Reglerna, Silas Aliki, Bonniers

 

Det kanske klokaste som har sagts om det förflutna tillhör L.P. Hartley, från romanen The Go-Between: ”The past is a foreign country; they do things differently there”. Det förflutna är osäker mark för alla (tids)resenärer, så även för debutanten Silas Aliki, till vardags advokat med fokus på migrationsrätt och transjuridik. I romanen Reglerna handlar det om Ester, som byter namn (och kön) till Ette. Han blir ibland felkönad av samhället.

Reglerna? Så hette också Sara Mannheimers debut från 2008. Aliki ger en rubrik i bestämd form till sina många korta kapitel, som hålls i en milt aggressiv ton. Det bestämda kan leda tanken in mot det deskriptiva, för att inte säga normerande – rätt passande för en roman som utmanar det normativa. Meningarna är också kort hållna, och ofta upplever jag att Aliki har glömt kommatecknets funktion.

Ette är åtta år, och listar de regler han har att förhålla sig till i familjen, där den tyranniske pappan utövar sitt förtryck med pennalistiska straffsatser. Förgäves åser Ette hur lillasystern är på väg att socialiseras in i samma otrygghet som han själv upplevt, och tidigt etableras hans predikament: ”Kroppen fortsätter alltid att växa. Inuti honom växer oron.” Med barndomens blick får vi ta del av en tillvaro som präglas av denna oro och maktlöshet. Vad kan ett litet barn göra för att uthärda denna osäkerhet? Kanske knycka nyckeln till mammans medicinskåp – en olycklig utgång planteras.

Ettes flytande könsidentitet bara finns där, utan att ges förnumstiga förklaringar. Det är en fördel för romanen, som därmed inte blir didaktisk i sin iver att hantera ett så kallat ”angeläget ämne”. Aliki fångar stiligt hur de gamla fördomarna finns kvar hos farmoderns unkna värderingar, likväl som i den tidlösa mobbning som skolan ägnat sig åt sedan anno dazumal. Och mamman? I fiktionen är hon typecastad till det tysta medgivandets funktion.

Den här typen av barndomsskildringar kan lätt leda en läsares tanke mot Mare Kandre. Är det en orättvis jämförelse? (Är inte alla jämförelser orättvisa?) Jodå, det må så vara. Hos Sara Mannheimer uppskattade jag hur hon lät sin protagonist förhålla sig till reglerna – det var också en roman som hade skänkts en humoristisk energi. Alikis roman är mer åt det allvarsamma hållet som vi lärt oss känna igen som svensk samtidsprosa©. Det är behärskat, men mer en uppräkning tablåer än en sammanhängande berättelse. Men det ska väl inte hänga samman, när Ettes liv inte heller gör det.

I stora drag är det en relativt lyckad debut, även om det finns inslag av det schematiska eller övertydliga som befläckar helhetsintrycket, där viljan att förevisa eller – usch! – föreläsa övertar den ur estetisk synvinkel mer gynnsamma metoden att förmedla. Aliki är förhållandevis bra på att återge barnets begränsade insyn i vad som sker, där allt ter sig lika godtyckligt och där reglerna inte till något pris får ifrågasättas. Världen må vara fylld av laddad symbolik, men vad hjälper det stackars Ette som inte har gåvorna att tolka eller vrida saker rätt?

Vi dundrade, Selene Hellström, Lejd

 

Romanen om en försvunnen vän känns igen från Ia Genbergs Detaljerna och Ellen Mattssons Konsten att försvinna. Så Selene Hellström är inne på bekant mark med sin nya roman, Vi dundrade. Och ändå inte: för det här är en roman som beaktar det främmande och gör ett seriöst menat försök att trampa upp ny mark i den svenska samtidsprosans mest invanda spår.

Huvudpersonen är en kvinna som tillbringar fjorton dagar i USA, i ett sökande efter en försvunnen kvinna som har varit hennes vän. Nu har de tappat kontakten. Dagarna rinner iväg, och utsikterna att få korn på den försvunna blir allt mindre realistiska. Parallellt får vi följa barndom och uppväxt, där de två vännerna bildar ett slitstarkt radarpar där vänskapen ändå utstår sina prövningar. De reser, super och knarkar och träffar män och bråkar. Lever, kort sagt, dålighetsliv.

Förändringen, själva dynamiken i vänskapen, är gradvis försämrad. Så länge de är unga finns det hopp, en valhänt optimism som gett romanen dess titel: ”Bara axlar, bröst som vill fram. Våra fjortonåriga kroppar dundrar: Se på mig!” Romanens öppning är försiktig, där minnen blandas med nutida eskapader. Vänner tenderar att försvinna, som min bästis P som gick upp i rök efter en tågresa söderut, och som inte lämnade några spår efter sig (men var jag för dålig på att leta?). Kärlek tar slut; vänskap likaså. Harold Bloom hade väl rätt när han i en intervju för länge sedan sa att det enda som i slutändan inte sviker en som människa är bokläsningen, vilket väl är både deppigt och förtröstande.

Och USA? Jo, tack, läget är som bekant alltmer akut och i allt mer förfall. Huvudpersonen ser med en oöm nostalgi hur allt håller på att monteras ned, där samhällets tidigare svaga skyddsnät håller på att plockas bort. Både samhället och människorna är i dåligt skick. Hemlösa och utslagna och drogmissbrukare är överrepresenterade.

