Essä NR 24 2025

 

Hess är en av P.O. Enquists mindre kända romaner. Den kom 1966, och förutom en pockeutgåva två år senare har den sedan dess endast funnits på print-on-demand, en efterfrågan som verkar ha varit blygsam. Det nya numret av den oumbärliga tidskriften siktar in sig på denna mer eller mindre bortglömda roman. Det blir ett fullmatat nummer då de fyra essäerna ramar in en faksimil av originalutgåvans dryga 300 sidor. Faksimilen blir en tidsmaskin.

Essäerna först. Svante Weyler, som var Enquists förläggare, skriver inkännande om tiden, om det tyska, om vänskapen, om den här märkliga romanen. För, som Weyler konstaterar, handlar den ens om den kände nazisten Rudolf Hess, han som bistod Hitler i att skriva Mein Kampf, och som mitt under det brinnande kriget åkte till England för att få till stånd ett fredsavtal. Efter kriget satt han i Spandau-fängelset, alltmer isolerad.

Weyler skriver om hemligheter som en författares drivkraft, och Enquists roman är full av sådana ledtrådar och villospår, teman som skulle återkomma i hans senare författarskap. Weyler visar också en oväntad influens från cut-up-tekniken hos William Burroughs, som Enquist skrev en understreckare om redan 1964. Lotta Lotass skriver grundligt om bland annat Beata Agrells avhandling om Enquists roman. Jens Fänge bidrar med konst. Och Jörgen Gassilewski tar sig upp på abstraktionens höjder för att tyda denna anomali i den svenska romanens historia:

I den epik som härbärgerar och härbärgeras av det poetiska, förstärker diktens egenskaper och berättelsen varandra. De är reciproka och laddar varandra ömsesidigt så att de vid en viss punkt kan sägas övergå i varandra, bli ett och samma. Diktens formella egenskaper hjälper berättelsen att minnas sig själv. Mindre antropomorft: den hjälper oss som lyssnar på den upplästa episka dikten, eller läser densamma innantill eller utantill, att minnas.

Det finns romaner från modernismen som tett sig aparta men som tiden i någon mån kommit ikapp – det gäller till exempel Laurence Sternes briljanta men knasiga Tristram Shandy, liksom Virginia Woolfs mest lyckade experiment, Vågorna, och möjligen Gösta Oswalds Den andaktsfulle visslaren. Att läsa Enquists Hess nu när 60 år har gått gör mig ändå inte riktigt klok på vad Enquist ville uppnå, om det ens fanns ett uppsåt.

Som ram finns en avhandling om Rudolf Hess, men det liknar mer ett svepskäl eller en skenmanöver, och romanen liknar mer ett projekt i den framtida disciplinen konstnärlig gestaltning, så på så sätt var Enquist framsynt. Romanen liknar något Ekelöf skulle ha kallat ”varken varken eller eller”. Jag förnekar inte att det finns intuition, intelligens och integritet, men ändå är slutresultatet så internt. En roman som kräver försvarstal är sällan ”objektivt bra”. Även om det finns ett värde också i att gå in i en återvändsgränd kan jag inte finna annat än en skiss av det ogenomträngliga. Det kanske är en bedrift att lyckas ha skrivit något som tiden aldrig verkar komma ikapp?

Och kanske Hess med sina tricks och upptåg är den första svenska postmoderna romanen. Den är obegriplig nog för det. Handlar den ens om nazismen? Rudolf Hess var ju i sig en gåta. Enquists egna ord: ”Jag skrev en gång en roman som hette Hess. Den handlar inte om Rudolf Hess, men borde ha gjort det.”

Farliga förbindelser, eller i en societet insamlade och publicerade brev till rättesnöre för vissa andra, Pierre Choderlos de Laclos, översättning Jan Henrik Swahn, Natur & Kultur

 

Under slutet av 1700-talet började upplysningens rationella ideal genomträngas av romantikens mörka impulser. Där finns en tidig roman som Goethes Den unga Werthers lidanden från 1774, men faktiskt publicerades Walpoles gotiska roman Slottet Otranto redan tio år tidigare (efter det var det kört för upplysningen). 1782, samma år som Markis de Sade skrev Dialog mellan en präst och en döende, gav Pierre Choderlos de Laclos ut sin enda roman, Farliga förbindelser.

