Zenmästaren, Eva-Stina Byggämstar, Fri Press

I den allt mer produktiva finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars produktion ingår nu en buddhistisk trilogi, inledd 2022 av Låt hjärtat tala hjärtats språk, följt i fjol av Snöapan, och nu i år av den avslutande delen, Zenmästaren. De har utkommit på det mindre förlaget Fri Press, vilket i någon mån kan förklara det bristande intresset hos landets kultursidor att recensera böckerna.

Här har hon fortsatt snöa in sig i buddhismen, i 84 dikter – dubbelt så många som i föregående samling – och vi som vant oss vid det spralliga tilltalet från tidigare samlingar har lärt oss justera vår läsning. För nu skriver hon varsammare och i ett mer dämpat tonläge, där hon trappat ned de mest euforiska utflykterna. Vi rör oss mot människans inre. Mot det lugn som bara kan infinna sig hos den som anammat en psykisk balans.

Byggmästars inre frid kan bara infrias i en önskan att den ska få speglas i et yttre, fridfullare värld. Kontrasten mellan ro och oro skildras i dikter med japanska motiv, där hon skriver något som skulle kunna kallas rolldikter, med en åldrad man som diktjag. Meditation och fasta bildar utgångspunkter i dikterna – ”jag tillhör ett utdöende / släkte som dyrkar träd” – och ger stöttning åt en livshållning som strävar mot att hantera problem och kriser.

Att läsa poesi hör förstås till de mest effektiva sätten att bearbeta svårigheter. Dikterna handlar om att uppgå i naturen, att befria sig från världsliga önskningar. Helt enkelt att leva i samklang med andra värden än de materiella. Då kan mytologiska kopplingar till sjömonster och troll utgöra en länk att följa, där resan ställs mot det som är den inre kärnan i oss alla. Dikterna frammanar också teritualer och rävar, inbillade och verkliga, och diktjaget är en slags tricksterfigur: ”jag är en vandrande namnlös skugga – / till hälften kråka och till hälften man”.

Hur mycket jag än på ett teoretiskt plan gillar Byggmästar kommer jag inte ifrån intrycket att dikterna mer beskriver än gestaltar mötet med det som existerar utanför och inombords. Själva intentionen kan jag bara lovorda, medan dikterna riskerar att bli beskedliga. Det kan också tyckas vara världsfrånvänt – eller tvärtom! Så kan det tyckas vara att överhuvudtaget läsa poesi – ”medan världen brinner!” – men det råder ingen tvekan om att det finns ett behov av andra förhållningssätt till det ohyggliga som går under namnet ”samtiden”.

I en av dikterna jämförs att skriva poesi med att skriva romaner, där det senare liknas vid jakt, medan

att skriva poesi

påminner om att gå

och fiska – du agnar

kastar ut linan

väntar i månskenet

på att fisken ska

söka upp dignitet

och ta dig med

ner i djupet

Som poetik är det en mycket träffsäker bild. Ödmjukheten har alltid slagit följe med Byggmästar, och det gör det värdefullt att fortsätta läsa henne: ”om livet bara är / en kopp utspillt vatten / varför fäller jag tårar / över ’ingenting’”. Vi bör sluta sträva efter perfektion, och bejaka den existentiella ensamhet som vi alla delar. Åtminstone vi som tar livet på så stort allvar att vi också måste leka med det då och då.

Klassiska smaker och andra smaker, Ali Alonzo, Pamflett

Parallellt med den gängse utgivningen av svensk samtida poesi – tillhandahållen av förlag, både stora som små – har Pamflett sedan några år en spännande utgivning av tunna häften, där mestadels etablerade poeter kan publicera sig i ett mindre format. I någon mån liknar det forna tiders b-spår på singlar som popmusiken ägnade sig åt innan Spotify styrde singelutgivningen till ensamma låtar (suck!). Detta kan tillvaratas för att ge ut spännande verk, eller överblivet material.

I mars var jag med och delade ut Borås Tidnings debutantpris för Jag tänker bli äcklig. Många blev förvånade, och i fjol hamnade han i skottgluggen för en debatt om den ironiska, poserande poesin. Vi i juryn hänfördes av det helt egna uttrycket i hans dikter. Vad månde bliva? I det här fallet, som en första kommuniké, den tjugofemte poesipamfletten. Klassiska smaker och andra smaker – en klassisk Ali Alonzo-titel (debuten hette som bekant Jag tänker bli äcklig).

Det är en flerspråkig långdikt som på svenska, engelska och arabiska utsätter språket för korrumperande inslag, i form av fel- och fulstavningar. Den senaste tiden har jag – cirka femton år efter resten av befolkningen – sett tv-serien Mad Men, och om något har det gjort mig redo för den här diktsamlingen av Alonzo, som satt det i sinnet att pervertera reklamspråket. Här är det en produkt som ska säljas – den växlar mellan Nocco (energidryck?), Pepsi och Coca-Cola – och vars smak beskrivs som ”bekant”, ”normal” och ”anpassad”.

