjt 111 bakhåll. Han jämförs med en ande, som osynlig ska verka mot fienden. Han vårdar sitt gevär och svärd med en palmolja som han lär sig producera. Det är en äventyrsroman, nästan som en Robinson Crusoe fast med krig: några av öborna dödas också av honom och hans kumpaner.

Verkligheten överträffar verkligen dikten, för till det märkliga med Onodas öde hör att han inte ens var ensam om att härda ut så länge. Strax innan upptäcktes Yokoi Shoichi på ön Guam som han försvarat ihärdigt sedan 1944. Och bara några månader senare fritogs en annan japansk soldat som hade försvarat en annan filippinsk ö lika länge, den något mindre kände Teruo Nakamuro. Onoda dog först 2014, 91 år gammal.

[I morgon skriver jag om ytterligare en bok av Herzog, utgiven på Faethon.]

Fläderälva vid språkets månbelysta källa, Mickael Persson, Faethon

 

Mickaela Persson är specialist på krångliga titlar. Debuten, som vann Katapultrpriset för 2022 års bästa bok, hette En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien. Uppföljaren heter Fläderälva vid språkets månbelysta källa. Det är ambitiöst så det förslår – någon kan tycka att det räcker och blir över. Men nog om titlarna nu, för med den här boken visar Persson att hon är en poet att räkna med.

Böckerna ges ut av Faethon, vars utgivning annars i hög grad präglas av översatt poesi, filosofi och vad som kulturpolitiker brukar benämna smal litteratur (bland författarna: Adorno, Blanchot, Celan, Hegel …). Själva väljer de att kalla det ”böcker med höjd”, och Perssons verkshöjd passar väl in i denna samling. Den nya boken har elva kapitel, och är nästan dubbelt så omfattande som debuten, utifrån en ”more is more”-estetik som behåller sin självklarhet. Även här betonas poetens synnedsättning, som innebär att hon endast kan urskilja mörker och ljus.

Det är en berättelse om samkönad kärlek, som tar Sapfo som utgångspunkt för ett utforskande av kropp och språk, med hjälp av klassiska metaforer och klassisk bildning, med exempel från främst fornnordisk och grekisk mytologi, bibelns Rut och Noomi, samt litteraturen förstås, med Petrarcas musa Laura som en förebild. Persson ställer sin kärlek i relief mot litteraturhistorien. Där finns också flertalet Eva, som de sjungande evorna Efva Attling (”Två av oss”, mästerverk) och Eva Dahlgren, samt Eva Cassidy. Som refräng genom samlingen fungerar ett tredelat piktogram: ”♀♥♀”.

Persson skriver högstämt, men det intellektuella innehållet ges liv i sinnliga och sensuella formler. Det är en poesi som befinner sig långt ifrån all ironi och all den strama, beräknande och übersmarta bildvärld som svenska poeter annars är förtjusta att vistas i. Om något kan det påminna om Eva-Stina Byggmästars nuvarande inriktning, eller Lina Hagelbäcks vildsinta kometdikter. Men det här är också den kanske mest erotiska poesi jag har läst sedan Rut Hillarps 1940-tal, och till det bidrar enstaka arkaiska glosor som ”finge” och ”sporde”, som förankrar skeendet i något tidlöst.

Eva blir ett slags lösen för hur språket blir den nyckel som kan öppna alla lås:

Om språkljud överfördes till andra sinnen

skulle e vara grönskan i ett bladverk

v sammet och en virkad kofta

a diamanter kanel och morgonsol.

I en dikt gör begreppet ”Gud” en färd genom alla ordklasser: är det ett substantiv, ett verb, ett adjektiv, en preposition eller ett adverb, ett pronomen, ett infinitivmärke, en interjektion, ett räkneord, eller en konjunktion? Svaret, verkar dikten säga, är: precis allt detta. Det är en piggt skriven dikt, som kan få en att erinra om Edith Södergrans käcka och obrydda förhållande till auktoriteter. Liksom Södergran befinner sig Perssons diktjag hela tiden på gränsen till extasen, och det måste också sägas att det är jagstarkt.