En given hit. Baudelaire kallade den med uppskattning ”ond”, och Proust gav den epitetet ”pervers”, med reprimand. Inte i Sverige, dock, som fick vänta till 1945 innan den första översättningen kom, signerad Arvid Enckell. I fjol kom den i nyöversättning av Jan Henrik Swahn. Intresset för denna roman flammade upp i slutet av 80-talet, med två filmatiseringar, regisserade av Stephen Frears och Milos Forman. Bästa filmen är Formans, men den lider av bedrövlig casting (den tourettes-leende Colin Firth som Valmont), medan Frears film har en John Malkovich i högform. Penibelt nog har jag inte läst romanen förut, trots att jag läst ett par terminer litteraturvetenskap på biblioteket. Nu upptäcker jag att den borde ha funnits på vårt pensum.

Det är en mörk, cynisk och dekadent roman. I efterordet skriver Carin Franzén inkännande om romanens tillkomst och historia, och låter det vara osagt om Laclos roman ligger närmast Rousseau eller Sade. Som så ofta torde svaret vara: bådadera. De libertinska ideal som Sade uppmanade till manifesteras av de uttråkade huvudpersonerna, vicomten Valmont och markisinnan Merteuil, som personifierar tanken i Depeche Modes låt ”Strangelove”: ”I give in to sin / Because you have to make this life livable”. De får korn på den femtonåriga oskulden Cécile Volanges, som är bottenlöst förälskad i en yngling. Valmont ser raskt till att förföra henne, för sitt höga nöjes skull, samtidigt som han skryter för markisinnan att han knullar henne tills hon inte längre kan gå, med vissa antydningar om våldtäkt: ”Med ena handen i våldets och den andra i kärlekens tjänst”.

Det sker i brev, för romanen består av 175 brev, där de flesta men långt ifrån alla är korrespondensen mellan Valmont och Merteuil. Där finns också Céciles troskyldiga brev, hennes mammas hjälplösa propåer, och en del annat. Laclos visar hur lättmanipulerade vi är, hur vi nästan frivilligt uppsöker det som duperar oss. Gör det här oss dumma, eller är det tvärtom skeptikerns dilemma – en cyniker är aldrig lycklig. Valmont och Merteuil tar för sig, men deras aggressiva jakt på nöjen och lycka ger dem aldrig något annat än tillfällig tillfredsställelse. Några årtionden senare skulle Lord Byron i England (och i Italien, Grekland, etc etc) bekräfta denna utsaga om njutningens pris för de kortvariga befrielser som ges av de depraverade vanorna.

Fiktionen låter påskina att breven har upphittats, och boken inleds med ett förord från ”förläggaren” och ”redaktören”. De varnar läsekretsen för innehållet, men skyndar sig också att med en brasklapp infoga att det som utspelas sig näppeligen har skett i deras franska samtid. Rimligen är allt något som pågått någon annanstans, någon annan tid – ett vanligt försvar när man inte vill se sin smutsiga samtid i ansiktet. Valmont och Merteuil är fullt medvetna om den skada de åsamkar, men egoisten saknar ofta samvete. Så här skriver Merteuil om Céciles älskling, militären Danceny: ”Han skulle kalla mig perfid och det invektivet har alltid fyllt mig med välbehag. Det är, näst efter ’grym’, det ljuvaste välljud som kan nå en kvinnas öra och därtill lättare att göra sig förtjänt av.”

Merteuils brev är ofta de mest välskrivna. Samtidigt finns en underliggande tes om att kärleken reduceras till språk. Om dagens unga tar hjälp av chat GPT för att skriva sina kärleksbrev kunde man på 1700-talet konsultera de många kärleksromanerna och kopiera fraser därifrån. Det här är bara ett exempel på hur aktuell den här romanen trots allt är. För när jag börjar läsa krävs en rejäl omställning, för så här skrivs sällan romaner i vårt århundrade. Till det intrycket hör också Swahns elegant tidlösa men också ibland tidsbundna översättning, med glosor som ”nödsakad”, ”ämabel”, ”ränker”, ”hymleri”, ”mätress”. För mig förhöjer det läsupplevelsen, likaså några enstaka anakronismer i Valmonts språkbruk, som ”kom igen” och ”snutfager”.