Sedan är det pengarna som tar vid: ”Alla vet vad pengar är”, som det står i dikten. Genom dikten antyds de ätstörningar som debuten uppehöll sig vid (”Mat smakar illa”), och det är inget större avsteg från hur den var skriven. Någon säger ”nonchalant”, någon säger ”ironiskt”, men det är missvisande. Jag uppfattar Alonzo som helt uppriktig, ärlig och sann, och det vore ett misstag att inte ta honom på allvar.

Alonzo lyder inga andra estetiska gudar än sin egen poetiska drivkraft, även om det verkar som att han tagit George Lakoffs boktitel Metaphors We Live By och uppdaterat dem till Klyschorna vi lever vid. Att allt det här får mig att tänka på Bodil Malmsten och Stig Larsson är inte Alonzos fel, och jag menar inte alls att han ens läst dem och inspirerats av dem, bara att de ägnar sig åt liknande saker.

Malmstens dikt ”SORG en sådan sorg i centrum”: ”slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Larssons dikt ”Mani”: ”Varför skriver jag om ravioli? / Jag är tvungen att skriva om ravioli. / Det är en dålig förklaring. Vem skulle tvinga mig.” Alonzos dikt: ”jag har fått en snygg nocco-påse med en silverburk i / och vi vet alla vad en silverburk betyder / en ny smak kommer och jag tänker / inte prata så mycket / vi öppnar den här / och testar”.

Vad resultatet blir, är snedtända dikter, som laddas med en energi(dryck) av ett slag som åtminstone jag inte riktigt stött på tidigare. Den här dikten är en loop som tillvaratar banaliteterna och gör dem besynnerligt tillgängliga. Hur var det nu smaken beskrevs? ”Bekant” … Något säger mig att det är så de här dikterna ska betraktas: de kräver tillvänjning, men när du införlivat dem kan du – som det står i reklamen – inte hejda dem.

Handbok, Kurt Levlin, Ord & visor förlag

Någon gång i högstadiet hade min klass maskerad, och jag minns att de enda jag inte kunde identifiera var de som bar handskar. Kanske är händerna det mest personliga vi har, och då tänker jag inte ens på fingeravtrycket.

Kurt Levlin, bibliotekarie och poet bosatt i Umeå, har gett ut sin femte diktsamling. Titeln Handbok är en homonym (liksom hans förra, Ro, bror). Det är en tematiskt sammanhållen bok, en levnadshistoria utifrån handens funktion. Det är ett liv som innehåller både svärta och smärta, som uppmärksammar kontrasterna i våra liv. En hand kan användas till så mycket: att försöka greppa saknaden hör till dem, men som Johnny Thunders så klokt skaldade: ”Du kan inte lägga händerna runt ett minne.”

I barndomen lär sig händerna spela en psalm. Pianospelandet är ett språk, finskan ett annat. Händerna har så många användningsområden: de kan ta emot en när man faller till marken. De kan klappa för att skrämma fåglar på flykten. Eller så kan man ”sträcka / upp händerna och plocka ner / drömmarna då och då.” I Marlen Haushofers roman Väggen blir huvudpersonens händer verktyg: hon håller sig vid liv tack vare att gamla slumrande vanor aktiveras av isoleringen; händerna vet vad de ska göra, utan att hjärnan förstår hur det går till.

Förr talade man mycket om att unga fick sms-tumme av de flitiga textmeddelandena. Levlin visar hur händerna var involverade i forna tiders telefonsamtal: först fingrarna som snurrade skivan, sen hur de tvinnade sladden. Nu skrollar vi för glatta livet, och det leder säkert till nya skador på pekfingrarna.

Levlin skriver en allvarsam dikt helt utan högstämda pretentioner. I en av dikterna gömmer diktjaget händerna i armhålorna. Varför?

Kanske gjorde jag det för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske gjorde jag det för att illustrera att vardagen med sina

tråkiga, vuxna förpliktelser liknade en tvångströja.

Kanske gjorde jag det för att lära händerna lite om disciplin.

Kanske gjorde jag det för att jag längtade efter närhet.

Kanske gjorde jag det för att hålla ihop mig.

I en av dikterna anges Marie Lundquist samling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten som en favorit. Det förvånar inte: även Levlin har sinne för det behagliga, och lyckas skildra en vardag som bär på sina mirakler utan några större åthävor. Han skriver om omsorgen och kärleken, och visar hur många minnen kan vara knutna till just händerna. Det är en bok som anländer med ett sympatiskt budskap, genom att uppmana till sysslolöshet. Det är för mycket i våra liv som gjort sig beroende av effektivitet, prestation och konkurrens. Poesin är ett utmärkt alternativ till det negativa som hotar att förgöra oss.

Bokvännen Litterær Avis, 4 2025

 

I forntiden fanns en svensk litterär tidskrift som hette BLM (Bonniers Litterära Magasin), men efter att ha genomlidit sotdöden under 00-talet har den bara existerat i nostalgiskt längtansfyllda krönikor (merparten skrivna av mig själv). I Norge är läget något bättre för litterära tidskrifter. Där finns den snarlika BLA, som jag hade stor behållning av när jag läste den regelbundet för några år sedan.

