Härdarna, Karin Boye, Nirstedt/Litteratur

 

I sensomras lanserades den svenska kulturkanon (snark), med tio dikter som skulle representera den svenska poesins förnämsta alster. Ursäkta, men hur många miljoner i ersättning krävs för att ett jobb ska utföras på ett adekvat sätt? Med andra ord: var fanns Karin Boyes dikter?

Lyckligtvis försiggår ett kanonarbete av mer stillsamt slag. Det betyder att du inte behöver anstränga dig för att hitta Boyes dikter – de tillhör poesiläsarna, och även om den skaran glesnar finns det ändå en inte oansenlig del av befolkningen som gladeligen skuttar iväg till bokhandeln för att köpa den senaste utgåvan av Samlade dikter.

Ända sedan Nirstedt/Litteratur lanserade sitt Poesibibliotek 2019 har den mest angelägna frågan gällt vilken av Boyes fem diktsamlingar hon skulle representeras med. Stalltipset löd: kanske För trädets skull, som innehåller flera av hennes starkaste enskilda dikter? Nu vet vi svaret: Härdarna, från 1927 blev valet (de brukar föredra de tidiga böckerna i poeternas värv). Du kanske säger, ”hugget som stucket” (synd på trädet då?), och jag tänker inte förneka att det även i denna tidigare samling finns dikter att typ dö för.

Som ”I rörelse”, ”Från en stygg flicka” och ”Jag vill möta …” I förordet skriver Aya Kanbar, en av nutidens Boye-girls, om hur vatten och eld fungerar i samlingen. Det är fint infångat när hon beskriver boken som ”en samling som brinner av både styrka och sårbarhet, av både kamp och försoning – en bok där elden inte bara förtär, utan också lyser upp och pekar mot nya horisonter.”

Det som slår en nu är hur utsökt komponerad den här diktsamlingen är, där Boye hela tiden skapar en fruktbar dynamik mellan det uttrycksfullt stolta och det blygt inåtvända. Jag tror inte på uppdelningen mellan introverta och extroverta människor – vi måste tillåta oss att vara mer komplexa än sådana förenklingar, hur omgivna av Thomas Erikssöner vi än blir. När jag var ung underskattade jag Boyes poesi, som jag ansåg vara en mildare variant av Södergrans dristighet. Jag vet inte om jag vet bättre nu, men medan jag då tveklöst och handlöst föll för Södergran, vill jag nu nästan hellre återvända till Boyes dikter.

Den första avdelningens femton varianter av tematiken kring härdarna hör till det starkaste jag har läst: ”Min dag är grå av mig och mitt, / som grumlar min gestalt. / Men spegelklar är nattens värld, / där du är allt, allt.” Denna oförlösta längtan bär dikterna. Samma år som den utkom, 1927, ingår Boye i Clarté, och två år senare gifter hon sig med Leif Björk (ett kortvarigt äktenskap, skulle det visa sig). En av striderna som boken illustrerar hör till den sexuella identiteten.

Den tidigare nämnda ”Från en stygg flicka” – den ingick i den antologi för grundskolans år 5 som utkom i fjol – bildar tillsammans med en av de femton dikterna som utgör inledningen, den som inleds ”Jag vill gärna stå på gatan här och frysa”. Den som vill kan se kärlekens dubbla väsen av godhet och illvillighet exponeras. Väl själv: Carson McCullers ”Love is a solitary thing” eller Björks ”Love is a two way dream”.

Boye diskuterar hur den som inte lever i nöd ändå kan lida stort: ”Ja, det är sant, att allt är tvång. / Men blir det mindre värt? / En mening finns i all vår sång: / att göra ödet kärt.” Diktjaget härjas av dåligt samvete och skuldkänslor. Tidsenligt nog innehåller boken också några översättningar, av Nietzsche, Kipling och Whitman. Som Johan Svedjedal visade i sin sociologiskt inriktade biografi över Boye, Den nya dagen gryr, blev Härdarna närmast unisont hyllad när den utkom för 98 år sedan. Det omdömet behöver inte revideras.

Boulder, Eva Baltasar, översättning Ellinor Broman, Rámus

 

Året började med att jag läste en strålande roman: Eva Baltasars Permafrost. Det verkar sluta med att jag läser en ännu mer strålande roman av samma författare: Boulder. Det är två häpnadsväckande böcker, som jag inte för mitt liv hade velat vara utan.

Denna sensationellt begåvade författare har katalanskt ursprung. Hon skriver en vildsint prosa av ett snitt som utformats av Elizabeth Smart (Vid Grand Central Station där satt jag och grät). Det är obevekligt, där sentenserna landar i tunga kadenser genom boksidan. Liksom den förra, och liksom Smarts roman, är det en tunn roman. Du läser den på en timme, men du bär med dig den efteråt.

Boulder är huvudpersonens smeknamn. Hon är en självlärd storkökskock, van vid korta anställningar, befinner sig mestadels ute på sjön, och hon blir blixtförälskad i Samsa. De flyttar ihop, har sex – massor av sex – och bosätter sig på Island. Allt är finemang – tills Samsa inser att hon vill bli mamma. Boulder själv fasar inför tanken – när hon får höra det är det som att hon druckit arsenik, och liknar det ”att få barn är som att teckna ett livstidsavtal för lidande” (det här är en författare vars kärlek till hyperbolen är besvarad). Hur ska då hennes aversion mot barn överkommas?

Baltasar skriver med en stillsam aggressivitet. Boulder är en knepig huvudperson: självisk, kåt, oresonlig. Det finns hos henne en ständigt bultande, trängtande nerv. Det sex hon har med Samsa är förbluffande skildrat, påtagligt konkret och skirt eteriskt på samma gång: ”Jag slukar henne som en svärdslukare, noggrant och långsamt […] Mina kyssar är landminor som jag planterar oöverlagt, men medveten om att när jag kommer tillbaka kommer de att explodera, lemlästa kroppar och spränga stora stenar.”

