Änglars bröd, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

 

En gång fällde Dostojevskij yttrandet att alla ryska författare i hans egen generation hade krupit fram från Gogols kappa. Något liknande kunde alla senkomna kvinnliga rockartister säga, som Chrissie Hynde, P.J. Harvey, Courtney Love, Corin Tucker från Sleater-Kinney, och många fler, att de har alla krupit fram från Patti Smiths rock.

För femton år sedan gav Patti Smith ut Just Kids, som var en oväntad lyckad självbiografi, vars estetiska triumf kanske bestod i att det var ett dubbelporträtt av hennes och Robert Mapplethorpes gemensamma strävan att etablera sig som konstnärer. När hon nu återkommer med en mer regelrätt självbiografi – Änglars bröd – är jag först lite oroad, kanske allra mest så därför att de prosaböcker hon har gett ut de senaste åren har varit så tama.

Mina farhågor kommer genast på skam: det här är en bok som är minst lika bra som Just Kids, som jag ändå håller som den överlägset bästa bland rockartisters böcker. Stort fokus läggs på barndomen, som återges minutiöst, närmast skrupulöst noggrant. Smith tecknar barndomens detaljrika värld med avundsvärd skärpa. Hon ger sig själv epitetet ”rebellens puckel” och låter det återkomma som en förlängd metafor. Hon var avig redan som barn. Under sina första fyra år flyttade familjen elva gånger, på grund av fattigdom och arbetslöshet. Kanske det är det här som ger henne den rastlöshet som varit hennes konstnärliga drivkraft sedan starten, där Rimbaud (mannen som hade ”vind i skosulorna”, enligt poeten Verlaine) varit den mest återkommande referensen i hennes kulturella kanon.

En tvärhand hög utvecklar hon en telepatisk kommunikation med sin omgivning. På väg till skolan ser hon en sköldpappa och tränger in i hans medvetande. Läraren blir förstås arg över förseningen, men något föds i den unga Patti: en längan efter något större, något som endast konsten kan skänka henne. När hon är i sexårsåldern läser hon dikter av Yeats (som man gör …). Som vuxen övertar hon de migränanfall som plågade mamman, och får dåligt samvete över att inte ha varit tillräckligt förstående inför mammans lidande. En viktig lärdom, som inte ens behöver uttryckas i boken: döm inte andra, för när som helst är det din tur att hamna i en utsatt situation.

Hon lärde sig kuta snabbt, och får syn på ett foto på pappan när han spränger ett målsnöre i ett tävlingslopp: ”Det är därför jag finns, tänkte jag. För att bryta genom murar, spränga målsnören. Det är den jag är, viskade jag, jag är du.” Det är en vacker bild som målas upp, av denna rebelliska och banbrytande konstnär; stora artister behöver armbåga sig fram, och tävlingsinstinkt är kanske viktigare än talang. Vi kan för all del bortse från att den musik hon ägnat sig åt de senaste 20 åren inte varit helt fruktbar, och jag är inte alltid ense med den konsensus som ständigt placerar debuten ”Horses” som en av de viktigaste albumen i rockhistorien – men tala gärna till mig om du likt mig har fallit i gråt alla gänger du har lyssnat på ”Easter”, den mest andliga LP-skivan som en amerikansk artist någonsin har åstadkommit.

Som barn vill hon inte heller bli vuxen, och att bli poet eller rockstjärna är möjligen de bästa yrkesvalen för en sådan individ. Två böcker som betyder mycket för henne under de formativa åren är Alice i Underlandet och Peter Pan. Det är också tidigt hon börjar intressera sig för tibetansk kultur och buddism, något som präglat hennes vuxna liv i hög utsträckning. Överlag visar hon en mottaglighet för konstnärliga uttryck. Ibland är hon bara flummig, som när hon beskriver en tidig och tillfällig förälskelse: ”Våra samtal finns kvar i tiden, inte i en förlorad tid, utan en upphävd tid.”

Flyktig är också förbindelsen som leder till att hon blir gravid i tonåren och adopterar bort sitt barn. Hon påbörjar en lärarutbildning, men tbh är det väl inget större avsteg från banan att bli poet och rockstjärna. Strax därpå går flytten till New York, där hon börjar hänga på det mytomspunna Chelsea Hotel och hittar en fruktbar miljö. Att hon var en någorlunda etablerad poet när hon debuterade som skivartist i mitten av 70-talet hade jag förstås ingen aning om när jag som tioåring hörde radion spela ”Privilege (Set Me Free”) från ”Easter”-skivan. Det enda jag fick höra var att hon var fruktansvärt gammal (hon var 31).