Nu har jag läst nr 4 2025, som har tecknade nagellack på omslaget. De ämnen som tas upp är bland annat parfym och kläder. Tidskriften har som underrubrik ”Forum for litteraturkritikk og essayistik”, och vad har kläder och parfym med litteratur att göra? kanske du undrar. Ganska mycket.

Det finns i anslaget till de olika texterna en balans mellan lekfullhet och allvar. På senare tid har det varit en debatt i Sverige om krympande stöd till kulturtidskrifterna, som gång på gång hotas av nedläggning. Detsamma gäller förstås bokförlagen, i takt med att läsningen minskar eller flyttas till lyssning av ljudböcker. Frode Helmich Pedersen, professor i litteraturvetenskap i Bergen, bemöter klagosångerna med en krönika som fått rubriken ”Den nødvendige optimismen, och en bildläggning med Henrik Ibsens bistra profil.

Det är en av de bästa texterna jag läst i ämnet. Det enda som kan avhjälpa hoten – förstärkta av AI:s intåg – är att skriva och tänka bättre, men framför allt att skriva personligt: ”Den som skriver skarpt, vittig og poengtert, har framledes gode mulligheter for å bli lest. Hvis ingen bryr seg om det du skriver, kan det hende skylden er din egen.” I sin undervisning möter Helmich Pedersen studenter som fortfarande är seriösa läsare, och söktrycket på skrivarutbildningarna ökar – det borde finnas läsare till dessa kommande texter, menar han.

Daniel Hesby Hansen undersöker vad bokförlagen gör för att hantera läsarskarans åderlåtning. Även i Norge läser ungdomarna helst på engelska, något som i längden hotar också den norska utgivningen. Kjersti Instefjord från förlaget Oktober är inne på samma tankegång som Hemlich Pedersen: ”Hivs ungdom og unge voksne veler å lese engelske utgivelser, så tenker jeg det er fordi de norske forlagene ikke tillbyr det de er intressert i.” Som bekant har man dock i Norge satt i system att dels ha ett generellt statligt litteraturstöd som köper in alla nyskrivna norska böcker till folkbiblioteken, dels ha ett fast bokpris, som gör att nätbokhandlarna inte kan dumpa prissättningen.

Om kläder skriver Christian Bjaalid Cowin och sitt eget förhållande till vintage, och den inbillade känslan av att bli någon (annan) med hjälp av märkeskläder från berömda kollektioner. Han inser den hårda vägen – att hamna på den ekonomiska ruinens brant – att kläder inte har några ägare, bara brukare. Och Emma Aars har skrivit en vindlande essä om parfymens språk hos Ottessa Moshfegh, Hélène Cixous, Anais Nïn, men också om verklighetens dofter och dess kulturella avtryck.

Ett nummer som balanserar mellan det allvarsamma och det lekfulla vore förstås inte komplett utan en dikt om klädesplagg av UKON, översatt till norska. Föga förvånande låter han lika bra som han gör på svenska: ”Visse ord hatar oss. Det finns mektige fiendar som vil drepe diktet. […] Eg kler meg og sminkar meg for å uttrykke mitt indre er berre den banale inversjonen av: Eg ber sanninga som ei maske.”

Beowulf, översättning Gunnar D Hansson, Ekphrasis

När jag i lunchrummet på jobbet berättade att jag läst fantasy fick mina inbitna fantasyläsare till kolleger vittring, men undslapp sig avmätta suckar när jag förklarade att jag läst Gunnar D Hanssons nyöversättning av Beowulf. ”Ok”, sa jag, ”ni vet draken som vaktar skatten hos Tolkien, Smaug? Han har sitt ursprung i Beowulf. Så det så.” Jaja, fortsatte de att sucka, betyder det här att du ska läsa någon modern fantasy? ”Eh, varför då?” sa jag.

Det går att läsa Beowulf på två sätt: antingen som en renodlad äventyrsberättelse, eller som ett verk av litteraturhistorisk betydelse. Det första förhållningssättet kräver egentligen bara att du gillar att läsa, medan det andra kräver oändligt långa inledningar, förord och efterord, och helst ett par hundra fotnoter. Hansson har valt att premiera nöjesläsarna: hans utgåva är behändigt sparsam med förklaringar, och störst behållning har jag faktiskt när jag slutar åka skytteltrafik mellan texten och ordförklaringarna.

Jag kan inte säga att jag är något jättefan av detta verk. Vi läste den när jag pluggade engelska på universitetet, i en prosaversion översatt av E.T. Donaldson från 60-talet. Sedan har jag konsulterat Seamus Heaneys översättning från slutet av 1900-talet (den är mästerlig). Tillkomsthistorien är oklar: forskarna är ense att det är det äldsta av de fornengelska längre diktverken, kanske författad under inledningen av 700-talet, eller så sent som 900-talet. 1731 brann biblioteket som förvarade originaltexten, men den klarade sig utan allt för stora skador. Märkligt nog utspelar den sig i Danmark och Sverige, vilket nog är en nesa för fosterlandsälskande engelsmän som gjort det till sitt nationalepos.

Lycka till om du vill läsa det i original:

Hwæt! we Gār-Dena      in geār-dagum

þēod-cyninga      þrym gefrūnon,

hū þā æðelingas      ellen fremedon.