Till och med när brevskrivarna grälar låter det underbart, och avsevärt mer intelligent än vår tids offentliga gräl, där ordförrådet reduceras till de mest rudimentära invektiven. För ärligt, vad vore bättre än att någon gång i sitt liv, likt Merteuil, få bli kallad ”perfid”? Det här är en roman som utmanar ens moraliska värderingar, och balanserar mellan det tillåtna och det otillåtna.

Bandy Futura, Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

 

De flesta känner nog till Nils Håkanson som författare till den utmärkta översättningshistoriken Dolda gudar, som vann Augustpriset för bästa fackbok 2021. Men han har också skrivit den besynnerligt språkvidlyftiga romanen Ödmården, där ett gäng ”nedrigländare” ockuperat ett framtida Sverige och där befolkningen uthärdar genom att spela nyckelharpa och bandy.

Bandyn återkommer – med besked – i Håkansons nya roman Bandy Futura. Sanna är en dokumentärfilmare lite på dekis, som kallar sig själv ”en sliten kvinna i sina nästnästbästa år”. Hon får i uppdrag att producera en film om bandy av en rik farbror, som vill poängtera sportens ärofyllda historia. Problemet är att dottern i sin tur beställer en film om en framtida utveckling där bandyn spelas i ishockeyrinkar och med färre krångliga regler. ”Bandy Futura” ska denna nya sport heta. ”Finns inte hockeybockey redan?” undrar Sanna småsurt. Kampen mellan bevararna och förnyarna går förstås att applicera på så mycket annat.

Bandyn är en liten sport i världen, spelas väl endast av några få svenskar, finnar, norrmän, ryssar, kazakstaner och en obetydlig andel amerikaner. Men det finns liksom hos andra sportgrenar förstås en egen mytologi, med forna tiders hjältedåd, signerade namn som ”Bempa” och ”Fosshaug”, för att inte tala om ”Snoddas”. Sanna saknar genuina kunskaper kring sporten, men tar sig an sitt uppdrag med visst intresse, och börjar flänga runt landet för att lära sig mer. Hon lär känna ett ungt par som på sant Bonnie & Clyde-maner rymmer hemifrån för att pojken ska bli en stjärna i sporten.

Hon söker också upp poeten Anders Malm, som på 90-talet gav ut en diktsamling om ”ruset”, det vill säga det som uppstår när det försvarande laget på en bandyhörna rusar rätt ut mot skytten för att täcka av bollbanan. Nu har Malm mer eller mindre försvunnit från offentligheten, men han är på något sätt ändå inkopplad i den unga talangens förehavanden. På arenorna har också någon ritat enhörningar, något som blir ett villospår – eller en MacGuffin, för att tala med Hitchcock – om inte poängen är att markera att bandyn håller på att bli en lika sällsynt företeelse som enhörningen.

På ett sätt är Bandy Futura en syskonbok till Tung metall, Håkansons originella bok om den tunga hårdrocken. Han skriver om det som är oetablerat inom kulturens värld, men med desto mer hängivna fans. Det är skrivet som en blandning av sociologi, etnologi och fiktion. Medan ishockeyn går med allt starkare självförtroende verkar bandyn få det allt svårare att locka till sig nya anhängare. Att Håkanson är engagerad går inte att ta miste på, men frågan är om det räcker för att omvända någon. Min enda erfarenhet av livebandy är en match på Sävstaås idrottsplats där Bollnäs hade hemmamatch mot något lag, men det enda jag minns är att de förlorade.

Filmen blir av, delvis med oväntad hjälp av Thomas Thorild. Någonstans i bakgrunden spelas Snoddas enda hit ”Flottarkärlek”, ihopmixad med the Scorpions ”Wind of Change”. Men de förändringens vindar som bandyn behöver lär inte räddas av den här boken, och det kanske är synd, då Håkanson investerat så mycket av charm, själ och hjärta. Så min prognos lyder: dåliga utsikter för bandyn, lysande för den svenska romankonsten, som tillåter sig sådana här eleganta utfärder på den halaste av isar.

One Aladdin Two Lamps, Jeanette Winterson, Jonathan Cape

 

I sagosamlingen Tusen och en natt (Alf lailah wah lailah) kommer Scheherazade (Sharzad) på ett knep för att undvika att mördas av sin man som nyligen gift sig med henne – hon uppfinner cliffhangern, och avslutar varje sen kväll med att lämna huvudpersonens öde öppet. Storyn kan bara fortsätta nästa dag. Mången dramaturg och romanförfattare står sedan dess i skuld till henne.