Ja, jaget är framträdande, men samtidigt betonas en samhörighet, ett sökande efter genuin mänsklig kontakt. Diktjaget skriver sexiga mail till ”Eva”, hon vars ”röst är hallonformad”, vars ”månskensröst fuktar [hennes] sköte”, och vars namn är ”Tre bokstäver av mörk biskvi.” Upplevelsen är tumultartad när Persson skildrar sin kärlekshistoria. Hon skriver med hög insats, vågar utmana det banala och klyschiga som stark åtrå alstrar. Men hon balanserar mellan det konkreta och det abstrakta på ett utsökt sätt.

Det har också skett en markant utveckling från debuten. Där kunde hon skriva enskilt vackra saker, som var svåra att infoga i ett narrativ: ”Jag ligger i din säng och insuper / ridån av salviarök i ditt sovrum. / Jag är slavinna, du härskarinna. / Du gör precis vad du vill.” I den här boken är bildspråket mer konsekvent, mer utvecklat och mer sofistikerat – samtidigt som råheten har behållits. Frågan är om det här är krävande poesi, eller om poesin i sig är krävande. Kanske all poesi i någon mån är en acquired taste – jag inbillar mig att Mickaela Persson kräver denna tillvänjning i högre grad än många samtida svenska poeter.

Hon gör något unikt, och det finns en precision i hur hon behandlar världen. För när hon skriver om en ”Fullmånetung sömnlöshet över axlarna” vet jag exakt vad hon menar, och vilken erfarenhet som ligger bakom den upplevelsen. Så kan jag som läsare bara förlita mig på säkerheten som styr dikterna rätt.

Svartsystragatan, Chika Unigwe, översättning Hanna Axén, Flo

 

På svenska kom för två år sedan nigerianska författaren Chika Unigwes novellsamling Bättre aldrig än sent. Möjligen befinner sig Unigwe något i skuggan av stjärnan och berömdheten Chimamanda Ngozi Adichie, som också föddes i Nigeria, landet som också gett oss författare som Chinua Achebe, Wole Soyibnka, Bucchi Emecheta, Ben Okri och Chigozie Obioma. Sedermera har Unigwe flyttat som drygt tjugoåring till Flandern och bor sedan en tid i USA.

Hennes fem romaner har förstås inte väckt mycken uppmärksamhet i Sverige, men det kan vara dags att ändra på det, med Flos utgivning av romanen Svartsystragatan från 2009, i stilsäker översättning av Hanna Axén, som också översatte novellerna med den äran. Det är en roman med en tydlig ryggrad – och det kan behövas i en historia som tar många oväntade vändningar och förhåller sig mer än lovligt fritt med uppsatta tidsramar, och rumsterar om med tiden.

Här handlar det om fyra kvinnor som tas från hemlandet Nigeria till Antwerpen i Belgien, till Zwartezusterstraat, med löften om att så småningom hamna i det mer förlovade landet England. De haffas av en skrytsam och vidrig hallick, Dele, som smickrar med fagra löften om oändliga rikedomar, bara de betalar 30 000 Euro. Att det funkar beror mest på att de befinner sig i svår nöd. Han lovar guld och gröna skogar, mot hållhaken att de skuldsätter sig och varje månad skänker en del av inkomsten till honom. De duperas av pengarna som väntar, men framför allt av löften om en bättre framtid, att det går att bryta fattigdomen.

De fyra tussas ihop, men är inte alltid sams. De är kaxiga och busar med varandra, Joyce, Ama och Efe. Svekfulla män avlöser varandra. Vi lär oss tidigt att Sisi (som egentligen heter Chisom) har dött. Det är hon som blir romanens ryggrad – ungefär som den döde Percival i Virginia Woolfs Vågorna, som eventuellt utgjort en intertextuell referens i Unigwes roman. Narrativet är instabilt och godtyckligt, och medvetet så, uppfattar jag det som. Det är – liksom hos Woolf – en formmässigt utmanande roman. Med andra ord: exakt det vi svenska läsare behöver just nu: en injektion av begåvat berättande.

Skickligt och inte övertydligt berättar Unigwe om det armod de unga kvinnorna kommer ifrån. Det blir inte heller någon snyfthistoria, även om var och en av dem har sitt trauma att undkomma – Ama våldtas systematiskt av sin styvfar. I Nigeria är allt statt i förfall. När Efe åker taxi till BB för att föda en son avfärdar chauffören all kritik mot de dåliga vägarna: ”Vill du klaga på groparna får du vända dig till regeringen.” Och när Efe tvingas lämna sonen L.I. (Lucky Ikponwosa) hos barnvakten Rita för att åka till Europa konstaterar Unigwe lakoniskt: ”Det enda bagaget som var värt någonting hade hon i huvudet. Minnet av hur L.I. klamrade sig fast vid Rita och grät när Efe gick genom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Lagos.”