Denna noggrannhet tar Baltasar med sig även när hon skildrar Boulders arbete i köket, i hur lönen korrumperar, likväl som stoltheten i de väl utförda manövrarna. Håller yrkesskickligheten på att gå förlorad? Vi som skriver, skapar och översätter (Ellinor Broman ska förstås ha en eloge för sitt fina arbete med Baltasars kraftfulla prosa) – håller Chat GPT och AI på att utrota glädjen i att själv ha ansvar för vad vi åstadkommer? Botemedlet lyder: bli lika upproriskt egensinnig som Eva Baltasar. Och hon skildrar en förlossning med samma minutiösa detaljrikedom som när hon skriver om sex, och överlag finns en medvetenhet om det kroppsliga. Av någon anledning får den mig att tänka på Francis Bacons och Lucian Freuds målningar, där kropparna blivit så fysiska att man (nästan) kan känna vad de luktar.

Det här är en roman som är rolig, energisk och djupt originell. Den är yvig och bångstyrig och lämnar en helt vimmelkantig. Den påminner mig också om att nästan all bra litteratur bär något av det vilda i sig – det som inte går att tämja. Det yttrar sig ofta i kompromisslöshet eller gränslöshet, eller bara ett skrivande som saknar spärrar. Etik och estetik måste förbli åtskilda. Georges Bataille var inne på något åt det hållet i sin studie Litteraturen och det onda, att litteraturen aldrig är oskyldig. En uppdatering av hans exempel – från Emily Brontë, Franz Kafka, Marcel Proust, Markis de Sade med flera – skulle gärna få innehålla Baltasars namn.

Ungerska nationens säkerhet, László Krasznahorkai, översättning Daniel Gustafsson, Norstedts

 

När den ungerske författaren László Krasznahorkai i oktober tilldelades Nobelpriset i litteratur fanns det knappast anledning att höja på ögonbrynen – han har väl tippats som en trolig pristagare sedan han började översättas för lite drygt tio år sedan. Den rykande färska Ungerska nationens säkerhet (den ser ut att utkomma på ungerska först i dag) är den sjätte att komma ut på vårt språk, liksom tidigare överförd till svenska av den lämpade Daniel Gustafsson.

Den här romanen består av tio inledningar och två ”snartslut”. Huvudpersonen är en renommerad fjärilsexpert, vars biografi utgör något av romanens ryggrad. Han fostras av sina morföräldrar, bortlämnad av sina föräldrar. Han har ett kroppsligt lyte, men älskar allt levande, stort som smått – men mest de små fjärilarna, som han tidigt fastnar för. Det här leder honom förstås in i svårigheter i skolan – ingen älskar en nörd – och även senare, när han misshandlas på bussen av några huliganer.

Men vad är det här då för roman? Är entomologen, doktor András Papp, ännu en av Krasznahorkais ”goda” gestalter, alltså människor som verkar sakna mottaglighet för den ondska som omger dem? Titeln, Ungerska nationens säkerhet, kan peka ut aktuella tendenser i författarens hemland. Och visst är det här en politisk roman. Men tvisten infaller när Papp söks upp av en sjuttioettårig avig författare vid namn László Krasznahorkai, han som har så svårt att sätta punkt och som hamnat i ”en riktig knipa”, som får honom att ivrigt söka efter svar på frågan varför vi lever, eftersom han har ”gått sönder av hjälplöshet”.

Ärligt, människor som tar frågor om livets mening på allvar aktiverar endast mitt ointresse. Till Krasznahorkais försvar gör han något originellt av premissen. Hans författare – namne med honom själv – bär ovårdad klädsel, mjället yr omkring honom och han luktar urin (tänk Gary Oldmans karaktär Jackson Lamb i ”Slow Horses”). Det här utmynnar också i en roman som mindre handlar om meningen (meningar?) med livet, och mer kring frågor som dessa: Hur kan man skriva om det som gått förlorat utan att det blir simpel nostalgi? Hur fungerar evolutionen i en värld som inte längre erkänner någon utveckling? Och är det verkligen slumpen som styr över våra livsval?

Det är inte svårt att utläsa samtida fenomen hos den excentriske och besatte Papp, men även i hur Krasznahorkai skriver fram ett alltmer förhärdat och våldsbejakande samhälle. Han använder litteraturen som ett sätt att försöka förstå de obehagliga svängar världen har tagit under de senaste åren, och vi som läser den i Sverige kan förstås peka ut Ungern som måltavlan, men nog finns det saker vi kan känna igen även i ett samhälle som håller på att göra det möjligt att sätta fotbojor på sexåringar.

Går det att förstå en värld som mest består av kaos och oförutsägbarhet? Är det en slump att Papp i den här romanen ägnar sig åt just fjärilar? Vad vi kan förstå är att Krasznahorkai skriver romaner för läsare som ständigt vaknar upp med knutna nävar, för att livet är så ogint inställt mot oss. Han har förstå också rykte om sig att vara svårmodig – något han delar med ganska många av senare års Nobelpristagare, som Fosse, Gurnah, Handke, Ishiguro – men jag undrar om det verkligen stämmer? Jag blir märkligt upprymd av att läsa den här romanen, och kan inte bestämma mig för om det beror på att Krasznahorkai är avväpnande rolig eller bara drastisk i sina slutsatser.