Jeanette Wintersons senaste bok, One Aladdin Two Lamps är en kärleksförklaring till sagan, till myten, till berättandet, till språket, till fantasin. Det känns som att det varit en tidsfråga innan hon skulle skriva den – och på sätt och vis är det en bok som det också känns som att hon redan har skrivit. På ett nästan lite för tillrättalagt sätt vill den vara både roman, essä, självbiografi och agiterande text. Sådana verk – de som vill greppa om för mycket – blir lätt halvmesyrer.

”I’m telling you stories. Trust me”, lyder bokens motto, från Wintersons tidiga roman Passionen. Detta återbruk återkommer ett par gånger i boken, till exempel det storslagna ”What you risk reveals what you value”. Det gjordes tidigt klart vad Winterson skulle utföra som författare. Debuten Det finns annan frukt än apelsiner nämns, och dess ramberättelse upprepas lite här och där, med sina bekanta figurer – Mrs Winterson – och bekanta teman – queerhet och motstånd mot det som försöker kedja fast individens autonomi. Hon är långt ifrån någon dogmatiker. Men hon är ofta kategorisk i sina utsagor.

Att lita på det påhittade är en fungerande paradox för Wintersons skrivande. I den här boken vrider och vänder hon på förutsättningarna för hur en berättelse kan och ska se ut. Genom att skriva går det att ta makten över sin berättelse, och det är förstås en vacker tanke att vi inte måste definieras av och begränsas av våra villkor och omständigheter. Hon är ofta bitsk och slagfärdig, och nästan alltid träffsäker: ”We have learned to manage the forces of Nature, but we cannot manage ourselves.” Hennes bild av sociala medier är också fyndig, i sin liknelse med Eagles-låten ”Hotel California”: ”You can check out any time you like, but you can never leave”. Hon skriver vackert om allt från Jane Eyre till Taylor Swift.

Hon har alltid varit förtjust i korta, sentensliknande formuleringar. Så det är en underhållande bok att läsa. I stycken liknar det en aningen mer intelligent och belevad stand up-rutin. Men som sagt, det är också en bok som går i lite väl upptrampade fotspår, som om Winterson tyvärr håller på att utveckla sin autopilot. Det är möjligen ironiskt, då hon på senare tid skrivit så mycket om hur AI kväser det konstnärliga skapandet, och att algoritmerna tillåts styra över konsten: ”Every act of evil is an imitation. Every creative moment is an invention.”

Annars uppskattar jag hur hon med hårda fakta visar behovet av feminism, tolerans och mångfald. Hon visar också hur Tusen och en natt bildar ett imperativ mot västerlandets entydiga bild av hjälten, som en outsider som på eget bevåg löser egna och andras problem. Det finns ett alternativ, som heter samarbete och gemenskap. Det är en bra notering inför framtida samhällsbyggen, att det är i mötet med andra som vi växer och blir mer fullbordade som människor. Det är svårt att inte heller hålla med när hon pläderar för en mer rättvis ekonomisk fördelning.

Samtidigt förenklar Winterson och blir för schematisk när hon gör sin omvärldsbeskrivning. Fast nog har hon också bra saker att säga om till exempel läsning, när hon påstår att det vi söker inte i första hand är saker som händer i boken, utan att vi vill att det ska hända saker i oss. Hon citerar Ted Hughes diktat om poesi, att den finns till för att väcka vår själ. Det är vackert, och jag undrar varför Winterson själv aldrig skrivit poesi. I hennes verkförteckning – hittills 27 böcker – finns romaner, noveller, barnböcker, essäer, memoarer, samarbeten, serieböcker, men fortfarande ingen diktsamling.

Hon gör ett uppseendeväckande inlägg om cancel-kulturen, och visar med ett enkelt exempel det absurda i att förvägra oss själva stor konst för att vi inte vågar beröra ovälkomna värderingar. Hennes argument lyder: om du ska gifta dig med konstnären eller bli god vän med hen, då är det förstås viktigt att du inte släpper in någon som har en tvivelaktig eller avskyvärd moral. Något som kan förvåna är att hon visar förtjusning inför romanen Flyga drake, och kallar det för en av vår tids stora romaner.  