De fyra kvinnorna blir ett utsnitt av något betydligt större. Romanen kom i original 2009, men det enda som har åldrats är att de lyssnar på musik i mp3-spelare. Visst går det att ha synpunkter på att männen som skildras antingen är hänsynslösa förövare eller svaga mähän, men Unigwe har skildrat en viss manstyp, och det går tyvärr inte att säga att hon fabricerar eller är oärlig mot verkligheten.

Populär poesi N° 61 2025; Lyrikvännen Nr. 3/2025

 

Jag var ung när jag fick jungfrusilen poesi; det stod Bodil Malmsten på sprutan. Du kanske tycker att det är smaklöst att jämföra litteratur med droger, men det var Olof Lagercrantz som en gång i tiden föreslog att böcker skulle säljas på recept, liksom läkemedlen på apoteket. I vilket fall har jag aldrig blivit kvitt mitt beroende av poesi. När jag säger att jag läser poesi varje dag tror folk att jag skämtar, men jag lyder bara det citat som alltid stod på baksidan av Coeckelberghs ljusblå lyrikböcker: ”… Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.” (Charles Baudelaire)

Ett land som har två högkvalitativa tidskrifter som ägnar sig åt dikten är inget fattigt land. Sedan 1954 har Lyrikvännen i olika skepnader varit ett nav i debatten kring poesi, och sedan 2009 har Populär poesi varit en uppstickare. Är det en tillfällighet att båda har inställsamma namn? Behöver verkligen poesin denna åtbörd av mildhet? Förmodligen. Lagom till sommaren läser jag två färska nummer. 

Peter Nyberg Mollung är gästredaktör för Populär poesis senaste nummer, N° 61 2025, som har ”Brukspoesi” som tema. Han var med och grundade tidskriften och drev den i tio år. Nu driver han tillsammans med Camlla Nyberg Mollung Tabergsådalens kulturhus i Norrahammar. För transparensens skull har jag i vår anlitats för att hålla författarsamtal där med Jerker Virdborg, Cecilia Davidsson och Andrzej Tichý.

Numret ägnar sig helt åt det gamla bruket, där kulturhuset ingår. Sexton poeter tolkar på var sitt sätt platsens historia, och blicken riktas också mot dess nutid, där ett blomstrande kulturliv håller på att byggas upp i de gamla lokalerna. Det blir sexton olika perspektiv, där var och en bidrar med sitt förhållningssätt, och det visar också att det trots vad sådana som Denise Rudberg säger finns en starkt levande tradition av arbetarlitteratur i Sverige. Hennes ord från intervjun i SvD i går: ”Vi har en jätte­stark tradition av arbetarförfattare, men de är inte särskilt många i dag.”

Bland de sexton namnen finns en del poeter som publicerat sig flitigt, som Kristian Carlsson från Smockadoll och Henrik Johansson (som bland annat skrivit några av de bästa arbetsplatsromanerna jag läst på senare år), och punkpoeten Louise Halvardsson. Men också Joel Berglunds sparsamt hållna ursinne över historiska oförrätter, som undviker att bli reducerat till neutralt redovisande:

hittade man en kvinna nedgrävd i skogen

mördad

närvarande i sin frånvaro

för att sedan försvinnna

hennes namn

ropar på sitt namn några kilometer bort

Det är en imponerande uppslutning poeter, som rör sig sömlöst mellan allvar och humor, mellan det uppsluppna och det stränga. Det är ett nummer av tidskriften som blir en antologi och ett tidsdokument, både över det gamla bruket och den nuvarande situationen för arbetsplatslitteraturen. Poeterna gör platsen levande och manövrar skickligt förbi allt som skulle kunna ha gjort det till en nostalgitripp.

I Lyrikvännens senaste nummer, Nr. 3/2025, saknas ett övergripande tema. Ett lockbete är nio dikter av Friedrike Mayröcker. De är från 2000-talet, och översatta av Ulla Ekblad-Forsgren. Det kommer en urvalsvolym i höst: alla lyrikvänner gnuggar händerna. Ett smakprov: ”äng gula narcisser men det är en porslinvinter, ännu gör det ont”. Sanna Samuelsson skriver en längre text om amerikanske poeten Richard Siken, och hans bok Crush från 2005. De ställen hon citerar är mycket löftesrika.