Inte heller behöver någon läsare ta rykten om att han är en svår författare på allvar. Liksom många andra stora eller viktiga eller betydande författare är han både enkel och svår att läsa. Du kan bara låta dig svepas med av det flöde han låter dig hamna i. Koncentration och uppmärksamhet är eftersatta egenskaper i vår tid, men vi borde kunna återta dem från våra fiender (Google, Meta och ByteDance). Krasznahorkai har skrivit en underhållande roman om ensamhet och vänskap, falskhet och rykten och förtal – samt den eviga frågan om sanningens väsen.

Bruno K. Öijer dömde i en dikt från 2008 dömde ut vår samtids lekprogram, de som ”står i rampljuset / och hoppar rep tomma och meningslösa / verkar som allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”. I någon mån skriver Krasznahorkai i samma anda, med sin svidande satir över vår tids fixering vid sjuka ideal. Eftersom han är man har debatten uteblivit om att han inte är en värdig pristagare – minns fjolårets debatt om Han Kang, där det klagades på att hon fanns i pocket och skrev en prosa som bara var inställd på att få internationella priser. Nå, de två senaste pristagarna har innan Nobels pris fått nästan identiska priser (Krasznahorkai fick det internationella Bookerpriset året innan Han Kang).

Storkens och dromedarens sång, Anjet Daanje, översättning Joakim Sundström, Bonniers

 

Tror du på alternativa världar? Är inte skönlitteraturen en sådan alternativ värld – en spelplan där det otänkbara kan realiseras? Den nederländska författaren Anjet Daanje har helt gett sig hän åt en fantasi som spinner från Emily Brontës öde. Genom hela hennes mastodontroman Storkens och dromedarens sång – en lunta på knappt 800 sidor – löper Svindlande höjder, den av systrarna Brontës romaner som onekligen är den mest fängslande och kanske det mest bisarra mästerverket bland engelskspråkiga 1800-talsromaner.

Inom kort – lansering på den bisarraste av högtider, alla hjärtans dag – kommer en ny filmatisering, där trailern låter titeln anges inom citattecken, liksom för att understryka att det är en vågad bearbetning. Men inget kan få mig att tro att den är lika vågad som Daanjes version, som på flera plan visar varför romanen är ett oslagbart modus för den som vill förnya berättarkonsten, och samtidigt hålla sig på bekant mark.

I den parallella eller alternativa världen som Daanje framkallar heter Emily Brontë Eliza May Drayden. Hennes öde är en spegling av originalet. Eller så här: Daanje lägger sig nära men inte helt dikt an Brontë-familjens biografi. Förskjutningarna är små, men där finns förstås tre författande systrar från Yorkshire, som här heter Eliza May, Millicent och Helen. Brodern Branwell är lika osynlig som på det familjeporträtt han målade och där han helt sonika suddade ut sig själv, som om han visste att hans framtida öde inte kunde mäta sig med den eviga statusen hos Charlotte, Emily och Anne.

Romanen börjar med döden, där Eliza Mays döda kropp vägrar låta kopparmynten stanna kvar över sina ögonlock: de glider bort, och låter henne därmed fortsätter att se. Hon ges evigt liv, och vem kan förneka att det strider mot verklighetens lagar, med Emily Brontë som en mer aktuell författare än någonsin. Svindlande höjder, det vill säga Wuthering Heights, hör till de romaner mina elever fortfarande mest skyndsamt lägger till i sin bildning, tillsammans med Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål, Plaths Glaskupan, Nabokovs Lolita samt Tartts Den hemliga historien.

Eliza May Draydens mästerverk heter i den här romanen Haager Mass, och den fungerar som en intertextuell referens genom romanen, som rör sig vidare från mitten av 1800-talet fram till 2000-talet. Genom boken finns också femton tolkningar av dikter skrivna av den riktige Emily Brontë. Om det här låter rörigt faller ansvaret enbart på mig; Daanje väver samman sin fiktion med verkligheten på ett sätt som är mer imponerande än imploderande. Hon testar en omöjlig tes, för det brukar ofta hävdas att storyn om systrarna Brontë – tre genier i samma familj, plus att den som hade störst potential dog som elvaåring – inte skulle bli trovärdig i en roman.

Daanje bevisar motsatsen, även om hennes version låter systern Anne glida undan. Det finns en poäng också i det, för vem skulle inte bli överskuggad av författarna till romaner som Svindlande höjder och Jane Eyre? Men faktum är att Annes debut Agnes Grey kom i ny svensk översättning så sent som nu i höst. En kan tänka på Hanna Hirsch Paulis målning ”Vännerna”, där en hel sammansättning intellektuella lyssnar på en uppläsning av Ellen Key. (Den kan ses på Nationalmuseum fram till 11 januari nästa år.) Alla är identifierade, med undantag för en man i bakgrunden som håller för sina ögon: han kallas endast ”?” i beskrivningen av tavlan.

Här blir systrarna Brontë en referens, som ”de mindre kända” författarna från samma trakt. Tillfälligheten att det från samma ställe och samtidigt kommer fram parallella uppsättningar genier, det är en förutsättning som Daanje liksom försnillar, eller bara låter passera. Typ: märkligare saker har väl hänt! Fast, när då? undrar vän av ordning. Men återigen, romanen måste få kosta på sig att leka fritt med ett ämne och ett material. Daanje har tagit ut alla svängar som finns, och dessutom hittat några nya. Vi läsare är bara att gratulera.

I en roman kan det också vara möjligt att leka med tankar. En sådan lek handlar om att Emily – förlåt, jag menar Eliza May – fejkar sin egen död, och återuppstår i Amerika under nytt namn, där hon gifter sig med en författare, och fortsätter att skriva romaner. Innan du avfärdar det: stämmer inte det här på en bildlig nivå, att Emily Brontës skrivande flyttade fram positionerna för hur en roman kunde skrivas – djärvt, poetiskt, med ett grovhugget språk och med en träffsäker analys av hur våra motiv ofta styrs av primitiva instinkter, som hämnd, girighet och hat? Med andra ord: Emily Brontë lever vidare som inspirationskälla till åtskillig prosa från senare tid.

