23 dec. 2024
Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete, Louise Almqvist, Ellerströms
Läsning av skönlitteratur är alltmer undanträngd i skolan. På gymnasiet är det så mycket som ska hinnas med: språkhistoria, -sociologi, -situationen i Norden, alla referat som ska skrivas, alla infernaliska PM som ska skrivas (vad är ens ett PM?) … Risken med att korta ned tiden för skönlitteratur är att förenklade mallar används, där två saker är viktigare än allt annat. Det ena handlar om att läsa för att pricka av en förståelse, utifrån jakten på det på förhand givna svaret. Det andra handlar om att sprida goda värderingar, utifrån skolans värdegrund.
Den här instrumentella synen på konst gagnar verkligen ingen. Forskaren Louise Almqvist på Umeå universitet utmanar det här med ett arbete kring queertemporala och normkritiska perspektiv. Hennes avhandling från tidigare i höst, Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete (Ellerströms), behandlar sex olika litterära verk och hur de kan användas i undervisningen.
Om vi antar att värdegrunden är sluten, det vill säga redan färdig, då uteblir samtalen och utvecklingen. Almqvist förespråkar ett öppnare förhållningssätt till värdegrundsfrågor. Hon efterfrågar ett avbrott från den normala ordning. Det är lämpligt, eftersom all bra litteratur i någon mån är queer: Jeanette Winterson, Clarice Lispector, Virginia Woolf, Sally Rooney, Sara Stridsberg …
Skolans demokratiuppdrag har i Almqvists tolkning lett till en avstickare från kollektiva intressen till individuella intressen. I anslutning till det finns en moralism som antagit formen av en till intet förpliktigande pose, utifrån Wendy Browns idé om ”en urvattnad moral”. Medan moral bygger på en föreställning om godhet står moralism för något obefintligt i förhållande till allt som det vänder sig emot.
Almqvists avhandling tar upp sex litterära verk och hur de kan användas i skolans undervisning. Hon aktar sig noga för att ange åldrar och stadier, men i stort sett är hennes projekt av det åldersövergripande slaget. Där ställs Tove Janssons Pappan och havet jämte Sara Stridsbergs Mamman och havet; där ställs också Pija Lindebaums Else-Marie och småpapporna jämte Stridsbergs Darling River; samt att Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons Kivi & Monsterhunden ställs jämte Mikael Niemis Populärmusik från Vittula.
Eklektiskt? Tja, och som sagt, det vore intressant att se vilka åldersgrupper som kan ta sig an så disparata verk. Å andra sidan: vad är ett barn? En konstruktion – något ovetande som ska bli vetande, om saker som sex, pengar, våld, sjukdom, död. Almqvist uppmuntrar ett arbetssätt som rör sig över olika åldrar, och varför inte testa vilka sanningar som kan utvinnas när till exempel den monstruösa kroppen i Kivi & Monsterhunden jämförs med Darling River.
Den marginaliserade skönlitteraturen ryms inte inom den mätbarhetsnorm som fått råda oinskränkt i skolan. Prov som ger poäng är lättare att hantera som betygsunderlag än boksamtal och godtyckligt rättade uppsatser (Skolverket behöver verkligen justera sina betygskriterier). Den instrumentella synen har av tradition fått starkt fäste i svensk skola. I korthet har det för mycket handlat om att leta efter svar, när alla seriösa läsare av skönlitteratur vet att det är frågorna som är det mest spännande området. Almqvist menar att litteraturen ”är särskilt lämplig för värdegrundsarbete – inte bara för att den förmedlar bestämda värderingar, utan för att den öppnar upp för möjligheter att ifrågasätta dem.”