Wintersons folkbildande uppsåt är tydligt. Ibland blir det ett brandtal för fiktionens förtjänster, och sådana kan vi inte få för många av. Eller? Kanske det behövs andra åtgärder nu om vi vill ha en omvärdering av vilka värden som gäller, nu när marknaden tillåtits styra en längre tid, och kulturen fått en alltmer undanskymd funktion. Det kan inte undvikas att jag får intrycket att Winterson predikar för de som redan står på hennes sida. Hur ska då hennes budskap nå de som verkligen behöver läsa henne?

Nymph, Stephanie LaCava, Verso

 

Bathory är ett bra namn på en protagonist som är modell, sexarbetare, språkvetare, latinforskare och lönnmördare. Det är namnet på den legendariska seriemördaren Elisabeth Báthory, ungersk grevinna på 1500- och 1600-talet, som lär ha mördat ett stort antal unga kvinnor för att dricka deras blod. Det blev också namnet på det första svenska black metal-bandet, och det är deras inflytande som gav pappan i Stephanie LaCavas nya roman incitamentet att döpa sin dotter till Bathory, ofta kallad Bath (uttalas ”bat”).

Nymph är titeln på denna LaCavas tredje roman, och den är okonventionell så det förslår. Om man undantar den sista av mina tio läkare som konstaterade en ovanlig släng av borrelia hos mig för snart sju år sedan (”Nej min vän, du blev inte biten av en fästing, utan av en nymf!”) har väl knappt någon sedan Bellman snackat om nymfer. Men nu verkar det vara dags!

Okonventionell är alltså denna roman, som kidnappar både bildningsromanen och pikaresken. Med humoristisk frejdighet berättas historien om Bath, om hennes kaotiska uppväxt med leksakskaninen Cookie (eventuellt är det en åsna) som nästan enda sällskap och bundsförvant. Hon är en bokmal, med tidig utvecklad och rätt stark dödsdrift. Uppväxten pendlar mellan det stabila och det osäkra, mellan tryggheten och uppbrottet. Föräldrarna ägnar sig åt viss olaglig verksamhet, där det först så småningom klargörs för dottern att pappan är en sedan flera generationer professionell yrkesmördare.

Där finns också basketspelaren Kobe Bryant med för att gestalta idrottens metaforiska dödande av sin motståndare. Men gränsen mellan det bildliga och det bokstavliga upphävs ganska lätt – i verkligheten, och så också i fiktionen. Där finns också en målning av Rembrandt, sedan en tid försvunnen vid en stöld i Boston. Den visar Jesus i stormen på Genesarets sjö, och reproduceras vid innerflikarna.  

Förvisso är Baths liv ovanligt, men på något sätt lyckas LaCava ändå göra hennes erfarenheter någorlunda relaterbara och märkligt universella. Även för oss som inte halkat in i de känslomässiga bråddjup och de moraliska betänkligheternas avgrunder som hon ständigt uppsöker finns det likheter. Alla liv kretsar kring hemligheter som inte får yppas, och den ovisshet som uppstår i mellanrummen mellan misstanken, förnekelsen och bekräftelsen.  

Åtskilligt har sagts om genren ”no plot, just vibes”, en etikett som orättvist häftats fast på författare som Ottessa Moshfegh (men hallå, både Eileen och Lapvona, de titlar som senast anfördes, drivs av sin plot). Det finns absolut något av detta drag hos LaCava, att hon i stort sett klarar sig utan plotten (eller så är det jag som slukar boken under juluppehållet en för tillfället ofokuserad läsare). Hon förlitar sig på en sardonisk humor i rakt nedstigande led från den hårdkokta diktionens doyenner, Dashiel Hammet och Raymond Chandler. Här är det en apoteksanställd som kallar Bath för ”Månen”, eftersom han bara ser till henne en gång i månaden.

LaCava har begåvats med en stilens coolhet, som undviker att bli alltför ansträngd. Hennes svartsynt amoraliska saga delar inslag med Kristoffer Viitas roman Demon Time från förra året (ni vet den som gav upphov till förra årets märkligaste kultursidesdebatt). Efter halva boken växlar dock LaCava upp: kapitlen blir kortare, effektivare, eller bara otåligare skrivna. Det är till bokens fördel. Den förklaring jag fick av min läkare vara att nymfen som attackerade mig var en ofullkomlig fästing, och kanske ska Bath uppfattas på ett liknande sätt, som ett mellanled i människans livscykel, att hon inte är fullvuxen. Fästingnymfen är livsfarlig, och det är Bath också.