En roman som denna, med andra ord, som blir en lovsång till kraften i en berättelse, men som också låter denna berättelse glida iväg till ett myller av berättelser sammanknutna med den starkaste av trådar – den som endast fiktionen är mäktig. Därmed lyckas Anjet Daanje med sin våghalsiga litterära fantasi både förvalta och förmedla ett litterärt arv. Bland de många olika spårren fastnar jag för mannen som tappar bort ett dokument – ett originalmanuskript av Eliza Hay Drayden – som han ärvt av sin pappa. Han söker febrilt och hjälplöst efter detta, där det prekära i hans situation förstärks av det återhållsamma språket. Det är som att läsa en novell av Poe, men i själva verket är det här en roman som är full av sådana glittrande stunder. En fröjd för den som kanske börjat tappa tron på vad litteraturen kan åstadkomma.

Det här är en roman som tillåter sig att skarva fritt, och leker med identiteter och roller, och lattjar med andeväsen och spiritism. Så får vi möta en Kathleen Chambers, vars smeknamn Kathy givetvis anspelar på Catherine – Cathy – Earnshaw, och en mr Brearcliffe, som lika givetvis anspelar på Heatchliffe, den mystiskt plågade – och plågande – antagonisten i Emily Brontës roman. Som sagt: det här är en ekokammare, där fiktion och verklighet byter plats, och allting kan få ens läsning att bli – ja, svindlande. Den återupprättar romanens dåliga självförtroende, och jag kan inte förneka hur underhållande det har varit att läsa den.

Änglars bröd, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

 

En gång fällde Dostojevskij yttrandet att alla ryska författare i hans egen generation hade krupit fram från Gogols kappa. Något liknande kunde alla senkomna kvinnliga rockartister säga, som Chrissie Hynde, P.J. Harvey, Courtney Love, Corin Tucker från Sleater-Kinney, och många fler, att de har alla krupit fram från Patti Smiths rock.

För femton år sedan gav Patti Smith ut Just Kids, som var en oväntad lyckad självbiografi, vars estetiska triumf kanske bestod i att det var ett dubbelporträtt av hennes och Robert Mapplethorpes gemensamma strävan att etablera sig som konstnärer. När hon nu återkommer med en mer regelrätt självbiografi – Änglars bröd – är jag först lite oroad, kanske allra mest så därför att de prosaböcker hon har gett ut de senaste åren har varit så tama.

Mina farhågor kommer genast på skam: det här är en bok som är minst lika bra som Just Kids, som jag ändå håller som den överlägset bästa bland rockartisters böcker. Stort fokus läggs på barndomen, som återges minutiöst, närmast skrupulöst noggrant. Smith tecknar barndomens detaljrika värld med avundsvärd skärpa. Hon ger sig själv epitetet ”rebellens puckel” och låter det återkomma som en förlängd metafor. Hon var avig redan som barn. Under sina första fyra år flyttade familjen elva gånger, på grund av fattigdom och arbetslöshet. Kanske det är det här som ger henne den rastlöshet som varit hennes konstnärliga drivkraft sedan starten, där Rimbaud (mannen som hade ”vind i skosulorna”, enligt poeten Verlaine) varit den mest återkommande referensen i hennes kulturella kanon.

En tvärhand hög utvecklar hon en telepatisk kommunikation med sin omgivning. På väg till skolan ser hon en sköldpappa och tränger in i hans medvetande. Läraren blir förstås arg över förseningen, men något föds i den unga Patti: en längan efter något större, något som endast konsten kan skänka henne. När hon är i sexårsåldern läser hon dikter av Yeats (som man gör …). Som vuxen övertar hon de migränanfall som plågade mamman, och får dåligt samvete över att inte ha varit tillräckligt förstående inför mammans lidande. En viktig lärdom, som inte ens behöver uttryckas i boken: döm inte andra, för när som helst är det din tur att hamna i en utsatt situation.

Hon lärde sig kuta snabbt, och får syn på ett foto på pappan när han spränger ett målsnöre i ett tävlingslopp: ”Det är därför jag finns, tänkte jag. För att bryta genom murar, spränga målsnören. Det är den jag är, viskade jag, jag är du.” Det är en vacker bild som målas upp, av denna rebelliska och banbrytande konstnär; stora artister behöver armbåga sig fram, och tävlingsinstinkt är kanske viktigare än talang. Vi kan för all del bortse från att den musik hon ägnat sig åt de senaste 20 åren inte varit helt fruktbar, och jag är inte alltid ense med den konsensus som ständigt placerar debuten ”Horses” som en av de viktigaste albumen i rockhistorien – men tala gärna till mig om du likt mig har fallit i gråt alla gänger du har lyssnat på ”Easter”, den mest andliga LP-skivan som en amerikansk artist någonsin har åstadkommit.

Som barn vill hon inte heller bli vuxen, och att bli poet eller rockstjärna är möjligen de bästa yrkesvalen för en sådan individ. Två böcker som betyder mycket för henne under de formativa åren är Alice i Underlandet och Peter Pan. Det är också tidigt hon börjar intressera sig för tibetansk kultur och buddism, något som präglat hennes vuxna liv i hög utsträckning. Överlag visar hon en mottaglighet för konstnärliga uttryck. Ibland är hon bara flummig, som när hon beskriver en tidig och tillfällig förälskelse: ”Våra samtal finns kvar i tiden, inte i en förlorad tid, utan en upphävd tid.”