Här finns en gullig historia från ett möte med Bob Dylan under 70-talet när han söker efter körsångerskor till en av sina skivor, och Smith upplyser honom att hon faktiskt sjunger. Dylans svar blir: ”Nej, jag menar en riktig sångerska”, och hon låtsas bli förnärmad men blir egentligen smickrad när han förtydligar att hon är samma slags sångerska som han själv. Hon skriver också om brodern Todds kamp med sin könsidentitet och sin egen androgynitet. Omslaget till ”Horses” blev först retuscherat av skivbolaget, som inte gillade det de uppfattade som hennes brist på kvinnlighet. Hon vägrade kompromissa.

Men det finns också några tveksamma konstnärliga beslut. Till andra skivan valdes ”Pissing in the River” ut som singel, och radion vägrade spela den om hon inte bytte ut ”pissing” mot ”wading” eller ”swimming”. Hon vägrade kompromissa, och radion vägrade spela den (synd, då det är en av hennes bästa låtar). Senare var ”Dancing Barefott” på väg att få genomnslag, men radion hade återigen synpunkter på ordvalet – den här gången ”heroine”, som lät för likt ”heroin”, så den spelades också för sällan för att bli en hit. När hon skulle framföra låtar i tv vägrade hon mima, så det blev återigen inga tillfällen att nå ut till en större publik. Åren 1979-1995 släppte hon bara en skiva, och när hon 1996 återvände gjordes en video till låten ”Summer Cannibals”, men den var svartvit och obegriplig och fick ingen rotation på MTV. Denna kompromisslöshet var förstås förödande i det korta perspektivet, men har underlättat för kommande generationer, alla dessa artister som har krupit fram från hennes rock.

Hon får som ung skrivråd från Sam Shepard, träffar Robert Mapplethorpe, men deras gemensamma historia är som sagt redan dokumenterad. Det är sorgligt att ta del av Smiths vånda inför att hon när Shepard var döende inte insåg att hon borde ha tagit sig tid att besöka honom, efter att de alltid sagt att de hade all tid i världen. Det har man inte, när det är döden som ges sista ordet – Shepard dog 2017. Och Mapplehorpe 1989. Faktum är att det är många i hennes närhet som har dött genom åren, bara inom några år även brodern, musikern Richard Sohl samt maken Fred ”Sonic” Smith – ingen av dem hade varit äldre än fyrtiofem”, som hon lakoniskt konstaterar.

Om barndomen är fokus i inledningen (cirka 100 sidor) är äktenskapet med Fred och familjelivet med honom fokus i fortsättningen. De får barn, men lyckan blir kortvarig. Det vackraste vittnesmålet från hennes liv med Fred finns dock inte i den här boken, utan i låten ”My Madrigal” från skivan hon gjorde strax efter hans död:

”We waltzed beneath motionless skies / All heaven’s glory turned in you eyes / We expressed such sweet vows / Oh, ’til death do us part […] We waltzed beneath God’s point of view / Knowing no ending to our rendezvous […] You pledged me your heart / ’Til death do us part”.

Sadly Glass, Bunny Rogers, Cycle Press

 

För något år sedan upptäckte jag i bokhandeln några snygga klassiker i pocket: Dracula, Frankenstein, 1984, Jane Eyre. När jag granskade dem noggrannare såg jag att de var utgivna av Modernista. Så jag kikade efter översättarnamn för att utröna om det var nyöversättningar eller bara nyutgåvor. Till min förvåning såg jag att böckerna var på engelska. Men borde jag bli förvånad, då cirka 20% av alla böcker som säljs i Sverige är på engelska?

På indie-förlaget Cycle Press utkommer den amerikanska konstnären och poeten Bunny Rogers bok Sadly Glass på engelska. Vad är det jag känner när jag läser den? Är det framtidens andedräkt i nacken (varför angriper framtiden bakifrån?)? Jag höll på att säga ”du sköna nya värld”, men korrigerar mig själv: ”oh, brave new world …”

Förlåt, jag raljerar, och det är orättvist mot den här boken. Jag kan ha principiella invändningar men ändå uppskatta ett undantag. För det här är en bok som förtjänar att utges, förtjänar att läsas. Det är i runda slängar knappt 300 korta dikter, som lägger sig dikt an den unga svenska poesin, den som ömsom kallas ironisk, cool, eller bara intern. Det är roligt, men inte på det lattjo lajban-roliga sättet: ”I dreamed I was a dreamgirl” är en ypperlig inledning av en dikt. Rogers sätter en deadpan-humor i arbete.