Hellströms språk är yvigt men inte vildvuxet. Exempel: ”En storm skövlade träden i vårt bröst och den den första vattendroppen slog ner på vår hjässa.” Killarna har koboltögon. Huvudpersonen är författare, vilket förstås förklarar en benägenhet för avancerat bildspråk, som i en obetalbar skildring av att vara bakis på nyårsdagen: ”Min egen kropp släpade på det förra århundradets alla gifter.” Det kanske förblir oklart vad de har haft för vänskap, vad de ens hade gemensamt och vad de har delat, eller vad som motiverar huvudpersonens fruktlösa sökande. ”Beware of the view back” är ett citat som brukar tillskrivas Lord Byron, och det ligger åtskilligt i det.

Det är väl någon slags osund nostalgi som dikterar oss när vi blir upptagna av vår ungdom, när vi (somliga av oss) var sexiga och coola. Barndomen ges en viss sepiaton, medan nuet skildras i grälla färger, inte olikt de dokumentära foton som vi lärt oss känna igen från Nan Goldin och Cindy Sherman. Att jag hellre jämför Selene Hellströms prosa med fotografer än med andra författare är till dess fördel. Det handlar också om huvudpersonens blick som gör henne till en främling för sig själv:

Vänder kameraögat mot mig, känner inte igen mitt ansikte i skärmen. Så såg jag inte ut för sex dagar sedan. Ställer mig upp för att få en annan vinkel, ett annat ljus men där är hon igen. Varför förföljer hon mig?

Det finns en oväntad och kanske omedveten likhet med åtminstone en annan författare, den dekadenta dansken Herman Bang, vars debut Haabløse slægter skildrade en liknande upplevelse. Hellström har en förmåga att med impressionistisk skärpa ge liv åt sin huvudperson och den besvärliga jakten på den försvunna vännen, som förstås lika mycket är en jakt efter den egna ungdomen. Att försonas med det man gått miste om och med den man blivit är inget som görs i en handvändning. Det konturlösa i sökandet är i samklang med innehållet i romanen.

Gengångare, Friedrich Laun, översättning Bodil Zalesky, Hastur

 

Sommaren 1816 sammanstrålade poeterna Lord Byron och Percy Bysshe Shelley i Villa Diodati vid Genèvesjön. Under de mörka och regniga nätterna – en följd av ett vulkanutbrott i Indonesien och det som skulle kallas ”året utan sommar” – roade de sig med att höglösa skräckberättelser för varandra, i sällskap med Byrons livläkare John Polidori och Shelleys älskade Mary Shelley, samt hennes halvsyster Jane Clairmont, som hade siktet inställt på Byron. I Ken Russells film Gothic (rekommenderas) hälsar Byron, spelad av Gabriel Byrne, henne: ”That you should follow me a thousand miles says something about you – or something about me”.

Där läste bland annat Byron en piratkopia av Coleridges fabulöst spöklika dikt ”Christabel”, som smugglats ut från London – den Coleridge som Mary Shelley som barn hade lyssnat på i smyg, när han var gäst i faderns hem. Under dessa skräcknätter stod de litteraturhistoriska stjärnorna rätt, för följden blev att skräcklitteraturens två mest slitstarka karaktärer föddes – dels Frankensteins monster, från Mary Shelleys roman, dels Dracula, om än indirekt från Polidoris novell ”The Vampyre”, som förfinade vampyren från det groteska mytologiska monstret och introducerade den adlige blodsugaren.

Den som är sugen på att ta del av hur de utöver Coleridge skrämde varandra till sådana stordåd kan nu läsa en översättning av tyske romantikern Friedrich Launs novell Gengångare, en tunn volym från förlaget Hastur. Bodil Zalesky har översatt från tyskan, men vi bör betänka att de i huset hade en fransk utgåva. Laun levde 1770-1849, och har kanske inte gjort lika starka intryck på historien som sällskapet vid Genèvesjön, men det är ett fint initiativ att den här lilla volymen ändå finns i världen. Den här novellen (ursprungligen från 1811) bidrar till en fördjupad förståelse för mekanismerna bakom romantiken och dess idéstoff.

Titeln Die Todtenbraut betyder väl ordagrant ”Dödsbruden”, men som Zalesky visar i förordet har novellen fler än en dödsbrud. Med sitt intrikata spel med olika nivåer av berättande påminner förutsättningarna om något svenske Carl Jonas Love Almquist kunde ha skrivit till sin Törnrosens bok. Det skapar svindlande känslor att föreställa sig Byron plocka fram volymen från bokhyllan och börja läsa en novell som inleds med att en markis anländer till ett sällskap för att börja berätta en historia för sitt sällskap. Det Edgar Allan Poe kallade ”a dream within a dream” blir här ”a tale within a tale”. Och mer följer, när lager på lager avtäcks av nya berättelser inuti markisens ursprungliga.

Markisen förtäljer om Libussa, en dotter till en greve. Henens tvillingsyster Hildegard är sedan en tid begravd. Till dem anländer en hertig med siktet inställt på att fria till Libussa, som han enligt egen utsago fått syn på vid ett konstmuseum i Paris. ”Märkligt”, tycker greven, då Libussa inte lämnat slottet på mer än ett år. Hertigen låter sig inte övertygas, och anför som bevis ett smultronformat märke som kvinnan hade vid sin nacke – ett märke som tillhör Hildegard.