I Hanssons översättning:

Nå. Vi har hört om spjutdanernas strider,

om ärade ättlingars dådkraft,

om folkdrottars bragder i flydda dagar[.]

Till den här diktens egenheter hör att den brukade ett idiom som var arkaiskt redan då den författades, så det blir till att hitta kompromisser för Hansson. Redan på de första sidorna tror jag att en nutida läsare kan behöva aktivera en del ord som inte hör till vardagsspråket: ”fränder … gälda … vånda … fejder … nidverk … blota …” Hur ska det här appellera till de unga läsarna, vars ordförråd blir allt torftigare? Å andra sidan misstänker jag att den tänkta målgruppen – nördarna som flockas kring städernas Science fiction-boklådor – redan har tillgång till just den här typen av terminologi, tack vare ”modern fantasy”, rollspel, cosplay, tv-spel, etc. Och det här är en bok som varje sann fantasy-nörd måste läsa.

Tidigare svenska översättningar finns från 1914 och 1954. Stickprov därifrån visar att det var minst sagt på tiden att vi får en uppdatering, och Hansson tar sig an uppgiften med gott mod. Resultatet är en medryckande och spännande text, som skänker Beowulf något annat än konstgjord andning – den här översättningen borde hålla minst över hela 2000-talet. Det är en översättning som gör för svenskan vad Heaney gjorde för engelskan 1999: lyfter in texten i en nutid, utan att göra den onödigt moderniserad.

Här finns alver, orcher, gastar och drakar. Handlingen är i stora drag att hjälten Beowulf tar strid för att besegra den ondskefulle Grendel. Han behöver också ta sig ned i en djup tjärns botten och kämpa mot Grendels mamma, som är ett slags havsodjur, samt i en slutstrid utmana draken som vaktar den stora skatten (J.R.R. Tolkien, du antecknar väl?). Det är mycket strider, och svärdfetischister får sitt lystmäte.

Fans av allitterationer får också sitt lystmäte, inte endast i frasen ”grymme Grendel”, utan i konstruktioner som ”skyddande sköld” och ”stundande strid” (för att bara ta ett exempel av många närliggande allitterationer). Vad som menas med handskriftens ”Finna land” löser Hansson med att kalla det ”finnarnas land” (Heaney väljer helt sonika ”Finland”). I noten prövar Hansson Henrik Schücks teori att det kan syfta på Finnveden i svenska Småland, som hade visst utbyte med England.

Grendels gruvsamma vanor (”skräckbringaren”) skildras utan pardon:

Illdådaren dröjde ej med sitt lömska angrepp,

snabbt sönderslet han en av de sovande,

bet djupt i hans kött, drack blod ur hans ådror,

slukade sitt offer, förtärde hela hans kropp,

svalde den livlöses händer och fötter.

Kamperna som skildras går lätt överstyr, och då känns det passande att författaren manar till viss behärskning, i en formulering som låter misstänkt likt svenskans ”lagom”: ”klokhet och besinning är bäst för alla, / så länge man lever och verkar i världen.” Och till skillnad från några sentida fiktiva hjältar – James Bond, Batman och Tom Cruise – har tidens gång en påverkan på Beowulf; även han blir gammal och orkeslös i detta verk, och paradoxalt nog är han kanske mer realistisk än trion jag räknade upp? Det som också präglar denna dikt är att det först ska snackas om hjältedåd som ska utföras, och så snackas det om hjältedåden medan de utförs, och till sist snackas det om hjältedåden som har utförts.

Det blir mycket snack. Lyckligtvis blir det också mycket verkstad. Så efter den här läsningen – som väl i någon mån bara innebär att jag doppat tån i tjärnen som utgör verket Beowulf med all kringlitteratur – är jag avsevärt mer gynnsamt inställd. Kanske det här blir en fantasy-sommar, trots allt?

Nausicaä från Vindarnas dal, Hayao Miyazaki, översättning My Bergström, Cobolt

 

Hayao Miyazaki är troligen mest känd som filmregissör till två av de mest klassiska japanska animerade filmerna från de senaste 40 åren, Spirited Away och Min granne Totoro. Innan dessa internationella framgångar tecknade han serien Nausicaä från Vindarnas dal i början av 80-talet. Den skulle senare också bli film – där faktiskt Peter Harrysson hade en röst med i spelet, något han kunde ha klämt dit Börje Ahlstedt med i det program av Stjärnorna på slottet där Ahlstedt mobbade Harrysson för att han fått för lite stora roller.

Nu finns äntligen Miyazkis manga på svenska – åtminstone den första av fyra delar, i My Bergströms översättning. Det är ett praktverk, som effektivt introducerar världsbilden och ger oss förutsättningarna för att förstå den här märkliga serien. Den handlar om en ung tjej, namngiven efter Nausikaa i Homeros Odysséen, med stavningen ”-ä” på slutet för att indikera uttalet. Hon vårdar Odysseus efter ett skeppsbrott, och Miyazaki kopplar ihop henne med en japansk berättelse från medeltiden, om en prinsessa som älskade insekter.