Flyktig är också förbindelsen som leder till att hon blir gravid i tonåren och adopterar bort sitt barn. Hon påbörjar en lärarutbildning, men tbh är det väl inget större avsteg från banan att bli poet och rockstjärna. Strax därpå går flytten till New York, där hon börjar hänga på det mytomspunna Chelsea Hotel och hittar en fruktbar miljö. Att hon var en någorlunda etablerad poet när hon debuterade som skivartist i mitten av 70-talet hade jag förstås ingen aning om när jag som tioåring hörde radion spela ”Privilege (Set Me Free”) från ”Easter”-skivan. Det enda jag fick höra var att hon var fruktansvärt gammal (hon var 31).

Här finns en gullig historia från ett möte med Bob Dylan under 70-talet när han söker efter körsångerskor till en av sina skivor, och Smith upplyser honom att hon faktiskt sjunger. Dylans svar blir: ”Nej, jag menar en riktig sångerska”, och hon låtsas bli förnärmad men blir egentligen smickrad när han förtydligar att hon är samma slags sångerska som han själv. Hon skriver också om brodern Todds kamp med sin könsidentitet och sin egen androgynitet. Omslaget till ”Horses” blev först retuscherat av skivbolaget, som inte gillade det de uppfattade som hennes brist på kvinnlighet. Hon vägrade kompromissa.

Men det finns också några tveksamma konstnärliga beslut. Till andra skivan valdes ”Pissing in the River” ut som singel, och radion vägrade spela den om hon inte bytte ut ”pissing” mot ”wading” eller ”swimming”. Hon vägrade kompromissa, och radion vägrade spela den (synd, då det är en av hennes bästa låtar). Senare var ”Dancing Barefott” på väg att få genomnslag, men radion hade återigen synpunkter på ordvalet – den här gången ”heroine”, som lät för likt ”heroin”, så den spelades också för sällan för att bli en hit. När hon skulle framföra låtar i tv vägrade hon mima, så det blev återigen inga tillfällen att nå ut till en större publik. Åren 1979-1995 släppte hon bara en skiva, och när hon 1996 återvände gjordes en video till låten ”Summer Cannibals”, men den var svartvit och obegriplig och fick ingen rotation på MTV. Denna kompromisslöshet var förstås förödande i det korta perspektivet, men har underlättat för kommande generationer, alla dessa artister som har krupit fram från hennes rock.

Hon får som ung skrivråd från Sam Shepard, träffar Robert Mapplethorpe, men deras gemensamma historia är som sagt redan dokumenterad. Det är sorgligt att ta del av Smiths vånda inför att hon när Shepard var döende inte insåg att hon borde ha tagit sig tid att besöka honom, efter att de alltid sagt att de hade all tid i världen. Det har man inte, när det är döden som ges sista ordet – Shepard dog 2017. Och Mapplehorpe 1989. Faktum är att det är många i hennes närhet som har dött genom åren, bara inom några år även brodern, musikern Richard Sohl samt maken Fred ”Sonic” Smith – ingen av dem hade varit äldre än fyrtiofem”, som hon lakoniskt konstaterar.

Om barndomen är fokus i inledningen (cirka 100 sidor) är äktenskapet med Fred och familjelivet med honom fokus i fortsättningen. De får barn, men lyckan blir kortvarig. Det vackraste vittnesmålet från hennes liv med Fred finns dock inte i den här boken, utan i låten ”My Madrigal” från skivan hon gjorde strax efter hans död:

”We waltzed beneath motionless skies / All heaven’s glory turned in you eyes / We expressed such sweet vows / Oh, ’til death do us part […] We waltzed beneath God’s point of view / Knowing no ending to our rendezvous […] You pledged me your heart / ’Til death do us part”.

Sadly Glass, Bunny Rogers, Cycle Press

 

För något år sedan upptäckte jag i bokhandeln några snygga klassiker i pocket: Dracula, Frankenstein, 1984, Jane Eyre. När jag granskade dem noggrannare såg jag att de var utgivna av Modernista. Så jag kikade efter översättarnamn för att utröna om det var nyöversättningar eller bara nyutgåvor. Till min förvåning såg jag att böckerna var på engelska. Men borde jag bli förvånad, då cirka 20% av alla böcker som säljs i Sverige är på engelska?

På indie-förlaget Cycle Press utkommer den amerikanska konstnären och poeten Bunny Rogers bok Sadly Glass på engelska. Vad är det jag känner när jag läser den? Är det framtidens andedräkt i nacken (varför angriper framtiden bakifrån?)? Jag höll på att säga ”du sköna nya värld”, men korrigerar mig själv: ”oh, brave new world …”

Förlåt, jag raljerar, och det är orättvist mot den här boken. Jag kan ha principiella invändningar men ändå uppskatta ett undantag. För det här är en bok som förtjänar att utges, förtjänar att läsas. Det är i runda slängar knappt 300 korta dikter, som lägger sig dikt an den unga svenska poesin, den som ömsom kallas ironisk, cool, eller bara intern. Det är roligt, men inte på det lattjo lajban-roliga sättet: ”I dreamed I was a dreamgirl” är en ypperlig inledning av en dikt. Rogers sätter en deadpan-humor i arbete.

Det är korta slängiga dikter som ger intryck av att ha kastats ned på post it-lappar. Men dikterna berör också allvarliga saker, som hur en ska leva i en ogästvänlig värld, och utspelar sig ofta i en spännvidd mellan det engagerade och det likgiltiga. Att Rogers är konstnär kan få en att tänka på dikterna som konstinstallationer (det kan vara en orättvis tolkning i efterhandskonstruktionens anda). Ibland är det tänkvärt, ibland är det platt. Men så är det väl också hos poeter som Leonard Cohen (”Let us compare mythologies”) och Patti Smith, som har en viss dragning mot det nonchalanta, speciellt i sin tidiga poesi.