Det är korta slängiga dikter som ger intryck av att ha kastats ned på post it-lappar. Men dikterna berör också allvarliga saker, som hur en ska leva i en ogästvänlig värld, och utspelar sig ofta i en spännvidd mellan det engagerade och det likgiltiga. Att Rogers är konstnär kan få en att tänka på dikterna som konstinstallationer (det kan vara en orättvis tolkning i efterhandskonstruktionens anda). Ibland är det tänkvärt, ibland är det platt. Men så är det väl också hos poeter som Leonard Cohen (”Let us compare mythologies”) och Patti Smith, som har en viss dragning mot det nonchalanta, speciellt i sin tidiga poesi.

Rogers skriver om kärlek som en besatthet, och det är infall, utkast, hugskott. Det påminner om en konstnär som kastar en massa färg på en canvas för att se vad det ska resultera i. Inte alltid i poetiskt guld, men inte heller alltid skräp: ”Why sink into darkness / when u can beach urself on the sun-warmed sand” är till exempel en stark bild. Och sådana finns det gott om, i flera av dikterna som tar upp monster och helvetet, eller när de handlar om något så grundläggande som den svåra balansgången mellan att vilja vara ensam och behovet av samvaro. Eller bara frågan: när är vi lyckliga, och ska vi ens sträva efter att vara det?

Några av titlarna är starka: ”suicide ppl wanna live the most”, likväl som några av slutsatserna: ”gentleness is remarkable considering how intolerable we all are”. Mindre övertygad blir jag av de relativt många ordvitsarna. På något sätt är delarna större än helheten i den här boken. Kanske blir det ofrånkomligt så – den här boken har så många delar … Så blir den mot slutet också skriven med allt högre insats, alltmer en angelägenhet på liv och död:

My life flashes before my eyes

Though I cannot replicate it for you

A new star and A cold sun

The most elegant way to die and

The most elegant way to live

pretty comet, No name

Men det här är också en bok som fått mig att fundera på en mer fruktbar sak än problemet att fler och fler läser böcker på engelska. Varför gillar vi något inom det konstnärliga fältet? Beror det på att det antingen väcker liv i något bekant inom oss, eller att det tvärtom ställer oss vid något som är genuint främmande? Hos Rogers är raseriet ett mönster. En gång snöar det i Helsingfors. Här saknas annars referenspunkter, om man undantar några tänkbara anspelningar på AC/DC och The Decemberists. Men hur ska en veta sådant med all säkerhet?

Och hur ska en veta om det här är bra poesi? Dikterna får mig i slutändan att tänka på en dikt som är både otroligt bra och otroligt platt på samma gång, William Carlos Williams ”This Is Just To Say”: ”I have eaten / the plums / that were in / the icebox / and which / you were probably / saving / for breakfast / Forgive me / they were delicious / so sweet / and so cold”.

Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria, Thomas Götselius, Glänta produktion

 

Det är handen som skriver. Eller snarare: som skrev. Nu är det ju tummen som sköter skrivandet åt oss, när vi hankar oss fram på våra smarta telefoner. Eller nä, det är för de yngre av oss inte ens tummen, utan tungan: det räcker med att ge Siri eller Chat GPT muntliga kommandon för att den ska sköta skriften. Tycker du att det här låter deprimerande? Vänta bara: det dröjer inte länge förrän vi har AI som kan läsa våra tankar, och då kommer det att räcka med att vi formulerar något i tanken – en kan ju hoppas att AI då blivit bättre på att hantera semikolonet – och så får vi det i nedskriven form.

Än så länge har vi handskriften kvar (mina elever skriver fortfarande nästan alla sina uppsatser för hand), och Thomas Götselius har skrivit en ambitiös genomgång av relationen mellan hand och skrift: Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria erbjuder ungefär vad titeln utlovar, en exposé med väl valda genomslag genom historien. Till de saker vi får lära oss är att skriften – som väntat – är anpassad för de högerhänta. Inte så märkligt, då det i princip var olagligt att vara vänsterhänt fram till 1967.