Som läsare är det kanske alltför lätt att inse att det är Hildegard som lämnat sin grav och blivit en – gengångare. Ur denna enkla förutsättning skriver Laun sin novell, med sinne för det makabra, sparsamt portionerad. Han visar också gott sinne för klokheter: ”Olyckan går gärna fram med tysta steg. Ofta märker vi inget förrän den är oss i hälarna.”

I markisens berättelse yttrar en av personerna efter att ha tagit del av spökhistorien: ”Jag blev alldeles kall”. Vad Byron i Russels film säger när han ber Jane (som kallades ”Claire”) läsa: ”Chill my blood”. Och det är ju skräckens premiss, att den ska orsaka denna rysning bortom intellektet, en spontan reaktion – ungefär som när en film får dig att gråta, utan att du är medveten om det. Den här novellen av Laun har en sällsam patina, även om det kanske är att gå för långt att säga att den fick mitt blod att frysa till is. 

Vidskepelsen var stark för drygt två hundra år sedan, eventuellt som en reaktion mot upplysningens rationella världsbild. Oroliga tider sägs utgöra bördig jord för skräckgenren, och tiderna är väl sällsynt oroliga just nu. Även om vi i vår tid berömmer oss med att leva enligt de ideal som styrs av vetenskap och förnuft är den övernaturliga skräcken sällan avlägsnad från populärkulturen. Tänk bara från senare år tv-serier som Stranger Things och IT: Welcome to Derry, eller filmer som Sinners och The Substance, för att inte tala om de exempellösa framgångarna för filmatiseringar av Mats Strandbergs verk (Konferensen, Färjan, Hemmet).

Vinter, Magnus Dahlström, Bonniers

 

Omslaget till Magnus Dahlströms nya roman Vinter kan ge associationer till en generisk deckare. Fast den luttrade deckarläsaren som – av så att säga misstag – börjar läsa stöter nog på patrull, även om här finns döda människor, även om det som ser ut som brott kan vara något annat. Det här är en författare som skriver att dörrar öppnas, men inte att de stängs: de säras. I sådana språkliga glidningar ligger det som fascinerar, en egenskap som varit intakt ända sedan han debuterade som brådmogen författare i mitten av 80-talet.

Men för all del, om du tröttnat på nordic noir-tropen (efter pekoral som Svt-serien Synden, kanske) får du något garanterat originellt och annorlunda här, och definitivt något dystrare och mer kylslaget. Dahlström skriver om ett Sverige som kan vara beläget i en nära framtid, där temperaturen plötsligt sjunker. Det blir minusgrader och snö i början av juli. Tänk om klimatförändringarna inte innebär den förväntade hettan, utan att definitionen av ”extremväder” kantrar åt andra hållet. Då får vi en istid. Det svenska köldrekordet är -52°C, från 1966, temperaturer som den här romanen tangerar.

Med romanen Hemman från 2018 tassade Dahlström in på postapokalypsens marker, och i någon mån är det här en vidareutveckling av en liknande tematik. Romanen är indelad i tre avsnitt, vilket leder till att det är tre romaner i en (hela boken är på ganska exakt 600 sidor), där vi utan att jag behöver avslöja för mycket får följa tre generationer familjemedlemmar. I första en tandläkare som fått en tillfällig tjänst ute i vischan, i andra hans son som upptäckt eller kört på en människa under snöröjning, och i den sista sonens dotter, som fortsätter luska i vad som hänt.

Det centrala är den eventuellt påkörda mannen, med sönderskuret eller söndertuggat ansikte. Gemensamt för alla tre delar är graviditeten. Och kylan som i takt med att åren går mellan delarna normaliseras. Referenser till ”året utan sommar” görs inledningsvis, det vill säga året 1816 då effekterna av ett vulkanutbrott i Polynesien färgade himlen svart och frammanade regn och kyla. Här i Dahlström-land är det mer åren utan sommar som det handlar om.

I trakten bor excentriska människor. Hela första delen kretsar kring tandläkarens misslyckade försök att föra samtal med de truliga byborna, som sluter sig. Det finns ett försåtligt lugn över språket, där obehaget kryper fram långsamt men målmedvetet. Vad som känns igen även från Dahlströms insatser som dramatiker är vikten som läggs vid det som yttras, och hur ords nyanser utsätts för ständig analys och tolkning. Som läsare blir vi också bortkollrade av kursiva meningar som ibland verkar stå för andras repliker och ibland huvudpersonens egna tankar.

Det är knappast en tillfällighet att den första huvudpersonen är tandläkare. Här har också Dahlström utfört ett noggrant förarbete, då rutinerna beskrivs med yrkesmannamässig expertis. Med den bakgrunden visas hur ineffektiv vetenskapen är när det ställs inför det oförklarliga. På ett yttre plan visas också konsekvenserna av ett samhälle som håller på att gå sönder – där finns notiser om friskolornas hejdlösa vinster, till exempel. Det saknas – med undantag för tv-programmet ”På spåret” – referenser som kan förankra skeendet i en tidsram (å andra sidan har väl ”På spåret” sänts sedan medeltiden?).

Dahlströms förmåga att nagla fast verkligheten, att skärskåda den i dess mest konkreta form, kan påminna om Karl Ove Knausgårds arbete med Morgonstjärnan-böckerna. Fast Dahlström gjorde det här i sina första prosaböcker, novellsamlingen Papperskorg (1986) och romanen Fyr (1987). Kanske jag bara vill ha sagt att jag önskar att alla dessa Knausgårdläsare skulle sluta gå över ån efter vatten och få upp ögonen för Dahlströms romaner, som jag håller som mer givande läsning.