Rogers skriver om kärlek som en besatthet, och det är infall, utkast, hugskott. Det påminner om en konstnär som kastar en massa färg på en canvas för att se vad det ska resultera i. Inte alltid i poetiskt guld, men inte heller alltid skräp: ”Why sink into darkness / when u can beach urself on the sun-warmed sand” är till exempel en stark bild. Och sådana finns det gott om, i flera av dikterna som tar upp monster och helvetet, eller när de handlar om något så grundläggande som den svåra balansgången mellan att vilja vara ensam och behovet av samvaro. Eller bara frågan: när är vi lyckliga, och ska vi ens sträva efter att vara det?

Några av titlarna är starka: ”suicide ppl wanna live the most”, likväl som några av slutsatserna: ”gentleness is remarkable considering how intolerable we all are”. Mindre övertygad blir jag av de relativt många ordvitsarna. På något sätt är delarna större än helheten i den här boken. Kanske blir det ofrånkomligt så – den här boken har så många delar … Så blir den mot slutet också skriven med allt högre insats, alltmer en angelägenhet på liv och död:

My life flashes before my eyes

Though I cannot replicate it for you

A new star and A cold sun

The most elegant way to die and

The most elegant way to live

pretty comet, No name

Men det här är också en bok som fått mig att fundera på en mer fruktbar sak än problemet att fler och fler läser böcker på engelska. Varför gillar vi något inom det konstnärliga fältet? Beror det på att det antingen väcker liv i något bekant inom oss, eller att det tvärtom ställer oss vid något som är genuint främmande? Hos Rogers är raseriet ett mönster. En gång snöar det i Helsingfors. Här saknas annars referenspunkter, om man undantar några tänkbara anspelningar på AC/DC och The Decemberists. Men hur ska en veta sådant med all säkerhet?

Och hur ska en veta om det här är bra poesi? Dikterna får mig i slutändan att tänka på en dikt som är både otroligt bra och otroligt platt på samma gång, William Carlos Williams ”This Is Just To Say”: ”I have eaten / the plums / that were in / the icebox / and which / you were probably / saving / for breakfast / Forgive me / they were delicious / so sweet / and so cold”.

Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria, Thomas Götselius, Glänta produktion

 

Det är handen som skriver. Eller snarare: som skrev. Nu är det ju tummen som sköter skrivandet åt oss, när vi hankar oss fram på våra smarta telefoner. Eller nä, det är för de yngre av oss inte ens tummen, utan tungan: det räcker med att ge Siri eller Chat GPT muntliga kommandon för att den ska sköta skriften. Tycker du att det här låter deprimerande? Vänta bara: det dröjer inte länge förrän vi har AI som kan läsa våra tankar, och då kommer det att räcka med att vi formulerar något i tanken – en kan ju hoppas att AI då blivit bättre på att hantera semikolonet – och så får vi det i nedskriven form.

Än så länge har vi handskriften kvar (mina elever skriver fortfarande nästan alla sina uppsatser för hand), och Thomas Götselius har skrivit en ambitiös genomgång av relationen mellan hand och skrift: Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria erbjuder ungefär vad titeln utlovar, en exposé med väl valda genomslag genom historien. Till de saker vi får lära oss är att skriften – som väntat – är anpassad för de högerhänta. Inte så märkligt, då det i princip var olagligt att vara vänsterhänt fram till 1967.

Nu kan man förstås undra hur det står till med handstilen i dag, när det som skolelev gjorts möjligt att passera hela grundskolan utan att någonsin fatta en penna? Sår här kanske: ”detta faktum, att skolungdomens skrivfärdighet är bedrövligt dålig och att det faktiskt ser ut så, som skulle den bli alltmer bedrövlig med varje ny årgång eller generation ungdom, som passerar genom skolorna.” Är det skoldebatten 2025? Nä, det är faktiskt ett inlägg från 1939.

Anekdotiskt kan jag förstås lätt hitta exempel på dåligt handstil från mina nuvarande elever, men det fanns precis lika bedrövliga exempel åren kring 2000, när jag började som lärare, och telefonerna endast ägnades åt att spela Snake och skicka en handfull sms per dag. Så försämringen är i värsta fall marginell, något Götselius också är inne på.

Som sig bör inleder Götselis i antiken, och tar oss vidare i sina sex kapitel genom medeltiden, 1600-, 1700- och 1800-tal, där han hejdar sig vid Carl Jonas Love Almquist och Herman Melville. En observation kring det material de antika skribenterna nyttjade, vaxet, tål att uppehålla sig vid: ”Man skriver inte på vax, man skriver i det, som en plog rör sig i åkern, vilket av allt att döma givit upphov till standardmetaforen för skrivande under antiken: att plöja.” Götselius fokus är litteraturhistoriskt, varför det blir en smula snålt att han knappt nämner Sapfo, som Jesper Svenbro en gång lanserade en teori om att hon var den första författaren som själv skrev ned sina dikter.

Från antiken hamnar vi i klostren, som förvaltade texterna. Inte alltid med estetiska rättesnören som ideal. Götselius vägleder med kunnig blick: ”Distinktionen mellan scriptura och litterare, mellan Skriften och litteraturen, bildar det grundläggande paradigmet för kristendomens diskurs.” Från medeltiden har vi också den urgamla bilden av grammatikläraren som sträng och straffande. Kanske inte så konstigt att två luttrade språklärare höll en föreläsning för mig när jag var ny lärare: ”Ordet ’plikt’ ska inte bara låta som en bestraffning – det ska också kännas som en bestraffning.” Fru Grammatik avbildas ofta med ett spö i näven.