Nu kan man förstås undra hur det står till med handstilen i dag, när det som skolelev gjorts möjligt att passera hela grundskolan utan att någonsin fatta en penna? Sår här kanske: ”detta faktum, att skolungdomens skrivfärdighet är bedrövligt dålig och att det faktiskt ser ut så, som skulle den bli alltmer bedrövlig med varje ny årgång eller generation ungdom, som passerar genom skolorna.” Är det skoldebatten 2025? Nä, det är faktiskt ett inlägg från 1939.

Anekdotiskt kan jag förstås lätt hitta exempel på dåligt handstil från mina nuvarande elever, men det fanns precis lika bedrövliga exempel åren kring 2000, när jag började som lärare, och telefonerna endast ägnades åt att spela Snake och skicka en handfull sms per dag. Så försämringen är i värsta fall marginell, något Götselius också är inne på.

Som sig bör inleder Götselis i antiken, och tar oss vidare i sina sex kapitel genom medeltiden, 1600-, 1700- och 1800-tal, där han hejdar sig vid Carl Jonas Love Almquist och Herman Melville. En observation kring det material de antika skribenterna nyttjade, vaxet, tål att uppehålla sig vid: ”Man skriver inte på vax, man skriver i det, som en plog rör sig i åkern, vilket av allt att döma givit upphov till standardmetaforen för skrivande under antiken: att plöja.” Götselius fokus är litteraturhistoriskt, varför det blir en smula snålt att han knappt nämner Sapfo, som Jesper Svenbro en gång lanserade en teori om att hon var den första författaren som själv skrev ned sina dikter.

Från antiken hamnar vi i klostren, som förvaltade texterna. Inte alltid med estetiska rättesnören som ideal. Götselius vägleder med kunnig blick: ”Distinktionen mellan scriptura och litterare, mellan Skriften och litteraturen, bildar det grundläggande paradigmet för kristendomens diskurs.” Från medeltiden har vi också den urgamla bilden av grammatikläraren som sträng och straffande. Kanske inte så konstigt att två luttrade språklärare höll en föreläsning för mig när jag var ny lärare: ”Ordet ’plikt’ ska inte bara låta som en bestraffning – det ska också kännas som en bestraffning.” Fru Grammatik avbildas ofta med ett spö i näven.

Under medeltiden uppstår också föreställningen om skrivandets plågor. Det var väl Carl Johan Vallgren som i en intervju hävdade att det en författare behöver mer än något annat är bra sittfläsk. Så här yttrar sig en av de skrivande medeltidsmännen: ”Ni vet inte vad det är att skriva. Det är en övermäktig syssla: den kröker din rygg, den förmörkar din syn, den krossar din mager och dina revben.”

Så blir författaren först under 1300-talet synonymt med någon som har en penna i sin hand. Så småningom med hjälp av gåspennan, som inte underlättade skriften, eftersom den krävde skötsel med jämna mellanrum. Ändå visar Götselius att de stålpennor som blev tillgängliga först i början av 1800-talet blev ett arbetsmiljöproblem, då skrivmusklerna inte fick sin nödvändiga regelbundna vila. Därav begreppet ”skrivkramp”, som knappt någon kände till innan dess.

Här finns också historien om en av de många svenska kungarna med dyslexi, Karl XI, som ändå eller kanske just därför slogs hårt för att göra landet läskunnigt. Det här var under stormaktstiden, alltså 1600-talet, och här låg Sverige för en gångs skull före andra nationer när det gällde bildning. Något gick snett på vägen … Sedan på 1800-talet blir det förstås intressant med ett utförligt resonemang kring Almquists mästerliga roman Amorina, och hur dess intrikata blodssymbolik möjligen kan ha förstärkts av att författaren valde rött bläck när han skrev den. Och kapitlet om Melvilles kopist Bartleby blir förstås extra angeläget när vi så sent som i fjol fick en nyöversättning av denna pärla till novell.

Efter att ha tillbringat en icke oansenlig tidsmängd, kvällar och helger, åt denna digra lunta, som avslutas med cirka 100 sidor noter och register, infinner sig en viss mättnad. Att kalla Götselius arbete för grundligt är en underdrift. Språkligt kan jag ibland störa mig på att han då och då skippar infinitivmärket ”att” när verbet anländer med viss fördröjning efter hjälpverbet ”kommer”, som när det olyckligt nog sker i två meningar efter varandra: ”Ingen kan tillägna sig författarens tankar utan ändra dess form […] Den litterära texten kommer därmed ses som ett autentiskt uttryck …”

Möjligen förlorar han sig också understundom i det interna, fast å andra sidan: vem ska väl läsa om inte de som roas av just de interna och nördiga resonemangen? Förlåt, men yngre svensklärare – en given läsekrets så sent som på 90-talet, kanske – är ju inte intresserade av att lägga tiden på annat än att bingetitta på tv-serier och på att gejma.

Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm, Paul Éluard, översättning Erik Lindegren, Ilmar Laaban & Pierre Zekeli, Modernista

 

Först av allt: vilken strålande titel! Kärlekens ordning och oordning: Dikter ur motstånd och dröm heter Modernista nya utgåva med dikter av franska modernisten Paul Éluard. Nu rör det sig inte om några nyöversättningar, detta. Lindegren och Laabans översättningar är från slutet av 1940-talet, och Zekelis bok med valda dikter är från 1975 (vilket verkar vara enda separatutgåvan av hans dikter). Å andra sidan torde dessa äldre översättningar vara svåra att lokalisera för den hugade.

Éluard var soldat i första världskriget, något som ledde till en livslång pacifism. Magnus Bremmer har skrivit en fin introduktion, som visar hur Éluard ingick i dadaismens innersta krets, tillsammans med André Breton, Philippe Soupault och Louis Aragon. Strax därpå slog han sig samman med främst Breton för att skapa surrealismen, en betydligt mer fruktbar av modernismens många -ismer. Besvärande nog skulle han också skriva en hyllningsdikt till Stalin – men ingen är ofelbar.

Det som kan förvåna en läsare av dessa dikter som i flera fall har cirka hundra år på nacken är kanske att de ter sig så beskedliga eller tillrättalagda. Har tiden desarmerat sprängkraften i modernismens dikter? (Not: det är som att lyssna på Sex Pistols låtar från 1976-77. Inte fan är de så chockerande eller ens stökiga längre?) Det kan vara så att vi som läser poesi har vant oss vid modernismens excesser. Éluard bevarar en fot i traditionen – en klok metod hos en poet som vill skriva dikter med längre bäst före-datum än den egna samtiden. Det vildsint bildrika riskerar lätt att bli sökt och ansträngt.

Dikterna blir cykliska, och om inte alla så går de flesta av vägarna till kärleken. Éluard prisar kvinnor – i obestämd form och i plural. Med andra ord: han söker till skillnad från andra manliga genier inte efter den förlösande kvinnan i bestämd form singular: hon som är en fantasmagori. Mer handlar det om att vara i världen, och låta världen vara i en. Men om dikterna saknar wow-ögonblick kan de hellre erbjuda lowkey storhet.

För det är inte som att Éluard egentligen lever på sina starka dikter – med undantag för ”Trädens heraldik”, som är en encyklopedisk dikt om underbara träd – medan jag ofta får anledning att dröja vid enskilda rader, som dessa:

Kärleken bor i världen för att glömma världen.

Jag blir friare endast i någon annans armar.

Vår kärlek behöver kärleken / Mer än gräset regn. (Jämför Everything But the Girl: ”And I miss you / Like the deserts miss the rain”.)

Jag blir också förtjust i en helt kort dikt, som kan likna Pounds imagismer, en tvårading: ”Döden kom helt ensam, gick sin väg helt ensam / och den som älskade livet förblev ensam.” Vad dikterna förmedlar är någon som verkar vara livrädd för glömskan.

En av dikterna, som här heter ”Förälskade kvinnor”, har tidigare översatts av den egensinnige Ekelöf (han skulle förstås ha uppskattat den här bokens titel om motstånd och dröm). Hos Pierre Zekeli:

Att klä av natten

Ögon att bryta stenar

Leenden utan att tänka sig för

För varje dröm

Nakna sjöar

Och vilsna skuggor[.]

Hos Ekelöf blir det:

För att avklä natten

Ögon att krossa stenar med,

Tanklösa leenden

Och för var dröm

Byar av snörop,

Sjöar av nakenhet,

Skuggor av rotlöshet.

Kanske Modernista med den här boken på ett blygsamt vis vill skapa en poetisk 1900-talskanon. Boken anländer lite drygt ett halvår efter den fina T.S. Eliot-volymen, och för ett par år sedan kom ju Siv Arbs gamla Sylvia Plath-översättningar i nyutgåva. Inte mig emot: det finns givetvis fler intressanta namn att upptäcka från 1900-talet. Varför inte den på senare tid aktualiserade Pablo Neruda? Eller Elizabeth Bishop?