Almqvist tar hjälp av Aidan Chambers, välkänd brittisk profil inom barn- och ungdomslitteraturen med tillhörande forskning. Hans frågebank kring läsningen av skönlitteratur har varit användbar, just genom att betona de öppna och öppnande frågorna, på bekostnad av de slutna frågorna. Intressant nog har kanonfrågan varit på tapeten sedan åtminstone Lars Brinks avhandling Gymnasiets litterära kanon från 1992. Förlåt om jag säger något helt självklart här, men debatten om kanon underskattar att det redan finns en inofficiell kanon, som demonstreras i alla landets boklådor som har en hylla inriktad mot ”Klassiker”.
Några av de tidigare forskare som Almqvist lutar sig mot är välkända, som Chambers och Rita Felski. Den nederländske Gert Biesta har skrivit om det queera som stör, utmanar och överskrider rådande normer. Med hjälp av främst Judith Butlers matriser diskuterar avhandlingen det som just stör, skevar och skaver. Den psykoanalytiska läsningen av Tove Janssons Pappan och havet tillför kanske inget revolutionerande i sig, men det är spännande när den diskussionen bryts mot en undersökning av Stridsbergs barnbok Mamman och havet, illustrerad av Anna-Clara Tidholm.
De etablerade tolkningarna genomgår en kreativ störning, med fokus på didaktiska frågor. Kanske jag gärna hade sett ännu fler handfasta förslag på hur de sex böckerna kan användas i undervisningen. Å andra sidan fungerar Almqvists metod som ett incitament att börja tänka själv. Jag kanske inte genast kastar ut mina litteraturlistor, men i gengäld börjar jag fundera på hur jag ska jobba med böckerna fortsättningsvis. (Jag läser regelbundet en annan bok av Jansson, Det osynliga barnet, och lika regelbundet en annan bok av Stridsberg, Drömfakulteten – samt att Niemis Populärmusik i Vittula också har tillhört min litteraturlista.)
Med andra ord: Almqvists bok behöver inte följas in absurdum. Men jag inspireras att främst inbegripa de reparativa läsningar hon gör av verk som Darling River. Jag tror dock att den lärare som ens antyder en koppling till Nabokovs Lolita, som ju är denna romans intertext, riskerar att hamna i samtal med föräldrar, rektorer och HR-personal. Det här blundar Almqvist inte för, men menar att det finns en poäng i att skolan uppsöker tabun, att vi inte får fastna i moralism och det hon benämner ”det infantila begäret”, det vill säga det som endast visar hänsyn till de egna reaktionerna och känslorna.
Om vi på allvar tror att skönlitteraturen gör världen större måste det finnas utrymme också för det som stör, och det jag allra mest tar med mig från Almqvists arbete är just denna förmåga att störa. Vi behöver röra oss bort från en snäv litteratursyn som söker efter bekräftelse och fixerade svar.
22 dec. 2024
Veckokalender 2025. Poesi, Ingen människa är illegal
Det här är kanske ingen regelrätt recension, utan mer en konsumentupplysning. Julen står för dörren, som det brukar heta, och varje år slås nya rekord för kommersen och konsumtionen.
Få saker som jag har köpt i år har varit lika viktiga, värdefulla och nödvändiga som den lilla veckokalendern som nätverket Ingen människa är illegal (IMÄI) har gett ut. De har i höst utgivit en konstkalender för månaderna och en poesikalender för veckorna. Jag köpte den sistnämnda, och kan inte göra annat än att rekommendera att du gör sammalunda.
Nu invänder du kanske, och säger att du redan har köpt en kalender för nästa år. Tja, det hade jag också, men poängen är att du inte ens behöver använda den här kalendern för att skriva i, även om det finns utrymme för det. Nä, du kan också lika gärna bara ha den för att läsa dikterna. En dikt i veckan borde vara minimum för att kvalificera sig som en riktig läsare?
I den här kalender finns både nyskrivna dikter och dikter från tidigare publicering, men som nu har valts för att de fått förnyad aktualitet. Allt ifrån en av årets debutanter, Ali Alonzo, till den rutinerade Gunnar D Hansson. Här finns många favoriter, exempelvis Burcu Sahin, som i sin nya dikt skriver: “vi följer detta ljus / för att själva bli ljus”.