Hos Dahlström är allt lite ur slag. Han befinner sig i mellanrummet mellan absurd humor och nattsvart förtvivlan. I den här romanen visar han hur det vilda tar sig in i vår civilisation, hur ostoppbar dess primala krafter är och hur försvarslösa vi är när naturen vänder sig mot oss. Inte för att den hatar oss, utan bara för att det är dess – natur. De tre delarna ger ledtrådar: ”Vargen”, ”Snömannen”, ”Människan”. Det rationella tänkandet utmanas av det intuitiva och primitiva. Det finns alltid ett djup under djupet, ungefär som i John Miltons Paradise Lost, där Satan häpet konstaterar: ”in the lowest deep, a lower deep / Still threatening to devour me opens wide”.

Sedan återkomsten 2011 efter ett längre uppehåll är Vinter Dahlströms sjunde roman. Dessa sju böcker är en anomali i den svenska utgivningen. Det är skrivet i protokollets anda: de är iskalla, monotona, sakliga, omständliga, pedantiska – och trots allt ändå oavbrutet fängslande. Den vane läsaren av Dahlströms romaner känner igen dessa inslag. Man läser med bävan, då diffusa hot uppbådas. Generiska deckarinslag saknas inte, men här saknas closure och förlösning. Hade Dahlström varit en ung författare på en skrivarutbildning skulle han nog ha fått ett barskt råd att inte ta så lång tid på sig, att mer effektivt närma sig textens smärtpunkter.

Men då skulle vi gå miste om belöningarna efter det tålmodiga läsandet, och hur det outtalade successivt lägger sig till rätta i något som åtminstone nuddar en förståelse. Det är en kliché att hävda att en författare mutat in sitt eget område, men Dahlström har varit obrottsligt lojal mot och konsekvent med sin egen estetik sedan början. Han befinner sig också så långt bort det går att komma från ornamentering och stilkonst. Jag skulle gissa att hans trogna läsare kommer att älska den här romanen förbehållslöst, men också att hälften av alla nytillkomna undrar vad fan han håller på med. Något som i och för sig även jag gör mer än en gång under min uppskattande läsning av denna otroliga roman, där jag under läsningen lika ofta erinrar mig en dikt av Robert Frost:

Some say the World will end in fire,
Some say in ice.
From what I've tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.

Ymnighetshornet, Soraya Bay, Wahlström & Widstrand

 

Förra veckan var jag med om att nominera fem stjärnor till Borås Tidnings debutantpris. En smula vemodigt, så här i efterhand. Vad ska jag ta mig till nu då? Efter att i nio år ha luskammat utgivningen av debutanter såg jag fram emot att läsa annat. Så får jag nys om Soraya Bays debut Ymnighetshornet, och kan inte låta bli att till att börja med läsa den och till att fortsätta skriva om den – debutanterna har annars legat i karantän i nio år hos bernur.

Man måste älska barnen, skrev Marguerite Duras, och jag omformulerar det till att man måste också älska debutanterna. Vi nominerade en novellsamling i fjol – Ellika Lagerlöfs fantastiska Den sista kastraten – och Ymnighetshornet är också en novellsamling, om än tillkommen med ett annat temperament. Här rör det sig om sex noveller i det något längre formatet. En lämplig referenspunkt finns i Samanta Schweblins purfärska Det goda onda, som ju också laborerade med sex längre noveller. Även hos Soraya Bay finns en fint utvecklad känsla för det smått kusliga eller bara obehagliga i situationer som uppstår.

Bay skriver gärna om den psykologiska dynamiken mellan människor, om maktförhållanden och över- och underordning. Som i titelnovellen, där en fattig ung kvinna besöker ett vernissage och får för sig att börja äta av konstverket – ett ymnighetshorn av frukt. I den inledande novellen ”Ting” är det en kvinna som uppdagar en pojkväns otrohet, och börjar stalka den andra kvinnan, och går allt längre in i besattheten. I ”Clean Girl” vänds besattheten inåt mot de egna hudvårdsrutinerna och tvångstankarna som gestaltas i det absurda sättet att betona en människas ytskikt.

Genomgående förs en politisk analys, om ägande och orättvis ekonomisk fördelning, men allt sådant sker mellan raderna. Självklart går det att läsa titelnovellen allegoriskt, med kvinnan som missförstår konsten, eller att hon bara vill tillägna sig ett konstverk på det sätt den förtjänar – för varför finns det ätbar konst när människor svälter?

Den längsta och kanske mest minnesvärda novellen, ”Bäst före”, ger starka porträtt av två kvinnor och deras föryngringsprocess. En satir över plastikkirurgin och allehanda andra ingrepp som sker i detta syfte? Ja, men det är också en skräcknovell i liknande ärende som body horror-filmen The Substance från 2024. Och i ”Hem” listas en ung kvinnas tolv tillfälliga vistelser i olika boenden, som en kommentar till den instabila bostadsmarknaden. ”Slagsmålsklubben” är en utflykt i en framtida dystopi, där kvinnor slåss för matkuponger, och för den osäkra utsikten att få träffa en anhörig som samhället har satt bakom lås och bom.