Den text jag dröjer längst vid är dock skriven av Fargo Nissim Tbakhi, som presenteras som palestinsk-amerikansk poet, författare och konstnär. Hennes essä, ”Anteckningar om hantverk- att skriva i folkmordets timma”, avslöjar språkets betydelse för hur en vardag upprätthålls, utifrån hantverket. Det är en förtvivlad text, och den är förtvivlat läsvärd.

Så kan Populär poesis nummer om bruket och det samspel mellan händer och mekanik speglas i Nissim Tbakhis essä om när hantverket korrumperas: ”Framgångsrikt Hantverk är avhängigt etiska och politiska misslyckanden. […] påtryckningar och påtryckningar tills det som är viktigt, det vi behöver säga, knuffas ut i marginalen eller helt försvinnner.” Hon skriver motståndet ”mitt i intifadans långa mitt”, som hon själv uttrycker det. Hon uppmärksammar också det problematiska med vittneslitteraturen, som lätt infinner sig i tjänstgöring åt lagens tyglande och tillrättaläggande: ”lagen kommer inte att rädda oss, det är lagen som dödar oss.”

Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina, Isabella Hammad, översättning Ingela Nilsson, Faethon

 

Anagrorisis är Aristoteles ord för den igenkänning som kan uppstå i litterära verk. Huvudexemplet är från Sofokles Oidipus, när han sent omsider lär sig att han inte längre behöver leta efter den skändlige mördaren av stadens kung – det är ju han själv som dräpte honom i historiens första exempel på road rage, och sedan gifte han sig med drottningen, som råkade vara hans mamma. Ett modernare exempel: när Darth Vader avslöjar för Luke Skywalker vem som är hans pappa.

Den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad – känd för romanen Vålnaden in – höll i september 2023 en föreläsning vid Columbiauniversitetet i New York, till Edward Saids minne. Hon utgår från Aristoteles definition av igenkänning: Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina är en meditation över kunskapens gränser, och hur svårt det är för oss att införliva ny kunskap. Boken är tredelad: först Anna Hallbergs vackra förord, sedan föreläsningen, sedan ett efterord som behandlar Hamas attacker nio dagar senare. En fjärde del består av översättaren Ingela Nilssons efterord, där hon redogör för originalets luriga dubbeltydighet i ordet ”recognition”, som ju betyder både att känna igen och att erkänna.

Hallberg tar i sitt förord det skrivna ordets för- och nackdelar i förhållandet till visuella medier, som kvickare kan förmedla erfarenheter. Men för eftertanken och kontemplationen är skriften fortfarande ett överlägset medel. Det är först i efterhand vi formar erfarenheter till en sammanhängande berättelse med inledning, mitt och avslutning. Det som sker är kaotiskt, obegripligt, och saknar struktur och ramar.

Hammad vill börja med mitten, men jag undrar: är vi inte på något sätt alltid i slutet? I slutet av något. Slutet är alltid framför oss, påpekar Hammad, som också betonar den seghet historien alltid uppvisar: ”Historiens gång överskrider alltid de narrativa ramar vi påtvingar den.” Det är här hennes skildring antar utopins former. Att vi aldrig blir tillfredsställda eller nöjda är goda nyheter för den som tror att slutet måste vara dåligt.

Därför är cynismen bara en återvändsgränd, och Hammad synar dess bluff. Ärligt: varför älskar så många cynismen, när den aldrig älskar oss tillbaks? Optimismen har tiden på sin sida, då historien inte saknar exempel på att totalitära och förtryckande stater kan slås ned. Hon lånar några ord från romanförfattaren Romain Rolland, om ”intellektets pessimism, viljans optimism”. Man kunde också inflika Stig Dagermans hoppfulla ord om att vara pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det långa.

Att Hammad skriver romaner märks också när hon citerar Sylvia Winters ord om romanen som en revolutionär form, efters om den ”i grunden är ett frågetecken”. Det här har många svenska kritiker glömt, att vi inte ska förstå allt i en roman. Den ska ställa frågor – och inte på det imbecilla moderna sättet som sportkommentatorer gärna säger, att en anfallare ”ställer frågor” till försvararna i en fotbollsmatch. Skönlitteratur kan ge stöd åt paradoxer och motsägelser – det som verkar strida mot förnuftet.