Under medeltiden uppstår också föreställningen om skrivandets plågor. Det var väl Carl Johan Vallgren som i en intervju hävdade att det en författare behöver mer än något annat är bra sittfläsk. Så här yttrar sig en av de skrivande medeltidsmännen: ”Ni vet inte vad det är att skriva. Det är en övermäktig syssla: den kröker din rygg, den förmörkar din syn, den krossar din mager och dina revben.”

Så blir författaren först under 1300-talet synonymt med någon som har en penna i sin hand. Så småningom med hjälp av gåspennan, som inte underlättade skriften, eftersom den krävde skötsel med jämna mellanrum. Ändå visar Götselius att de stålpennor som blev tillgängliga först i början av 1800-talet blev ett arbetsmiljöproblem, då skrivmusklerna inte fick sin nödvändiga regelbundna vila. Därav begreppet ”skrivkramp”, som knappt någon kände till innan dess.

Här finns också historien om en av de många svenska kungarna med dyslexi, Karl XI, som ändå eller kanske just därför slogs hårt för att göra landet läskunnigt. Det här var under stormaktstiden, alltså 1600-talet, och här låg Sverige för en gångs skull före andra nationer när det gällde bildning. Något gick snett på vägen … Sedan på 1800-talet blir det förstås intressant med ett utförligt resonemang kring Almquists mästerliga roman Amorina, och hur dess intrikata blodssymbolik möjligen kan ha förstärkts av att författaren valde rött bläck när han skrev den. Och kapitlet om Melvilles kopist Bartleby blir förstås extra angeläget när vi så sent som i fjol fick en nyöversättning av denna pärla till novell.

Efter att ha tillbringat en icke oansenlig tidsmängd, kvällar och helger, åt denna digra lunta, som avslutas med cirka 100 sidor noter och register, infinner sig en viss mättnad. Att kalla Götselius arbete för grundligt är en underdrift. Språkligt kan jag ibland störa mig på att han då och då skippar infinitivmärket ”att” när verbet anländer med viss fördröjning efter hjälpverbet ”kommer”, som när det olyckligt nog sker i två meningar efter varandra: ”Ingen kan tillägna sig författarens tankar utan ändra dess form […] Den litterära texten kommer därmed ses som ett autentiskt uttryck …”

Möjligen förlorar han sig också understundom i det interna, fast å andra sidan: vem ska väl läsa om inte de som roas av just de interna och nördiga resonemangen? Förlåt, men yngre svensklärare – en given läsekrets så sent som på 90-talet, kanske – är ju inte intresserade av att lägga tiden på annat än att bingetitta på tv-serier och på att gejma.

Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm, Paul Éluard, översättning Erik Lindegren, Ilmar Laaban & Pierre Zekeli, Modernista

 

Först av allt: vilken strålande titel! Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm heter Modernista nya utgåva med dikter av franska modernisten Paul Éluard. Nu rör det sig inte om några nyöversättningar, detta. Lindegren och Laabans översättningar är från slutet av 1940-talet, och Zekelis bok med valda dikter är från 1975 (vilket verkar vara enda separatutgåvan av hans dikter). Å andra sidan torde dessa äldre översättningar vara svåra att lokalisera för den hugade.

Éluard var soldat i första världskriget, något som ledde till en livslång pacifism. Magnus Bremmer har skrivit en fin introduktion, som visar hur Éluard ingick i dadaismens innersta krets, tillsammans med André Breton, Philippe Soupault och Louis Aragon. Strax därpå slog han sig samman med främst Breton för att skapa surrealismen, en betydligt mer fruktbar av modernismens många -ismer. Besvärande nog skulle han också skriva en hyllningsdikt till Stalin – men ingen är ofelbar.

Det som kan förvåna en läsare av dessa dikter som i flera fall har cirka hundra år på nacken är kanske att de ter sig så beskedliga eller tillrättalagda. Har tiden desarmerat sprängkraften i modernismens dikter? (Not: det är som att lyssna på Sex Pistols låtar från 1976-77. Inte fan är de så chockerande eller ens stökiga längre?) Det kan vara så att vi som läser poesi har vant oss vid modernismens excesser. Éluard bevarar en fot i traditionen – en klok metod hos en poet som vill skriva dikter med längre bäst före-datum än den egna samtiden. Det vildsint bildrika riskerar lätt att bli sökt och ansträngt.

Dikterna blir cykliska, och om inte alla så går de flesta av vägarna till kärleken. Éluard prisar kvinnor – i obestämd form och i plural. Med andra ord: han söker till skillnad från andra manliga genier inte efter den förlösande kvinnan i bestämd form singular: hon som är en fantasmagori. Mer handlar det om att vara i världen, och låta världen vara i en. Men om dikterna saknar wow-ögonblick kan de hellre erbjuda lowkey storhet.

För det är inte som att Éluard egentligen lever på sina starka dikter – med undantag för ”Trädens heraldik”, som är en encyklopedisk dikt om underbara träd – medan jag ofta får anledning att dröja vid enskilda rader, som dessa:

Kärleken bor i världen för att glömma världen.

Jag blir friare endast i någon annans armar.

Vår kärlek behöver kärleken / Mer än gräset regn. (Jämför Everything But the Girl: ”And I miss you / Like the deserts miss the rain”.)

Jag blir också förtjust i en helt kort dikt, som kan likna Pounds imagismer, en tvårading: ”Döden kom helt ensam, gick sin väg helt ensam / och den som älskade livet förblev ensam.” Vad dikterna förmedlar är någon som verkar vara livrädd för glömskan.