Vad händer om man i olika sociala lägen går en smula för långt? Hur långt sträcker sig lojalitet och vänskap om någon vi känner gör bort sig? Hur mycket kan man feltolka signaler som andra människor sänder? Den typen av frågor sysslar Bay med i sina noveller. Jag har saknat svenska novellister som ger berättelserna den längre utformningen. Det är ett format som tillåter Bay att nagla fast mig som läsare, och hon håller ett bestämt och hårt grepp om min läsning, utan att jag fördenskull känner mig tilltvingad.

För det här är ironiskt, roligt och fräckt – mycket uppiggande läsning. Det är också snyggt, begåvat och klokt. Inte heller är det besvärande prydligt. Bay skriver om losers utan dömande blick. Hon har en förmåga att göra de fiktiva människorna trovärdiga och till något mer än statiska figurer. Hon har också en stilkänsla av det originella slaget, som när en vänskap liknas vid att ens liv gått från svartvitt till färgfilm. Visst, hon lånar Sara Stridsbergs bild av förälskelsen med att ha kolsyra i blodet – hos Bay känns det ”som om någon hade kört mig i en kolsyremaskin, hela jag bubblade och sprakade”. Men här finns en uppenbar känsla för den styrka som ligger i attraktionen: ”Alina […] kysste mig som utsvulten, drog av mig både underkläder och förstånd.”

Det är också befriande med en svensk prosaförfattare som har vett nog att skriva autentisk dialog. Ett exempel är när en mamma ska intala sin dotter att hon duger som hon är: ”Det är inget fel på dig, okej? Och om någon skulle säga att du är det så är de … Då har de fel.” Det står faktiskt "säga att du är det" och inte det förväntade "säga att det är det", och den typen av pausering är sällsynt: därför var det glädjande att upptäcka den i Christine Falkenlands senaste roman Författarinnan, med den omvända ordföljden: ”Rafael, du påminner mig så mycket om honom.” Normalt skulle en författare skriva: ”Du påminner mig så mycket om Rafael”, men en människa i verkligheten uttrycker sig ofta som i Falkenlands exempel, eller så som Bay visade.

En detalj, förvisso, men det är i detaljen Gud (och inte Djävulen) bor. Och det är i verklighetsförankringen den här novellsamlingen gör sitt starkaste intryck, och i stunder för Bay fram en vass samhällskritik. Den svenska novellförfattare som ligger närmast är kanske Cecilia Davidsson, som också äger en förmåga att balansera mellan det verkliga och det oförklarliga.

Det var regnet, Cecilia Davidsson, Bonniers

 

Vi som följer den svenska litteraturen med viss noggrannhet känner till att Cecilia Davidsson hör till de mest pålitliga leverantörerna av högkvalitativa noveller. Hon skriver också romaner, men jag inbillar mig att de inte getts lika högt anseende eller blivit lika uppmärksammade – det ligger en viss ironi här, eftersom romanen på den så kallade marknaden klarar sig betydligt bättre än dess ohängda lillasyster novellen, som väl förlagen mest ger ut av pliktskyldighet.

Nu har Davidsson gett ut en ny roman, Det var regnet, och den är som väntat ytterst välskriven och presenterar ett intressant ämne: en familjs som håller på att krackelera. De yngre medelålders Anders och Titti fortsätter med rutinmässiga kärleksförklaringar på det generiskt svenska sättet (standardformulär 1 A: ”Jag älskar dig”, ”Jag älskar dig med”), men under den tunna ytan brusar det av olustkänslor. Titti är frustrerad över sin velige man, och Anders går hellre iväg och onanerar planlöst och mekaniskt ett par gånger om dagen än ligger med sin fru. Och barnen? Dottern Lillan har en bakgrund med psykiska besvär, och kommunicerar mest med ett sträckt långfinger, medan sonen Malte är med Anders ord ”verkligen eljest”, och klär sig i kvinnokläder.

Det är en infernaliskt varm sommar, och under ett plötsligt skyfall letar Anders efter Maltes kvarglömda sneakers. Då inträffar något: en ung kvinna hittas våldtagen och mördad. Olustigt nog på stället där Anders letade. Med andra ord: är han skyldig eller inte? En roman som ställer upp en sådan premiss kan få svårt att övertyga, då oavsett vad som avslöjas riskerar att få läsaren att känna sig snuvad på upplösningen. Har han eller har han inte …? Vi följer de olika familjemedlemmarna under några dagar efter händelsen, mest föräldrarna och deras tafatta försök att etablera en normal relation trots att ingen av dem egentligen bryr sig.

Det har konstaterats förr: Davidsson är bra på att skriva fram stämning som går från det trivsamma till det genuint obehagliga. I takt med att alkoholen flödar kryper också sanningarna fram, och alla med minimal erfarenhet av parmiddagar etc vet exakt vilken mängd alkohol som krävs för att det ska spåra ur. På tal om det stör jag mig lite över hur Anders räknar sin whiskykonsumtion i deciliter (en halv deciliter per gång): vem gör ens så? Tittis blick på Anders är också obönhörlig: ”Åter slås hon av tanken att det inte finns något särskilt bakom masken, stumheten, trubbigheten, inget mysterium att utforska. Att han är exakt den han ser ut att vara, varken mer eller mindre.”