Kalendern anländer också samtidigt som regeringen meddelar att de drar in sitt bistånd till Unrwa, alltså hjälporganisationen som stöttat palestinska flyktingar. Nöd, katastrofer och krig räcker alltså inte, meddelade Benjamin Dousa, biståndsministern (ett ord som verkar vara en eufemism för “indragsministern”). Det här är i strid med FN, EU och Vita huset. Regeringen verkar ha lyssnat på Israels påståenden att Unrwa har anställt Hamas-terrorister, anklagelser som saknar konkreta bevis.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det brukar heta. Du kanske avstår att stötta IMÄI av rädsla för att bli kallad godhetsknarkare. Men det finns värre saker, som att vara ett empatistört monster. Jag vet inte om världen blir bättre av denna lilla handling, men ärligt: är det värt risken för det omvända?
21 dec. 2024
Samlade dikter. 1973-2014, Bruno K. Öijer, Wahlströms & Widstrand
Under sina första åtta år som poet publicerade Bruno K. Öijer sex diktsamlingar. Under de senaste trettiofyra åren har han publicerat lika många - sex stycken. Den senaste kom i höstas - Växla ringar med mörkret - och den ingår inte i den senaste utgåvan Samlade dikter, med åren 1973-2014 som underrubrik. Det är sjätte gången dikterna får en samlingsvolym (den första kom 1986), men den här är i bättre papperskvalitet än den jag tidigare fick tag på någon gång på 90-talet.
Nu gör det kanske inte så mycket att den senaste saknas. När den kom la jag märke till en tendens i receptionen: många tyckte liksom jag att den var en tillbakagång, en svagare bok än de han dittills gett ut under sin sparsmakade utgivning från 1990 och framåt. Det som skilde var slutsatserna: jag tyckte det var en ganska dålig bok, medan de flesta andra verkade tycka att det var bra nog ändå.
Det vore lätt att döma ut Öijers tidiga poesi som osjälvständigt juvenil (han debuterade knappt 20 fyllda), men det är nog en efterhandskonstruktion. Den här volymen liknar till sin utformning de samlade dikter som på senare år har förärats poeter som Gunnar Ekelöf och Ann Jäderlund. Hos dem finns en tydlig utveckling från de tidiga böckerna mot de senare mer renodlade, samtidigt som de är märkvärdigt konsekventa i sina estetiska ställningstaganden. Något liknande gäller för Öijer, och att läsa honom kronologiskt på det här sättet får en att lägga märke till främst hur konsekvent han har arbetat.
Raderna “du var på väg att teckna undergången till ett leende / över drottningarnas diadem” kunde ha stått i hans bok från i höstas. Här hittar jag den i den första utgivna diktsamlingen, Sång för anarkismen, från 1973. I samma dikt skriver han om “greta garbage”, vilket förstås är roligt trams.
Centralt placerad i den här boken står de fyra monologer han publicerade i samband med kortfilmen “Från en demons båge”, som kom i en tid då Öijer verkligen abonnerade på framträdanden i svt. De befinner sig i ett mellanläge mellan dikt och polemiska debattinlägg, skrivna på en behärskat furiös prosa. Det är en höjdpunkt, kanske just genom att de är skrivna så nära klichéerna och schablonerna, att det blir texter med hög insats. Redan 1997 skrev han ett slags prolog till vårt århundrades samlade debatt om klimatförändringarna.
Det är förstås inte enda gången han tjänstgjort i visionärernas sällskap. Redan 1973 skrev han om Sylvia Plath (det var först året därpå hennes Glaskupan översattes till svenska). Och 1974 sammanförde han i dikten “jag är en annan” poeten Rimbaud med Titanic. Tjugo år senare gick en viss Leonardo DiCaprio från att spela Rimbaud i Agniezska Hollands biopic Total Eclipse till en huvudroll i filmen Titanic. Vilket år föddes DiCaprio? Just det, 1974.