Att läsa den här boken med Éluards dikter får mig att minnas när jag var nyexaminerad lärare och hamnade på Per Brahegymnasiet hösten 1998 och tyckte det var en god idé att ägna typ hela terminen åt modernismen (tbh, ingen klagade). Då fanns Éluard representerad i de antologier som jag konsulterade, liksom mer än en handfull av Lindegrens dikter – något som jag befarar har ändrats nu. Den modernistiska poesin är ju tacksammare att studera än prosan, för vad ger det att läsa 2-3 sidor Proust, Joyce eller Woolf?

Tu Fus liv, Eliot Weinberger, översättning Christoffer Stuveback, Rand

 

T.S. Eliot förärade sin långdikt Det öde landet med fotnoter, och blev förstås hånad av sin samtid (konsensus löd att en dikt som kräver fotnoter är som en tavla som föreställer en hund, men som kräver en plakett där det står: ”detta är en hund”). Från en Eliot till en annan: Eliot Weinbergers bok Tu Fus liv kräver ett långt förord av Martin Svensson Ekström för att upplysa om bakgrunden och kontexten. Är detta verkligen nödvändigt, och hur många läser ens ett förord (5-10 % av läsarna, på sin höjd)?

Nåväl: det är mycket bråte som ska forceras innan vi tar del av dikterna, men vi får veta en del om den historiske Tu Fu, som levde under 700-talet i Kina. Född under relativt välsituerade förhållanden slår han sin håg mot poesin. Han skrev uppemot 1400 dikter, och framträder i tre olika skepnader: den vise och lärde skriftställaren, fyllbulten och skrytmånsen, samt den melankoliske och svartsynte grubblaren.

Hur självbärande är då dikterna som Eliot Weinberger skriver? Weinberger är amerikan, känd för att ha skrivit böcker om litteratur och politk, men även sina introduktioner som översättare till engelska av bland andra Octavio Paz och Jorge Luis Borges. I den här boken, som utkom i hemlandet förra året, finns 58 korta dikter som har Tu Fu som utgångspunkt. Snarare än en regelrätt översättning är det en tolkning som liknar en tänkt självbiografi från den kinesiske föregångaren. Ett liv flimrar förbi i dessa korta dikter.

Inspiration har också hämtats från Wen T’ien-hsiang, som 1280 satt fängslad och tog hjälp av Tu Fus dikter för att uthärda isoleringen. Weinberger skriver under covid-pandemin, vilket i sig liknar en fängelsedom, och flera av dikterna betonar ensamheten. Givetvis har även poeten Eliot, och kanske i ännu högre grad den andra landsmannen Ezra Pound, fungerat som ledstjärnor.

Det finns en viss lågmäld humor, en viss nedtonad melankoli, och mer än en avsevärd del tillbakadragen livsleda: ”Nuförtiden är jag sorgsen redan innan jag är full och full har jag ingenstans att ta vägen.” Raderna liknar sentenser eller aforismer, fast i så fall trasiga aforismer. Är det en brist? Nja, snarare bör vi väl vara skeptiska mot de aforismer som är för uttänkta och för perfekta. Weinberger vill inte ge oss den typen av färdigpaketerade visdomar. Han talar i gåtor. Det finns en ytspänning i dikterna, som får dem att hela tiden vara på vippen att kantra. Naturen bildar en fond, och ja, hellre det än att använda den som projektionsyta:

Dagen bräcker; dunklet flyr: stjärnorna glesnar;

snön håller upp;

skator på tornen och en kråkflock tar till flykt;

floden nästan stilla längs stadens murar;

det dröjer innan jag är hemma igen.

Han skriver om kriget som åderlåter riket på män men utan att det bekommer de styrande så mycket, då det ju finns pojkar att tillgå. Men vem skriver så? Weinberger förstås, men poängen är att tanken redan finns hos Tu Fu. Krigen är sig lika över tid. Genom dikterna löper den västerländska stoicismen, som gör sig ytterst bra i denna miljö: ”Törnbuskar tycks endast växa där människor går” och ”Papegojor är klokare än människor: de vet att de lever i bur” är två sådana barska sanningar.