I Camus roman Främlingen skyllde ju mördaren Meursault på solen, men här är det regnet som ges agens att diktera Anders handlingar. Det jag kan störa mig lite på är att hans tankar rör sig kring den där händelsen men liksom hejdar sig innan han når fram till vad som egentligen hände. Nåväl, det är förstås bra för romanen och dess dramaturgi – så här är majoriteten av polisserier uppbyggda – men det är inte särskilt trovärdigt. Den som har gjort något – eller inte gjort något – är väl ändå expert på att söka sig till exakt den stunden där det avgörande inträffande, liksom tungan alltid söker efter det ställe i munnen där det svider.

Genom hela romanen ältar Anders sitt misslyckade liv med hustrun och barnet, medan jobbet tar väldigt liten plats (de har i och för sig semester). Förnekelsen är stark: ”’Vi har det bra’, säger Titti. ’Ja, vi har det bra’, säger Anders.” Läsaren tänker: ”Ni har det för djävligt, skilj er innan något riktigt hemskt händer!” Och ju mer vi lär känna Anders inre, desto mer påminner han om en sådan där rutten lök man kan hitta undanskymd i kylskåpet, eller en rysk docka där version efter version avtäcks och där den sista lilla dockan, själva kärnan, är kolsvart.

Till det positiva hör att Davidsson är suverän på att teckna autentiska människoporträtt. Tyck vad du vill om Anders och Titti – du glömmer dem inte i första taget. Då kan man ha överseende med att vissa saker i den här romanen är en smula schematiska. Stämningen byggs upp långsamt och tålmodigt, och det är mödan värt att följa dem på vägen till – tja, någon slags avgrund.

Livets ord. Del tre – uppgång och fall, Thomas Arnroth, Galago

 

För den med minimal erfarenhet av kollektiva sammanslutningar – om inte ett ynka scout-möte när jag var elva år räknas? – ter sig starkt auktoritärt kristna frikyrkor som Livets ord som bland det mest obegripliga som har existerat på vår jord. Journalisten Thomas Arnroth har i tre serieböcker tecknat sin upplevelse av tio år i Livets ord. Det tre, Uppgång och fall, utkom i höstas, och efter att tyvärr ha missat de två första delarna (som kom 2017 och 2018) har jag läst den här sista installationen i trilogin.

Förstår jag Livets ord nu då? Nja. Arnroths medlemskap sammanfaller med dess storhetstid, åren 1986-1996, då Carola var en kortvarig galjonsfigur. Ulf Ekman var karismatisk ledare, men vad jag har förstått gick han sedan vidare till en annan auktoritär kyrka, den katolska. Livets ord verkar finnas fortfarande (varför?), men utan att skapa tillnärmelsevis samma buzz som de gjorde under de högproduktiva åren som sammanfaller med Arnroths period.

Arnroth verkar i gonzo-journalistikens anda, när han återger missionsresor till Indien och forna öststaterna efter glasnost och murens sammanfall. Det är dråpligt, olustigt, men det finns också utrymme för en del genuina möten med andra människor. Han klättrar högt upp i hierarkin nära Ekmans ledarskap. Arnroth tecknar i en stil som ligger nära dokumentären, där han placerar sig i dåtiden men med nutidens eftertanke i kommentarerna.

Det hela är berättat drastiskt och med starkt känslouttryck. Det är svartvitt med vissa inslag av färg. Ibland bryts berättandet av med faktatexter, och lustiga tidningsomslag, som gestaltar och förklarar rätt bra vad det var frågan om. Däremot hade jag klarat mig utan redogörelser för alla böcker – sju stycken – och den musikal som Arnroth färdigställde under sin tid i Livets ord. Jag vill läsa en seriebok, inte ett cv. Det blir också många långa haranger om chefskap och ekonomi, och interna maktstrider som känns ganska överspelade.

Nej, det går kanske inte att förstå lockelsen i att blint följa en kyrkas stränga dekret. Åtminstone inte för den som aldrig förstått poängen i att så fullt lita på en Gud. Arnroth skildrar bibelskoleelevernas resa till Indien. En frågar: ”Vet du vart vi ska i Indien?” varpå den andra svarar: ”Nej, men Gud vet!” Och när de är på väg in i ett av sovjetiska Aeroflots legendariskt opålitliga flygplan 1988 frågar en: ”Kan man lita på sovjetiska flygplan?” varpå den andra svarar: ”Nej, men man kan lita på Gud!” Det är raljant, jag vet, men också – så dumt? Eller bara: så behagligt livet blir när man litar på Gud. Men är vi verkligen satta på jorden för att ha det ”behagligt”?

Där det aldrig lämnas utrymme åt tvivel kan även motgångar vändas till triumfer, och som ett tecken på att man varit så framgångsrik att Djävulen blivit förgrymmad (fast det torde krävas ganska lite ansträngning för att uppnå det målet?). Måste religion verkligen kortsluta intellektet och känslan? Inga världsliga bekymmer får fäste hos pikaresk-hjälten Thomas Arnroth i denna framställning, även om det tids nog visar sig att slutna kretsar är bäst i klassen när det gäller utanförskap. Den som tror på Gud har alltid medvind i livet, ända tills hen inte längre har det. När han berättar om Jerusalem, ett kristet ”hårdrocksband” (en sanning med viss modifikation) får jag en annan låt i huvudet, av Nick Cave: ”Who will be the witness when you’re all too healed to see?”

Vad tillvaron i Livets ord mest verkade bestå av var ändlösa möten, och en misstanke föds i mig. Den som ständigt är upptagen med interna möten har ingen tid eller energi till ett socialt liv utanför kyrkan, och därmed vaccineras man mot kritiskt tänkande och inflytande från de som inte skådat ljuset.