Den här gången har jag ofta väldigt roligt i sällskap med Öijers äldre diktsamlingar (de nyaste har jag ju läst desto mer flitigt de senaste åren). En del gamla favoriter träder fram som milstenar: “Jag Har Läst Din Dagbok / Som Börjar: / ‘Det Tar Aldrig Slut”, och “Du Har Smekt En Ordbok / Redan Innan Du Fingrat På Din Kropp” (båda från c/o NIGHT, 1976). Jag inser lite skamset att jag länge låtit minnet felcitera en rad ur dikten “HEY ÄNGEL”. Jag har alltid tänkt mig “jag har längtat efter nåt att längta efter”, men dikten skriver faktiskt “jag har letat efter nåt att leta efter”. Min version är förstås sämre, för övertydlig.
Det finns många bangers här, och det kanske förvånar att så mycket av de gamla dikterna som har hållit så här långt. En favorit från Giljotin, 1981, finns i en av de korta inledande fragmenten, en sekvens lämpligt kallad “Confetti”:
nio år
och blind, mamman
bär upp
spegel efter spegel
till hennes rum
Men allra flest lysande dikter hittar jag i Det Förlorade Ordet, 1995. En av de mer oansenliga, “sprickor vidgades”, har en fin bild som återigen fått märkbar aktualitet: “människor [...] / kunde bara / identifieras genom sina svek / genom den smärta / dom tillfogade varandra”.
Som en slags brygga mellan den yngre vildvuxnare och den äldre mer asketiska poeten fungerar den långa och stundtals magnifika “SKISSER TILL ETT AV DÖDENS TAL” från Medan Giftet Verkar, 1990. Idén därifrån med den undflyende personan Bruno K. Öijer upprepas i några av de längre dikterna, “ALDRIG” från Svart Som Silver, 2008, samt “Alla Var Där” från Och Natten Viskade Annabel Lee, 2014.
Med tanke på alla epigoner som genom åren har gjort sitt bästa för att imitera Öijers exempellösa framgångsrecept, kan den här boken fastslå en gång för alla att Öijer är den bäste på att vara Öijer. Detsamma gäller förstås en annan poet med bokstavskombination, som med lite god vilja kan sägas ha fått sina egna epigoner och i viss mån själv går i fotspåren efter BKÖ. EMB (Elis Monteverde Burrau) kommer säkerligen någon gång i framtiden få en liknande hyllning, men det blir nog mer frågan om “Valda dikter”, med tanke på omfånget på några av den yngres alster.
Någon gång hoppas jag få läsa en text om Bruno K. Öijer som inte handlar om hans solglasögon eller hans status som en rockstjärna. Det finns förvisso en del spår av Bob Dylan i några av hans tidiga dikter, men långt ifrån överallt. Med sina böcker från 1990 och framåt har han också mejslat fram ett helt eget uttryck, med sina ironiskt gravallvarliga dikter. På tal om Dylan kan det ha varit det sorgligaste jag varit med om när Öijer på en galamiddag efter att Dylan fått sitt Polarpris läste några av sina dikter översatta till engelska, men att föremålet för uppvaktningen levde upp till filmtiteln I’m Not There – han hade redan smitit iväg till hotellrummet för att i stället lyssna på dansbandet Fernandoz när de framträdde i ett café-program. Dylan lär ha blivit helsåld på dem och beställde alla deras skivor.
Det fanns i Öijers framträdande den gången en håglöshet, men han har revanscherat sig flertalet gånger sedan dess. Det sämsta som kan hända poesin är kanske att den behandlas med för mycket vördnad. Jag är övertygad om att det är att göra både poesin och Öijer en otjänst om vi inte erkänner att hans senaste bok är ett lågvattenmärke i en produktion som annars varit förhållandevis jämn. Även om det finns tendenser mot förenklingar, ytlighet och banalitet i den här antologins avslutande två samlingar tänker jag inte förneka att det där också finns en handfull oerhört starka dikter.
20 dec. 2024
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)