En av dikterna, som här heter ”Förälskade kvinnor”, har tidigare översatts av den egensinnige Ekelöf (han skulle förstås ha uppskattat den här bokens titel om motstånd och dröm). Hos Pierre Zekeli:

Att klä av natten

Ögon att bryta stenar

Leenden utan att tänka sig för

För varje dröm

Nakna sjöar

Och vilsna skuggor[.]

Hos Ekelöf blir det:

För att avklä natten

Ögon att krossa stenar med,

Tanklösa leenden

Och för var dröm

Byar av snörop,

Sjöar av nakenhet,

Skuggor av rotlöshet.

Kanske Modernista med den här boken på ett blygsamt vis vill skapa en poetisk 1900-talskanon. Boken anländer lite drygt ett halvår efter den fina T.S. Eliot-volymen, och för ett par år sedan kom ju Siv Arbs gamla Sylvia Plath-översättningar i nyutgåva. Inte mig emot: det finns givetvis fler intressanta namn att upptäcka från 1900-talet. Varför inte den på senare tid aktualiserade Pablo Neruda? Eller Elizabeth Bishop?

Att läsa den här boken med Éluards dikter får mig att minnas när jag var nyexaminerad lärare och hamnade på Per Brahegymnasiet hösten 1998 och tyckte det var en god idé att ägna typ hela terminen åt modernismen (tbh, ingen klagade). Då fanns Éluard representerad i de antologier som jag konsulterade, liksom mer än en handfull av Lindegrens dikter – något som jag befarar har ändrats nu. Den modernistiska poesin är ju tacksammare att studera än prosan, för vad ger det att läsa 2-3 sidor Proust, Joyce eller Woolf?

Tu Fus liv, Eliot Weinberger, översättning Christoffer Stuveback, Rand

 

T.S. Eliot förärade sin långdikt Det öde landet med fotnoter, och blev förstås hånad av sin samtid (konsensus löd att en dikt som kräver fotnoter är som en tavla som föreställer en hund, men som kräver en plakett där det står: ”detta är en hund”). Från en Eliot till en annan: Eliot Weinbergers bok Tu Fus liv kräver ett långt förord av Martin Svensson Ekström för att upplysa om bakgrunden och kontexten. Är detta verkligen nödvändigt, och hur många läser ens ett förord (5-10 % av läsarna, på sin höjd)?

Nåväl: det är mycket bråte som ska forceras innan vi tar del av dikterna, men vi får veta en del om den historiske Tu Fu, som levde under 700-talet i Kina. Född under relativt välsituerade förhållanden slår han sin håg mot poesin. Han skrev uppemot 1400 dikter, och framträder i tre olika skepnader: den vise och lärde skriftställaren, fyllbulten och skrytmånsen, samt den melankoliske och svartsynte grubblaren.

Hur självbärande är då dikterna som Eliot Weinberger skriver? Weinberger är amerikan, känd för att ha skrivit böcker om litteratur och politk, men även sina introduktioner som översättare till engelska av bland andra Octavio Paz och Jorge Luis Borges. I den här boken, som utkom i hemlandet förra året, finns 58 korta dikter som har Tu Fu som utgångspunkt. Snarare än en regelrätt översättning är det en tolkning som liknar en tänkt självbiografi från den kinesiske föregångaren. Ett liv flimrar förbi i dessa korta dikter.

Inspiration har också hämtats från Wen T’ien-hsiang, som 1280 satt fängslad och tog hjälp av Tu Fus dikter för att uthärda isoleringen. Weinberger skriver under covid-pandemin, vilket i sig liknar en fängelsedom, och flera av dikterna betonar ensamheten. Givetvis har även poeten Eliot, och kanske i ännu högre grad den andra landsmannen Ezra Pound, fungerat som ledstjärnor.

Det finns en viss lågmäld humor, en viss nedtonad melankoli, och mer än en avsevärd del tillbakadragen livsleda: ”Nuförtiden är jag sorgsen redan innan jag är full och full har jag ingenstans att ta vägen.” Raderna liknar sentenser eller aforismer, fast i så fall trasiga aforismer. Är det en brist? Nja, snarare bör vi väl vara skeptiska mot de aforismer som är för uttänkta och för perfekta. Weinberger vill inte ge oss den typen av färdigpaketerade visdomar. Han talar i gåtor. Det finns en ytspänning i dikterna, som får dem att hela tiden vara på vippen att kantra. Naturen bildar en fond, och ja, hellre det än att använda den som projektionsyta:

Dagen bräcker; dunklet flyr: stjärnorna glesnar;

snön håller upp;

skator på tornen och en kråkflock tar till flykt;

floden nästan stilla längs stadens murar;

det dröjer innan jag är hemma igen.

Han skriver om kriget som åderlåter riket på män men utan att det bekommer de styrande så mycket, då det ju finns pojkar att tillgå. Men vem skriver så? Weinberger förstås, men poängen är att tanken redan finns hos Tu Fu. Krigen är sig lika över tid. Genom dikterna löper den västerländska stoicismen, som gör sig ytterst bra i denna miljö: ”Törnbuskar tycks endast växa där människor går” och ”Papegojor är klokare än människor: de vet att de lever i bur” är två sådana barska sanningar.

Om Emily Dickinson en gång uppmuntrade oss att säga sanningen snett kunde det sägas att Weinberger föreslår att vi ska säga sanningen med en reprimand. Samtidigt är det här dikter som inte direkt inbjuder till tolkning: vad du ser är vad du får. Tur då att vi skänks så mycket av att läsa Weinbergers poesi, som med sitt finurligt poetiska buktaleri ger oss en insyn lika mycket i den egna personen som i Tu Fus historiska liv. Därmed bestrider han i någon mån T.S. Eliots gamla diktat att poesi inte handlar om att ge uttryck för en personlighet, utan som ett sätt att röra sig bort mot det personliga.