Under sjöarna, Ingela Strandberg, Norstedts

 

I Ingela Strandbergs förra diktsamling, När jag var snö, handlade flera av dikterna om en katts död. Nu, i den nya boken Under sjöarna, handlar det om rävar, hundar, lodjur, hästar – och gränsen mellan mänskligt och djuriskt har aldrig varit tunnare. Med ihärdighet – en bok vartannat år – har Strandberg de senaste tio åren skrivit böcker som liknar anomalier i den svenska poesiutgivningen: böcker som drivs av en självklarhet och ett lugn, utan att det blir stillsamt och befriat från oro.

En självklarhet, ja, men också en nödvändighet. Få svenska poeter infriar Rilkes berömda ord från Brev till en ung poet (kanske den bästa poetik som skrivits): ”Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. […] den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.” (Översättning Leo Hallerstam.)

I någon mening skriver Strandberg en existentiell dikt, alltså att hon tar tillvaron på största tänkbara allvar. Men hur ska en veta när poesi är bra, och när den inte endast är habil, ändamålsenlig och skickligt sammansatt? När sker den där vändningen, när dikten blir något som uppstår i en under läsningen? Det sker oupphörligt i Ingela Strandbergs dikter, som inte nöjer sig med att upphäva gränser mellan djur och människa, utan också mellan levande och död. Det går att dra en linje mellan de sena diktsamlingarna, från Att snara en fågel (2018) och framåt – men poesins alla linjer är krokiga.

Det har ända sedan Strandberg gav ut sina första diktsamlingar en rastlöshet och rotlöshet i hennes skrivande, som ändå undersöker möjligheterna att finna sin plats i tillvaron. Hon skildrar hur vägarna drar i en. Pendlingen mellan jäktad rastlöshet och rofylld trygghet delar hon med Ekelöf, liksom hans närvaro. Liksom honom är hon både realist och surrealist, när hon skriver om hästar som störtar genom solen.

Flera av dikterna ger uttryck för en dyrköpt erfarenhet:

Mycket långsamt har jag lärt mig

att lyda

Det tog mig ett helt liv

att inse att jag har allt att förlora

Jag kommer på mig själv med ett småleende under läsningen: ”När det ljusnar / kommer ett stort Nej / seglande över sjön” är en sådan rad – det finns åtskilliga av sådana förbluffande bilder. Ändå är det här en bok som är sammanbunden av sitt ärende, som består i att skildra världen och vår plats i den, där hon återvänder till de ursprungliga miljöerna – till exempel en busskur hon har skrivit om tidigare. Det lugn som Strandberg framkallar är inte idylliskt – de hotfulla inslagen går inte att radera ut. Inlagt i dikten finns också en vass men subtil civilisationskritik:

På trottoarerna syns inga skuggor

men jag vet att de finns

och att de är på väg in i hotellet

där de ska tända sina glödheta kroppar

och sen somna utan att veta

att de är tillfångatagna

Dikterna tecknar mytiska landskap, men de behåller sin förankring i verkligheten. De är tidlösa, även när hon på ett oväntat håll – i den citerade dikten ovan – nämner hotellet i Ullared. Det finns så mycket att ta fasta på i de här böckerna, där Under sjöarna förstås inte är något undantag. Kanske det storartade i hennes projekt ligger i att hon tecknar ett så distinkt porträtt av Sverige, med sina slakthus och landsvägar, skuggor, stjärnor och sjöar.

Passionen enligt G.H., Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

När Clarice Lispectors roman Passionen enligt G.H. utkom på svenska för tjugo år sedan skrev Aase Berg i sin Expressen-recension: ”en mix av Castanedas psykoshamanism, Lautréamonts demoni, H P Lovecdrafts iskallt urtida landskap och Elisabeth Smarts bombastiska masochism”. Det är fortfarande den kanske bästa beskrivningen av hur det är att ta sig an Lispectors böcker: mer som att träda in i ett tillstånd än att läsa skönlitteratur.

Nu har Örjan Sjögren reviderat sin översättning, liksom han i fjol såg till att en bearbetad version av Stjärnans ögonblick också kom ut. Vällovligt, för all del, men jag hade hellre sett att ytterligare några av de ännu inte översatta romanerna kom ut. Men allt som gynnar ett större intresse för Lispector är förstås välkommet.

Eller? Är hon inte snarare en författare som inte alla faller för? Min erfarenhet är att antingen älskar man det mer än något annat, eller så är man helt likgiltig. Det går inte att uppbåda någon som tycker att hon är ”bra”, bara de som ser henne som 1900-talets klarast lysande stjärna eller de som inte bryr sig ett skvatt om dessa böcker.

Passionen enligt G.H. är den mest ontologiska av Lispectors romaner. ”Jag vet inte vad jag ska göra med den skräckinjagande frihet som kan förgöra mig.” Friheten öppnar för en lång rad frågor om varat och vetandet, och den begränsning som sätts av vårt medvetande: ”Jag kan bara förstå det jag upplever men jag upplever bara det jag förstår”. I potten finns utöver friheten den skräck som det medför, och en sanning som alltid är obegriplig, och konsekvenserna av att vilja nå fram till det genuina och autentiska: ”Människan förhärligar gärna det hon känner. Vilket är lika farligt som att förakta det man känner.”