Innan Hamas attack 7 oktober 2023 hade Israel trappat upp sina våldsamheter: ”För palestinier på Västbanken var 2022 det dödligaste året sedan 2005.” Hammad räknar också upp hur många palestinier som mördats under 2023 års första månader. Dödstalen har ökat sedan 7 oktober, och löften om vapenvila och fred blir bara tomma ord. Inte heller ger hon mycket för Israels rätt att försvara sig: ”Tiotusen döda barn är inte självförsvar.”

Hur kan det tillåtas fortgå? Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla består i avhumaniseringen. Hammad påminner om Sven Lindqvist – vars rykte utomlands är avsevärt större än i Sverige – som i Utrota varenda jävel försynt anmärkte att nazisternas dödsläger hade en prototyp i kolonialismens Afrika. Europa har en kollektiv skuld som sträcker sig långt bakåt, längre än krigen, till kolonialismen och slaveriet.

Vi kan i efterhand raljera över hur trögtänkt Oidipus var i Sofokles pjäs – ledtrådarna och bevisen radade upp sig inför hans blick. Men i själva verket: hur bra är vi själva på att ta lärdom av sådant som sker? Upprepar vi inte våra misstag när vi borde veta bättre? Insikt är plågsam: den får oss att tappa fotfästet, och att erkänna att man har haft fel tär på självbilden.

Mrs Dalloway: Biography of a Novel, Mark Hussey, Manchester University Press

 

Jag frestar på mina läsares tålamod med ännu en text om Virginia Woolf, och ännu en text om hennes roman Mrs Dalloway, som fyller 100 år i år. Jag skrev om nyöversättningen i maj, och när jag i veckan var i Stockholm för nöjet att följa Morrisseys inställda konsert på nära håll hittade jag Mark Husseys bok Mrs Dalloway: Biography of a Novel, på Nord Books på Söder. En gång i tiden trodde jag att det gick att skriva en biografi om Woolf för att hon skulle släppa taget om en, men det blev snarare tvärtom: nu verkar jag inte vilja annat än läsa om hennes böcker, och läsa om hennes böcker …

Hur hängiven är då Hussey? Tja, han är professor på Pace University i New York, och startade en gång i tiden Woolf Studies Annual, och är huvudredaktör för Harcourts annoterade utgåvor av Woolfs romaner. Ett foto av hans samling utgåvor av Mrs Dalloway visar att han har tjugo stycken. Där ligger jag i lä.

Andra litterära märkesår fungerar ofta som HLR, där en stendöd författare för en stund tillåts sola sig i uppmärksamhetens glans. Woolf är en författare som inte är i behov av några livräddande insatser: hon saknar inte läsare, utan hennes böcker är fullt levande och centrala i vår tid – nu under det tidiga 2000-talet faktiskt mer aktuella än någonsin tidigare. Pedagogiskt ställer Hussey i fem fullmatade kapitel upp en genealogi kring Woolfs roman, och tar i stora drag upp tillkomsten, publiceringen och eftermälet. Han har både översikten och närläsningen som sitt fokus, och är både påläst och på tårna, och nästan alltid intressant.

Det var den tre år tidigare Jacobs rum som gav Woolf verktygen och modet att skriva Mrs Dalloway. Hon hann inte ens smälta intrycken från den romanen innan hon tog sikte på att skriva något ännu djärvare, efter att mer eller mindre ha försonats med svårigheten att bli en populär författare. Det finns en viss ironi i att när det väl skedde, med den sena Åren, så var det med en av hennes svagare romaner. Åtskilligt har sagts om hur Woolf med sina modernistiska romaner bröt mot den viktorianska och edvardianska epoken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Vad som bör kommas ihåg är att hennes mamma – som dog när Virginia var tretton – skrev under upprop som motarbetade kvinnors rösträtt.