Förutsättningen är att efter ett kortvarigt krig, ”Infernots sju dagar”, har världens ekosystem rubbats. Jorden är fördärvad, och svampar utsöndrar dödliga sporer, medan vindryttare, gigantiska sländor, insekter och vingkrittor bebor luften. Några människor har bosatt sig på Fördärvets hav och skapat sina kungadömen där. Nausicaä är en prinsessa i riket Vindarnas dal, och hon äger övernaturliga krafter.

Så ja, det här är en handlingsdriven äventyrsberättelse, och det är fantasy, men också dystopi. Industrisamhällets konsekvenser tecknas tydligt, och det finns en miljömedvetenhet som imponerar, med tanke på att den har drygt fyrtio år på nacken. Serien landar på ett sätt helt fel i tiden ändå, med tanke på att vår nuvarande politik handlar om att gynna fossila bränslen, och skippa alla kommande klimatmål. Nausicaä konstaterar krasst: ”Vad har vi för nytta av en ren men död värld som denna, där inte ens insekter kan leva? / Tänk om det är vi människor som är de egentliga föroreningarna ...”

Det som skyddar invånarna är vinden, och det gäller att hålla sig på god fot med naturens krafter. Nausicaä är en utvald – greppet känns igen, eller hur? – och har en äldre läromästare, Yupa. Hon har också ekorräven Teto, och ibland en jämnårig kille som strider vid hennes sida, Asbel. Men det romantiska tonas ned – så avstår Miyazaki från att sexualisera huvudpersonen, som får behålla kläderna på. Däremot är misogynin högst levande, hos fienderna.

De många flygturerna tar musten ur mig: det är lite som att följa Star Wars (det vill säga: ogörbart). Men det finns också en – omedveten? – inspiration i Duneversum, alltså Frank Herberts skapelse som aktualiserats i några uppdateringar av David Lynchs slarviga filmatisering från strax innan Miyazaki påböjade sin serie. Mest behållning har jag av det visuella, manifesterat i den skickliga pennföringen, med så många streck som indikerar hastighet. Så ja, flygturerna kan jag väl fördra, om än de håller på över lite för många sidor. Men det som piggar upp är det hemliga språk som förekommer på nästan varje uppslag, japanska ljudord som behållits i serierutorna, men översatts i en omfattande notapparat. Det är ett vidöppet kaninhål för nördar.

Det blir en del tuffa bataljer i luften, alltmedan Miyazaki också lägger ned möda på arkitekturen, som mycket konstfullt inramar handlingen. Och Nausicaä blir en komplex hjälte: ”Det döljer sig ett fruktansvärt hat djupt inom mig, ett hat som jag inte kan hålla tillbaka.” Tempot är högt, och det är inte helt lätt att hålla reda på alla turer, men jag kan bara ge bifall åt det optimistiska budskapet där de unga står för pacifismen, medan den äldre generationen inte ser andra lösningar än krig – ungefär som i dagens verklighet, med andra ord.

Mingel, Skurups skrivarlinje 2025, Ellerströms

I lördags läste jag Gunnar Nirstedts debattinlägg i DN om de seniora förläggarna Per I Gedin och Eva Bonnier, som beklagade sig över förflackningen inom det litterära fältet, och att det var mycket bättre förr. Nirstedt håller inte riktigt med, och tipsade om de nya möjligheterna som finns för oetablerade författare, till exempel genom nystartade tidskrifter (både online och i pappersform) och de många uppläsningar som rutinerade rävar sällan visar intresse för.

Bild: Skurups skrivarlinjes instagram

Ett annat tips är Skurups skrivarlinje, som sedan 1986 ger ut en antologi med bidrag från vad som stundom kan bli etablerade författare: Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý, Ylva Gripfelt, David Zimmerman, Anna Axfors, Frej Haar, Maria Bodin, Alice Dadgostar, Ylva Gripfelt, Isak Gröndahl, Ellen Nordmark … 

Det står fortfarande skrivet i stjärnorna vad som eventuellt ska hända med årets arton aspirerande författare, som nu ger ut antologin Mingel. Att det här finns talang med potential att väcka intresse hos någon som heter Gedin eller Bonnier i efternamn tar jag för givet, likväl som att de genast kontaktar Skurup för att lägga vantarna på någon eller några av dem.

En sak man bör ha i åtanke när man läser debutanter är en viss fördragsamhet för små skavanker. Ibland kan jag ta mig för pannan när någon tar ett felbeslut, men det är som det ska vara. Perfektion är dessutom gravt överskattat, och förhoppningsvis något de här arton författarna inte strävar mot. I gengäld hittar jag arton modiga namn. Bara sex av dem skriver poesi, vilket möjligen speglar en verklighet, där den konventionellt skrivna prosan dominerar.

Poesin först då? I bokstavsordning, för säkerhets skull. Agnes Bjerlin Åkesson utnyttjar mellanrummen i sitt bidrag, i något som befinner sig mittemellan fragmentet och narrativet. Det är en diktsvit där det latenta våldet bidar sin tid, och kontrastverkan skickligt och effektivt speglar innehållet. Fylgia Flohr skiver i blandformen prosapoesi och skildrar en ganska typisk kärlekshistoria, med drag av fiktion (vilket föranleder följdfrågan: är kärlek en fiktion?), men frasen ”Vilken frihet att vara din” ger det hela ett starkt intryck av autenticitet och originalitet.