Handlingen kan återges så här: en kvinna med initialerna G.H. har blivit av med sitt hembiträde, och ska nu städa ut hennes rum. I en garderob hittar hon en fet kackerlacka, och blir fixerad vid detta djur och dess egenskaper av överlevare, att de fanns här när vi kom och kommer att finnas kvar när vi lämnar. Hon råkar skada djuret och en vit massa tränger ut ur dess kropp. Denna kackerlacka är litteraturens näst mest kända – den mest kända heter förstås Gregor Samsa. Liksom hos Kafka skildrar Lispector den judiska erfarenheten på ett helt originellt sätt. Den här romanens 33 kapitel behandlar religionen som en unik kunskapsform, där talet 33 förstås har en avgörande insiktsfull betydelse i den judiska kabbalan, som symbol för andlig upphöjelse.

Det här är ett skrivande som rumsterar om i ens hjärna och skapar nya mönster åt ens föreställningsvärldar. Så blir romanen något mer än skönlitteratur: här finns trådar in mot filosofin, in mot den ekelöfska grundsatsen att det som är botten i dig själv är botten också i andra. Det finns skräck och galenskap i kvinnans möte med kackerlackan, eller bara den förundran som uppstår när vi ställs inför det annorlunda: ”Var min längtan efter att vilja starkare än min längtan efter räddning?” Den kliniska berättarrösten är kategorisk och tar ställning, vågar stå för något. Att skriva innebär att söka en form åt det formlösa, men också att göra sig till, att anpassa sig och kompromissa. Varje kapitels avslutande mening inleder nästa kapitel, och bildar på samma sätt som sonettkransen ett mönster, en apokryfisk romankrans. Så sker också en stegring, eller förhöjning, med de avslutande kapitlen, som hör till det starkaste Lispector har skrivit.

Romanen uppmanar också till fullständig identifikation med karaktären G.H., och det kan skrämma bort läsare. För kanske är det här den konstigaste av Lispectors alla konstiga böcker. Vissa böcker kommer tiden aldrig ikapp: den här var konstig 1964 när den utkom i Brasilien, och den var konstig 2005 när den första svenska översättningen kom, och den fortsätter vara konstig i år. Frågan är om den kommer att förbli lika konstig 2047? Det är inte svårt att förstå mångas problem med henne – att hon går för långt, att hon är för jobbig, för extrem, för maximalistisk. Hon parerar förbi alla kategorier, och placerar sig i de estetiskt fruktbara mellanrummen, både implicit och explicit:

Mellan två musiktoner finns en ton, mellan två faktum finns ett faktum, mellan två sandkorn finns hur tätt de än ligger ett mellanrum, det finns ett kännande som är mellan kännandet – i ursprungsmateriens springor finns strimman av mystik och eld som är världens andning, och världens oavbrutna andning är det vi hör och kallar tystnad.

Clarice Lispector råkade födas samma dag som Knut Hamsun tog emot sitt Nobelpris ur den dåvarande kungens hand. Så kan de här två gränslösa författarna förenas, med den tidige Hamsuns förmodernistiska upptåg som är helt i linje med den sena Lispectors eftermodernistiska bidrag. Samtidigt som jag tänker flera gånger under min läsning att det knappast låter sig göras att skriva romaner på det här viset nu på 2000-talet, slår det mig att det fortfarande finns konst som utmanar och skapar något helt nytt. Där finns en skiva som Rosalías ”Lux” – och det är kanske inte en tillfällighet att Rosalía på skivan citerar Lispector.

Och samtidigt som jag gnällde lite på att Tranan inte prioriterar de böcker av Lispector som fortfarande inte har utgetts (där finns också de besynnerliga tidningskrönikorna!) måste jag tillstå att det är en smått unik översättargärning av Sjögren, som resulterat i sex böcker (kompletterad av Wera von Essens översättning av ett urval brev). På rak arm är det bara samma förlags och Jan Erik Bornlids arbete med den lika särpräglat märklige Thomas Bernhard – en annan av 1900-talets mest ovärderliga författare – som är jämförbart.

Du som läst den äldre översättningen kanske undrar varför du ska läsa den nya? Det här är förstås inte en helt ny bok, men det är en annorlunda upplevelse att läsa den sida vid sida med den äldre översättningen. Låt mig då bara avsluta med ett par exempel som visar hur Sjögren – liksom i arbetet med Stjärnans ögonblick – har gjort en grundlig nyöversättning. Så kan de nya böckerna sägas vara i samklang med Lispectors budskap att det väsentliga alltid finns i rörelsen, i det framåtsyftande, det oavslutade och ofullbordade, och i det pågående – i nuet, aldrig i det förflutna:

Jag blir så rädd när märker att jag under flera timmar har förlorat min mänskliga bildning. (2005)

Jag blir så rädd när jag inser att jag under några timmar förlorade det som format mig som människa. (2026)

[…]

För det uttryckslösa är diaboliskt. Om man inte är bunden vid hoppet lever man det demoniska. Om man har modet att släppa känslorna upptäcker man det stora livet i en strängt upptagen tystnad, det samma som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig självt – det demoniska är före det mänskliga. Och om man får se denna närvarande tid bränner man sig som om man såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2005)

Det uttryckslösa är nämligen diaboliskt. Den som inte är bunden vid hoppet lever det demoniska. Den som har modet att släppa känslorna upptäcker det vidsträckta livet i en strängt upptagen tystnad, samma tystnad som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig själv – det demoniska föregår det mänskliga. Och den som får se denna närvarande tid bränner sig som om den såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2026)