Om Emily Dickinson en gång uppmuntrade oss att säga sanningen snett kunde det sägas att Weinberger föreslår att vi ska säga sanningen med en reprimand. Samtidigt är det här dikter som inte direkt inbjuder till tolkning: vad du ser är vad du får. Tur då att vi skänks så mycket av att läsa Weinbergers poesi, som med sitt finurligt poetiska buktaleri ger oss en insyn lika mycket i den egna personen som i Tu Fus historiska liv. Därmed bestrider han i någon mån T.S. Eliots gamla diktat att poesi inte handlar om att ge uttryck för en personlighet, utan som ett sätt att röra sig bort mot det personliga.

The Slicks. On Sylvia Plath and Taylor Swift, Maggie Nelson, Fern Press

 

Berömmelse kan spela hemska spratt med din hjärna och få din själ att rosta sönder, enligt några av Morrisseys gamla textrader, och det är svårt att tänka sig en mer sönderrostad själ än hans. Sylvia Plath sökte berömmelsen – och fick den postumt. Taylor Swift har egentligen sedan hon debuterade som sextonåring varit fastkedjad vid berömmelsen. Poeten och essäisten Maggie Nelson – känd för böcker som Argonauterna och Blått – har fört samman Plath och Swift i essän The Slicks.

Det är en tunn skrift, vars titel hämtats från en av Plaths dagboksanteckningar om den hett åtrådda berömmelsen: ”I will slave and slave until I break into those slicks.” Att sammankoppla Plath med Swift är ingen långsökt tanke, då det finns åtskilliga paralleller mellan deras aggressivt skrivna dikter/sånger. Plath uppvaktade berömmelsen, men kärleken var obesvarad. Jag läste nyligen några vackra ord av Per Wästberg, om hans vänskap med Kristina Lugn, hon som sa: ”min kärlek till livet är obesvarad”. En svensk motsvarighet till kopplingen Plath-Swift kunde ställa Lugn samman med Lykke Li.

Det finns det som förenar och som åtskiljer Swift och Plath. Medan Swift på sin skiva ”The Tortured Poets Department” lajvar psyksjuk var det en realitet för Plath (en av anledningarna till det första självmordsförsöket var oron över de höga sjukhuskostnaderna i USA, och att hon efter att ha separerat från Ted Hughes bodde kvar i England berodde till stor del på att NHS, den fria engelska sjukvården, gjorde att hon kunde ta barnen till läkare utan att ruinera sig).

Det är förstås en skillnad i att skriva dikter och att skriva sångtexter. Nelson erkänner skillnaden i uttrycksform, och tillstår att flera av Swifts poetiska texter är platta, banala, eller ”corny”, men de funkar ju ändå. ”I know the bottom”, skriver Plath ominöst i sin kanske bästa dikt, ”Elm”, och Nelsons slutsats är att det är grundare i Swifts botten: ”I cry a lot but I am so productive, it’s an art”. Kanske Nick Caves ord om att kasta sig i avgrunden och upptäcka att den bara når en upp till knäna kan appliceras på Swift – Plaths avgrund är en riktig avgrund.

Men det fina med Nelsons essä är att hon läser Swift mer i egenskap av epiker än som lyrikförfattare. Därmed visar hon samband mellan de olika låtarna genom åren, och hur turnén som fokuserade på olika ”eror” på ett snillrikt sätt raderar ut den konventionella och begränsande synen på kvinnor: ”the eras are not defined by stations of life associated with girlhood or womanhood, such as maiden, wife, mother, and so on. Instead they are defined by artistic achievement, represented by the unity of the album.”

I Sverige har en märklig debatt förts de senaste veckorna om algoritmernas intåg i kulturen, där ”störst automatiskt blir bäst”, som en förklaring till det stora fokuset på artister som Swift, Rosalía och Charli XCX. Det kan förstås också bero på att de här artisterna gör briljant popmusik. Eller bara att pop alltid betraktats med skepsis av kritikerna, som sett den som lättviktig i relation till den seriösa rockmusiken, som helst ska trakteras av skäggiga farbröder i rutig flanellskjorta med en sliten telecaster som främsta tillhygge.

Plath tvekade inte inför att ta in sin tids katastrofer, när hon låter Förintelsen agera fond i flera av dikterna i Ariel. Och Swift får förstås kritik för att hon inte sjunger om Ukraina och Gaza, men då behöver jag ställa frågan: Gör Håkan Hellström det? Nähä, men då kan vi gå vidare.