I Nellie Johanssons dikter är det kortkort, i hårt hållna fraser om kroppen och vad som krävs för att överskrida dess begränsningar. Clara Lundberg i sin tur blandar prosa och poesi och söker nya former för berättandet, i en skildring av en socialdemokratisk finansministers vedermödor (med ganska oväntad utgång). Hos Johanna Philipson dominerar ett brett känsloregister, och Minna Righard ger i sex tablåer förutsättningarna för ett relationsdrama, mittemellan det som sker och det som vore önskvärt.

Nu låter kanske min bedömning av poesin snål? I så fall beror det på att jag anar något som inte helt har utvecklats, och det är svårt att säga vart det ska ta vägen. Righard ger oss antydningar mot ett nyskapande förhållningssätt, medan Philipson skulle behöva konkretisera sina rader.

Och prosan är inte lättare att kategorisera. Tidigare år – jag har läst nio av de tidigare antologierna – har prosaisterna ibland en benägenhet att skriva för tamt och konventionellt. Här kan jag skönja mer experimentlusta än på länge. Generellt gäller för många av dem att de behöver samla på sig mer erfarenhet innan de kan kalla sig författare. ”Brinn för livet / och beskriv det”, som Bodil Malmsten formulerade det i en dikt. Eller med Sara Lidmans norrländska lakonism: ”Lev!”

Isak Adolfssons bidrag tar oss tillbaka till året 1869, med svälttider och desperation. Det är skickligt skrivet, och storyn är fängslande, men ivern att förklara för mycket går att bearbeta. Desto mer rastlös är Hanna Boman, och går en svår men lyckosam balansgång mellan det raljanta och det högstämda, i en språkligt innovativ och riktigt originell prosatext som klarat sig bättre utan onödig filosofisk barlast (jag hoppas det är sista gången jag i en skönlitterär text får läsa: ”Vad skulle Butler säga?”). Annars är det här en text som vågar utmana behovet att smickra läsaren, och behåller ett fränt tilltal, som en påminnelse att bra litteratur ska våga störa läsaren.

Lovisa Eriksson blandar olika former, och blandar också in Duras, som blir den mest väntade referensen. Bäst gillar jag storyn om killen som jagar en ADHD-diagnos för att få tillgång till medicinen (påminn mig om att jag inte ska bocka av varje drogreferens i den här samlingen, för det har jag inte utrymme för). Det jag gillar mest med Max Gazi Bergqvists queera bidrag är hur han avslutar sin novell om en ung man som inväntar mognaden: ”Jag lovar att jag ska välkomna dem, lärdomarna, förstörelsen. De får göra som de vill, med fria tyglar. Nyansera mig, men fram till dess, låt mig vara. Låt mig vara ung.” Det är ett desperat rop som bryter av skildringens tidlösa och själlösa knull (det blir inte bättre för attt det sker i Paris). Texten är som en Lana Del Rey-låt, där sjaskigheten blir något mer än en billig pose.

Azize Günes skriver med både drömsk blick och skarpsynt intelligens, där hon gestaltar en persons erfarenhet helt utan filter. Det är ett ovanligt sätt att berätta, och lika ovanligt är det att hon har valt att låta en äldre kvinna berätta. Det mer konventionella står Erik Hultin för, i en skräcknovell om ett barn i en skrubb: den fyller sitt syfte (att skrämmas). I Elsa Kempes text är det två tjejer i skolåldern som utgör huvudpersonerna, i en skir skildring av något obestämbart. Och Nicholas Martins två noveller är det glömskan som är det sammanhängande temat, och han är något på spåren i sin strävan att förmedla upplevelsen av sorg.

Glömskan finns även i Erik Nilssons bidrag, som handlar om demens. Han lutar sig starkt mot det absurda. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men både Martins och Nilssons novell avslutas identiskt, med att en person säger till en annan: ”Vi måste nog prata om en sak”, respektive: ”det är något vi behöver prata med dej om.” I Ulf Rådbergs text är det nära till skrönan – kanske den svenska litteraturens svåraste gren – där tiden gått i stå. Det handlar om en schimpansunge som rymmer från cirkus någon gång kring 1960, och tas om hand om en luffare. Det är en väldigt originell novell, där jag egentligen bara har betänkligheter kring slutet.

Moa Sjölins två noveller utspelar sig i ett slakteri och på stranden. Det är uppenbart en författare som söker ett eget uttryck, och det kan hon säkert finna, men hon behöver renodla berättandet – språket har hon redan till skänks. Slakteriet förekommer även hos Isaias Tuolde, som detaljerat och grafiskt skildrar livet på landsbygden, i novellens form. Han har definitivt ett eget uttryck, men liksom när det gäller Sjölin hade jag önskat mer av exempelvis Rådbergs och Hultins förmåga att också berätta en historia.