Mycket som är modernt för stunden bleknar snart nog. Att Woolfs romaner står sig skulle förvåna de många som initialt motarbetade henne. Liksom för andra pionjärer – Edith Södergran, till exempel – är det en förenkling att säga att alla var fientliga mot dem. (I Södergrans fall var det mest landsortspressen som inte förstod vad hon höll på med.) Det stämmer att många etablerade och tongivande manliga kritiker gjorde det till en sport att missförstå Woolf. Vi kan skratta åt dem nu, men i själva verket är det en allmänmänsklig reflex, att ta avstånd från det som är nytt. Vanessa Bell var till exempel den första i England som köpte ett verk av Pablo Picasso, redan 1911, så onekligen hade också hon öga för vilken konst som skulle stå sig, när de utställningar som vännen Roger Fry anordnade – med bland annat verk av van Gogh – hånades i pressen. I viss mån fortsätter läsarna att träta om Woolf. Hussey visar att på Goodreads 2025 ser receptionen ut ungefär som den gjorde 1925: antingen är den ett storslaget mästerverk eller obegriplig rappakalja.

Woolf utnyttjade sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa när hon porträtterade krigsinvaliden Septimus Smith. Hussey påpekar att hon också umgicks med Siegfried Sassoon, med erfarenheter från skyttegravarna. Hennes man Leonard, hade också två bröder som deltagit i kriget: den ene dog i en bombattack som också skadade den andre svårt. Hussey visar med eftertryck hur viktiga karaktärerna och karaktärsskildringen var för Woolf, att det var vad som fick hennes prosa att leva. Det låter enkelt, men det är nog den formel som förklarar att hon fortsätter väcka intresse: hon skildrar människor som ges evigt liv.

Eventuellt byggde porträttet av Clarissa Dalloway i sin tur på en barndomsbekant, Kitty Maxsie, som faktiskt dog under tiden Woolf arbetade på Mrs Dalloway i något som verkar ha varit ett obekräftat självmord. Clarissa och maken Richard Dalloway var bifigurer i Woolfs första roman, Vägen ut. Där är porträttet av henne mer satiriskt, men också mer grovhugget och onyanserat. Woolf, som var ett stort fan av Jane Austen, lärde sig tygla sin elakhet bakom subtila små grepp.

Men hon var inte helt behärskad, något Hussey tar fasta på. Så blir Miss Kilman, dottern Elisabeths privatlärare, föremål för Clarissas elakhet:

Åh, så hon hatade henne – svettig, hycklande och korrupt, med så mycket makt – Elizabeths förförerska, kvinnan som trängde sig in för att stjäla och smutsa ner [originalet har ”defile her”]. (Vilket struntprat! skulle Richard ha sagt.) Hon hatade henne: hon älskade henne. (Eva Åsefeldts översättning.)

Vad ser vi här, om inte svartsjuka? Vi ska ändå komma ihåg att Woolf inte berättar för oss vad vi ska tycka och tänka. Hussey menar att hon gör oss som läser till ”accomplices”, alltså medbrottslingar eller kumpaner. Det är en lockande bild för hur det är att läsa henne – en slags invigning i något hemlighetsfullt och på gränsen till det opassande. Eller det förbjudna: Woolf kommer undan med att skriva om homosexuell kärlek i en tid när andra hamnade i rätten för det (Radclyffe Hall, vars rättegång Woolf följde). Det här sker inte, menar Hussey, för att hon var mindre vågad – i Mrs Dalloway minns Clarissa när hon i ungdomen kysste Sally Seaton, och upplevde något som måste kallas en orgasm. Kan läsarna 1925 ha varit så förblindade att de inte ville upptäcka att en kyss mellan två kvinnor kan vara något annat än kysk?

Clarissa och Septimus är på flera plan ett dubbelporträtt av neuros. I en notering menade Woolf att båda var kopplade till sanningen: ”Mrs D seeing the sane truth, S.S. seeing the insane truth.” Woolf själv var ju införstådd med båda sanningarna. Det hör också till att romanen blivit så seglivad i kraft av det autentiska i porträttet av Septimus, som en mycket tidig skildring av det vi kallar PTSD och som då hette ”granatchock”.

Hur kan då en roman som enligt allmän uppfattning inte handlar om något bli så populär? Den har två teman: död och shopping. Septimus självmord är romanens centralkraft; det är en död som tar sig in i de andras tankar och medvetanden. Men det handlar också om shopping, om varor och om tankar på vad som kan, bör och ska köpas. Det kan förvånas att romanen godkändes av den strikta censuren i forna DDR, som berömde den sympatiska bilden av arbetarklassen och kritiken av klassamhället. Kanske det kan fungera som ett exempel på vad som händer om man läser utan förutfattade meningar – det vill säga, den grundmurade brittiska uppfattningen att Woolf var en elitist och snobb.