Nåväl, det är ett mingel som nu är avslutat. Deltagarna har lanserat sin bok och bör hörsamma vad Nick Caves mamma sa till honom när han uttryckte mindervärdeskomplex inför att få en medalj av professorer på ett universitet i Australien: ”Head high – and fuck ’em all!” Med andra ord ska de fortsätta hålla huvudet högt, vara stolta över sin bedrift, och oavsett om vi får se deras namn i en egen bok i framtiden har de åtminstone en gång debuterat. Avslutande råd: se inte bakåt – se framåt.

Tystnadens odjur, Emiliano Monge, översättning Hanna Nordenhök, Nirstedt/Litteratur

Oscar Wilde: ”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his.” Om fadersarvet handlar mexikanska författaren Emiliano Monges roman Tystnadens odjur, med den försåtliga undertiteln ”En memoar om fäder som flytt”. I den tecknas porträttet av tre generationer män, i författarens oavhängiga och högst subjektiva version. Fast det är en subjektivitet som öppnar för det polyfona och mångskiktade.

I bakgrunden, i historiens begynnelse, finns farfar Carlos Monge McKey, som på 50-talet lämnade familjen och låtsades spränga sig själv i luften. Men varför fejkade han sin död? Antingen olycklig kärlek eller skumraskaffärer, spekuleras det om. Kanske hade han ”hamnat i slagsmål med någon gubbe vars dotter han råkat göra på smällen, och då av misstag haft ihjäl mannen.” Också författarens pappa, Carlos Monge Sánchez, sviker sin familj efter otaliga utbrytningsförsök, där han inte har mycket till övers för något av sina barn.

Vad som går i arv är i första hand ett våldsberoende. Det är ett våld som inte enbart tar sig uttryck i handlingar, utan också i hatiska ordväxlingar, där Monge anlitar det burdusa språkets fulla register med betoning på svordomar och otidigheter. Det är rått och hjärtlöst, kort sagt, och de osunda värderingarna råder oinskränkta. Men medan farfadern och pappan agerar undflyende, är sonen – författaren själv – den som med sitt skrivande skapar en flyktväg åt sig själv. En författare mixtrar med sanningen lika mycket som hans pappa och farfar, så det opålitliga arvet är påtagligt.

Ett annat arv är läsningen. I farfars dagbok från 30-talet anges William Faulkners Ljus i augusti som en av de romaner han läser, och inflytandet från Faulkner är mycket levande i både den traditionella latinamerikanska prosan och i den samtida. Det krävs ingen Sherlock Holmes för att fatta att det är en tungt vägande orsak till att den är så vital och levande. (Senast Faulkner nämndes i en svensk kontext var när Mats Gellerfelt hyllade honom i en SvD-artikel strax innan millennieskiftet.) Så ja, Faulkners sätt att berätta är en stafettpinne som bärs inte endast av författare som Fernanda Melchor, Samanta Schweblin, Yuri Herrara, Valeria Luiselli och många fler, utan nu också av Emiliano Monge.

Det är en rörig roman, men den läsare som stiftat bekantskap med Faulkner känner sig inte vilse; att läsa dessa romaner liknar att lägga pussel i ett mörklagt rum. I stora delar är Monges roman beroende av dialog, där Emilianos pappa för ordet, med ständiga elakheter i beredskap mot sin son. Farfaderns sporadiskt hållna dagbok blir ytterligare en stämma i den polyfona romanen, med sina förtäckta ledtrådar till det fingerade självmordet. Olika versioner läggs på varandra. Få översättare är lika skickliga som Hanna Nordenhök i att utarbeta dessa olika stämmor (tänk bara på de magnifika översättningarna av Melchor, också från Mexiko).

Och Monge låter sin interna fokalisering berättas i tredje person, ett knep som känns igen från en del av Aris Fioretos böcker, som Halva solen, men den myllrande familjehistorien påminner också om hur Jonas Hassen Khemiri berättar. Det genererar en märklig ambivalens, någonstans på gränsen mellan det självupptagna och det självförsakande. På ett plan söker Monge efter svar och förklaringar, på ett annat plan gör han motsatsen (söker ytterligare frågeställningar och tvivel). Och om Oscar Wilde hade sitt fokus på hur kvinnor efterliknar sina mödrar, utelämnar Monge kvinnorna nästan helt från sin roman. Det är talande i sig för den världsbild den gestaltar.

Lili Marlene, Marie Tonkin, Lejd

 

På kort tid har Marie Tonkin etablerat sig som en av de mer oumbärliga svenska poeterna. Hon debuterade blygsamt på Silentium – passande förlagsnamn – med Silver och eld 2020, och har gett ut ett knippe allt starkare samlingar, där Sulamits bekännelser från 2023 hörde till årets höjdpunkter alla kategorier. Fast, vad är en debut egentligen? Kanske hon debuterade som trettonåring i BLM, eller som sjuttonåring när hon vann Lilla Augustpriset, eller när hon 2012 gav ut den trespråkiga Pyramider i paradiset, eller när hon 2019 gav ut Via dolorosa, en serie meditationer.