Det är gott om intressanta poänger i Husseys framställning, som aldrig blir museal eller docerande. Han skriver med ödmjukhet och klokskap, och briljerar aldrig med konstlade analyser. Dock lämnar han referaten ibland, och ger prov på intressanta tolkningar. Men det är också en bok att läsa för att den ger mycket kunskap kring Woolfs roman. Den berömda inledningen – ”Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself” – tillkom sent i skrivprocessen, två år efter att hon börjat. I den tidigare skrivna skissen ”Mrs Dalloway på Bond Street” var det handskar hon var ute efter. Vi som läser Woolf har också övat upp vårt minne, i sökandet efter ledtrådar och hintar i hennes verk. Hon ställer krav på sin läsare, men det får man gå med på, då hon också belönar.

Hussey är sparsam med resonemang kring Joyces inflytande – Woolf läste med stigande ointresse hans nypublicerade Ulysses medan hon skrev – men visar med större eftertryck hur hon kände sig besläktad med Proust. Det här är en iakttagelse som visat sig mer hållbar än den gamla tröttsamma rivaliteten mellan Joyce och Woolf. Det finns en stark likhet i hur Woolf och Proust gestaltar sina människor som svåra att lära känna, då de bär på så många dolda och hemliga sidor: ingenting är vad det verkar, i deras romankonst, och alla är någon annan (eller något annat) än vad de framställs som.

Första upplagan av Mrs Dalloway låg på blygsamma 2000 exemplar, och den sålde slut under året. I USA, där den utkom samtidigt, sålde den marginellt mer. En pikant skillnad är hur de två versionerna skiljer sig, utifrån de sena korrekturändringarna som Woolf införde. Den engelska originaltexten är indelad i tolv onumrerade sektioner, vilket kan passa då den är så styrd av tiden och Big Bens klockslag. Den amerikanska däremot har bara åtta sektioner, då vissa av radbrytningarna inte uppmärksammades i sättningen. I senare utgåvor har det korrigerats till elva eller tio eller åtta igen, men sällan tolv, som i det engelska originalet.

Det dröjde till det tidiga 70-talets andra våg av feminism innan Woolf skulle bli en författare att räkna med akademiskt. Elaine Showalter, Sandra Gilbert och Susan Gubar hörde till de som ägnade stor möda åt att korrigera den manliga hegemoni som rått inom litteraturforskningen. Det är signifikant att det dröjde till 1977 innan den första svenska översättningen kom, av Else Lundgren.

För drygt tjugo år sedan kom först Michael Cunninghams roman Timmarna, som ivrigt och skamlöst plundrar Woolfs roman på karaktärer, teman och stil. Hans rip-off blev också film, som var marginellt bättre (givetvis nominerades den till hundratals Oscars). Hussey har inte mycket till övers för Cunningham, som i en intervju sagt att Woolf gör med prosan vad Jimi Hendrix gjorde med sin gitarr … Ett nyckelord för Woolf är ”frihet” – eventuellt har Cunningham missuppfattat detta, och tagit sig för stora friheter med Woolfs roman. Däremot går det förstås att hitta mindre flagranta spår av den i böcker som Zadie Smiths NW, Ian McEwans Lördag, Rachel Cusks Arlington Park och Christopher Isherwoods A Single Man.

Parallellt med Mrs Dalloway utkom essäsamlingen The Common Reader, och Woolf gjorde en poäng av att alla över fyrtio föredrog essäerna, medan alla under fyrtio föredrog romanen. Med andra ord: den som skriver fiktion för de yngre läsarna kommer att överleva. Kanske det inte finns något bättre sätt att avsluta den här långa (men inte sista) texten om Virginia Woolf än med hennes egna ord: ”En bok tillhör inte författaren, den tillhör läsaren.”

Defy. The Power of No in a World That Demands Yes, Sunita Sah, One World

 

Vilket är svenska språkets vackraste ord? Jag föreslår ”nej”. Någonting säger mig att Sunita Sah, brittisk läkare och psykolog, verksam i USA, håller med. Hennes bok Defy. The Power of No in a World That Demands Yes som kom i våras tilldrog sig mitt intresse, och jag har läst den med viss förtjusning.