Nu utkommer hon med en ny bok, och förväntningarna är högt ställda. Lili Marlene lånar sin titel från den berömda sången som främst Marlene Dietrich – underbara människa med ryggrad – så framgångsrikt sjöng under andra världskriget, när hon tog ställning mot sitt nazistiska hemland. Det här är också en bok om krig, men det är en familjehistoria som står i förgrunden. Men det är en svår bok att beskriva: den rör sig flyktigt och lätt över sina tunga ämnen, i något som liknar en poetisk variant av prosans medvetandeström, passande i dessa tider när en annan krigsskildring – Virginia Woolfs Mrs Dalloway – har aktualiserats genom sitt hundraårsjubileum med en svensk nyöversättning.

Boken är alltså på ett sätt tematiskt sammanhållen, där andra världskriget bildar fond. Varannan brev interfolieras med citat från brev skrivna av en soldat under maj månad 1944. De tar abrupt slut sedan – en saklig notis informerar i telegrammets form att en make stupade i Frankrike 21 juni samma år. Breven markerar en rytm i dikten, ger tillfället till skildringarna att sätta sig och utöva sin påverkan. Det blir också autentiskt, med den uppenbara kopplingen till den egna familjehistorien från Cornwall, genom bokens dedikationer.

Tyvärr lever vi också i tider av krig, och det är svårt att inte för sitt inre uppleva Tonkins skildringar genom ett filter anfrätt av det bestialiska folkmordet som Israel utövar mot den palestinska befolkningen. Även Rysslands krig mot Ukraina ingår i den ibland implicita och ibland explicita retoriken som Tonkin utnyttjar. Så går det att se hennes dubbla ärende: att dels gestalta ett förflutet, dels skriva en samtidskommenterande dikt.

Vad kriget än åstadkommer måste vardagen fortgå, och det här återges i flera av dikterna, som med stoiskt tålamod beskriver hur livet ser ut i tider av mörkläggning, bombräder och svält. Parallellerna till situationen i dagens Gaza behöver inte ens skrivas ut. Ovissheten är vår värsta fiende, men Tonkin visar att det går att arbeta gemensamt för att skapa motstånd mot övermakter. I det gemensamma arbetet ingår att inhysa andra röster, att arbeta med befintligt material. I viss mån påminner det om det arbete Ida Börjel gör med sina dokumentärdikter (tips: läs den nyutgivna Röd anemon!).

Med hjälp av ett stort antal citat inspireras Tonkin till en poesi som är storslagen i sina anspråk men helt glasklar och tydlig för läsaren; dikterna är både sköra och starka. Där finns William Blake, vars konfrontativa ödmjukhet ger tillfälle åt ett raspigt idiom, men också rader från ett fragment från 1819 av Percy Bysshe Shelley inbjuder till ett mer eteriskt tilltal. Och så vidare, med en engelskspråkig poesikanon bestående av bland andra W.H. Auden, e.e. cummings, Samuel Beckett, Gerard Manley Hopkins och Emily Dickinsons brev. Samt underförstådda eller införstådda referenser till Marina Tsvetajeva och Paul Celans krigsdikt ”Dödsfuga”. Gemensamt för dessa föregångare är det något besvärliga tilltalet – eller bara den höga insats med vilken de skrivit sin poesi. Eller bara att de tillhör det yppersta skiktet av poesin? Och att det säger något om den närmast södergranska självkänslan hos Marie Tonkin?

Hopkins, den legendariskt knixiga och knirrande poeten, citeras med raden ”And yet you will weep and know why”, som får utgöra inspirationen till exklusiva och sublima rader:

– å, du som gav mig

historien som ebb och flod och där över

ditt leende, en svala mot tunnsliten

himmel, och sen

tog med dig din röst i väg

så att världen spelar på mig

som på ett ostämt piano.

Det här är en bok att återvända till: Tonkin skriver dikter som ska finnas i ett här och nu, men också i en framtid. Men det är också ett minnesarbete, som blickar tillbaka utan nostalgi. Ett av citaten kommer från Sharon Cameron, och det bildar en poetik som Tonkin inrymmer: ”in lyric poems history gets sacrificed to presence”. I det minnesarbetet ligger det viktiga lika mycket i vad som utelämnats, i det som inte sägs.

Nu har väl mänskligheten i alltför lång tid undersökt krigets potential. Har vi inte tömt ut alla andra metoder och ignorerat pacifismen? I de här dikterna är ”kärlekens århundrade” också ”krigets århundrade”. Som alternativ: ”dikter / är tågräls med en oavgjord destination, / den osedda rörelsen utanför spegeln.” Tonkins dikter lär dig nya lässtrategier, för de är inte förutsägbara eller inställsamma. I gengäld belönas du med en bok som rör sig i olika riktningar. Med hennes egna ord – en ”framkallning”:

Diktens möte: en plats och en tid.

Säg inte att ord inte kan föda.

Eller att ingenting händer

när någon är med om en dikt.

Riva tyg till väven av kropp och stämma,

för att en bild ska träda fram.

Rösten är blodet, spillt i fibrerna.

Snudda, blint, och sen förbi.

Du går igenom. Men andra sidan

ser inte helt likadan ut.

Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss. Det må låta naivt, men det som föreslås som alternativ heter kärlek – och jag väljer hellre den naiviteten framför den cynism som uppriktigt sagt bara är ett självskadebeteende.