Hon inleder med att koppla ihop de poliser som mördade George Floyd 25 maj 2020 med en egen historia där Sah anmodades en röntgenundersökning som med största sannolikhet var onödig, men som hon inte förmådde avstyra. Och så ser hennes arbetsmetod ut till största del: en växling mellan historiska och samtida exempel – från Rosa Parks till Greta Thunberg – och egna anekdoter. Det är en metod som mestadels fyller sitt syfte, även om det finns en viss benägenhet till upprepningar, där favoritexemplen återkommer lite väl ofta.

Syftet är att göra undantagen till regel, det vill säga adla trotset till rättesnöre. Det engelska ordet ”defiance” (trots) ges en ny, privat definition: ”acting in accordance with your true values when there is pressure to do otherwise.” Parallellt med de många olika exemplen får vi till livs hennes egen historia, utifrån att hon varit en typisk duktig flicka, något som förstås premieras både i skolvärlden och i yrkeslivet. Speciellt för kvinnor, kan tilläggas, och det råder ingen tvekan om att Sah som kvinna är skickad att förstå utmaningar som andra utsatta grupper möter. Genom att berätta om hur rasism har drabbat många svarta kan hon visa att även för kvinnor finns det en utbredd sexism som inte har lagt många strån i kors för att bli mildare sedan typ 1950-talet.

En sak Sah har utvecklat kallar hon ”krokodilleendet”, och här misstänker och befarar jag att fler kvinnor kan relatera, att det finns ett särskilt sorts leende som kvinnor tar till för att avväpna situationer för att inte uppfattas som alltför pådrivande. Det är ett leende som är en eftergift, en sköld som säger: ”I am not a threat. / I will play by your rules. I concede. I comply.”

Ett av exemplen gäller de omtalade experimenten som utfördes i Stanley Milgrams regi på Yale, där frivilliga satte in vad de trodde var våldsamma och dödliga elstötar, utifrån att de bara lydde order. Ett annat är den man som 2004 ringde till restauranger och bad dem kvarhålla en namngiven oskyldig person i personalen misstänkt för ett brott, och klä av henne i ett låst rum, något som sedermera ledde till fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Sah visar att även om vi identifierar oss som den som gärna vill neka och vara motståndskraftig, stämmer det sällan med verkligheten. Helt enkelt för att vi saknar verktygen för att trotsa. Kan den här boken erbjuda dessa verktyg? Kanske.

För vad Sah bidrar med är rådet att du bara ska säga ”yes” om det betyder ”hell yes” (ja för fan, översätter jag simultant). Att vägra är en handling, inte en personlighet, menar hon också. Du kan också alltid lita på psykologer i att du förr eller senare får en schematisk bild. Här berättar Sah om trotsets fem steg, inte helt olikt sorgens fem stadier som psykologin tidigare gett oss. Mer behållning har jag av kloka resonemang om grupptryck och privilegier. För somliga är det ju lättare att säga vissa saker utan att behöva tänka på konsekvenserna, att inte behöva beräkna om det som sägs är godtagbart. Ett nej ska också, menar Sah, vara ett ja: ett bekräftande på den du i sanning är.

Jag kan i uppräkningen av exempel sakna en favorit som skriftställaren Bartleby, från Herman Melvilles eponyma novell (den kom i ny svensk översättning i fjol). Sah berättar annars om det pris Rosa Parks fick betala för sitt motstånd på 1950-talet, när hon i bussen vägrade att lämna sin plats som var reserverad för vita resenärer. Den lydnad som är en nödvändighet för militären och polisen kan förstås ifrågasättas – det var den som tog George Floyds liv. Själv kunde jag inte överleva den militära lydnaden när jag 1986 var ålagd att utföra vidriga saker i Boden som pansarbefäl (det blev vapenfri tjänst av det).

Lydnad i all ära, men polisens kåranda har jag svårare för. Många av exemplen kan omedelbart överföras till svenska förhållanden. Sah nämner något som hon kallar för ”conscious compliance”, som väl kan översättas till medvetna eftergifter. En svensk läsare kan glädjas åt att Sah uppfattat budskapet i Greta Thunbergs skyltar vid de första demonstationerna: ”SKOLSTREJK FÖR KLIMATET”. Behöver det nämnas att även Thunbergs protester kom med ett pris? Eller att Ebba Busch inte får något omnämnande i den här boken?