Varför är Swift så hatad? Är folk rädda för vad det ska avslöja om dem: att de i grund och botten är basic bitches, hela bunten? För få saker är så skrämmande som det populära – folk vill vara unika, känna att de är undantag. Popularitet är en fängelsecell, och det spelar ingen roll hur mycket folk som står utanför påpekar att den är av gyllene snitt – det är fortfarande något som stänger in och förhindrar. Nelson påminner att kvinnor löper en dubbel risk om de skriver utlämnande: ”When women make the personal public, the charge of whorishness always lurks nearby.”

Plath kunde vara sexuellt explicit i sina dagböcker, och dikterna i Ariel var råare och frispråkigare än någon annan kvinnlig poet skrivit, med möjligt undantag för Anne Sexton. Swift är mer kysk, menar Nelson, även om det finns mer än sexuella anspelningar i låtar som ”Wood” på senaste skivan ”The Life of a Showgirl”. Fast Nelsons essä skrevs ursprungligen 2024, och uppehåller sig lämpligt nog vid Swifts då senaste alster, ”The Tortured Poets Department”. Plath fortsätter att vara aktuell: i vår kommer en efterlängtad kritisk utgåva av de samlade dikter, med fotnoter och förhoppningsvis ett mer generöst urval än det Ted Hughes sammanställde till den utgåva som omtyckts och omtryckts sedan 1981.

Den viktigaste lärdomen består i hur Nelson lyckas argumentera för hur Plath och Swift tar sina respektive konstnärskap i besittning. Båda rör sig smidigt från rollen som musa till skapande konstnär, en rörelse mot agens. Med stöd i en essä av poeten Alice Notley visar Nelson hur kvinnor generellt getts rollen av att vara den som lider och överlever, något Plath och Swift överskrider med sitt skrivande.

Julnovell, Jonas Bonnier, Akt förlag

 

I dag är det första advent. Snart är det december, och dags att försöka överleva ännu ett ”Whamaggedon”. Oddsen ökar för varje år, eftersom det är så sällsynt numera att ens öron i offentligheten utsätts för spontana attacker från någon radiokanal. Kanske det är en trend att litteraturen börjat intressera sig för julen som högtid, ungefär som det var förr (Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg, Astrid Lindgren …).

Förra året lanserade Alva Dahl sin Adventskalender, och Akt förlag ger sedan ett par år också ut en Adventskalender. Dessutom städslas varje år en författare att skriva en julnovell: för två år sedan Jonas Karlsson, i fjol Kristina Sandberg. Årets författare heter Jonas Bonnier, vilket kan få en att dra det billiga skämtet att förlaget har låtit fler män som heter Jonas skriva julnoveller än de kvinnor som har anlitats. Tips till kommande år: Jonas Gardell och Jonas Hassen Khemiri (det slår mig att båda förstås redan har skrivit julnoveller …).

Bonniers bidrag heter ”Jul på Sveriges radio”, och handlar om Jonas Bonnier som vikarierar i Sveriges Radios stora byggnad där de högsta cheferna håller till på våning 7 och städaren på våning -2. Jonas fattar sympati för den syriske städaren som verkar ha jobbat i huset sedan forever, och när han får höra att han inte firat jul någonsin startar Jonas en insamling för att köpa nya sneakers åt honom (de ohyggligt fula Hoka-skorna …).

Denna insamling växer i styrka, då fler och fler avdelningar får dåligt samvete och vill bidra. Tydligen finns det hur många under- mellan- och överavdelningar som helst inom Sveriges Radio. Välmenande förslag slutar sällan lyckligt inom kortprosan – tänk bara på farmodern i Flannery O’Connors novell ”En bra karl är svårt att finna”, som vill ta sin familj på en trevlig familjeutflykt, och det slutar med att hela familjen utplånas (sensmoral: sätt aldrig en blåst människa i chefsposition …).

I våningen allra längst ned, -3, hittar Jonas ett bortglömt ljudarkiv, där en mystisk man ger honom ett rullband som städaren ska få i present. Allt det här låter förstås oskyldigt och mysigt, men det blir snart mörkare än så, och mer absurt och surrealistiskt. Det blir också en satir över två saker: den löjliga hierarkin på arbetsplatser med oräkneliga mellanchefer, samt den anonymitet som påverkar arbetstagare (även de med fast anställning …).

Den här novellen är förstås läsvärd, och uppenbarligen skriven av en durkdriven författare som kan novellgenrens mest elementära grunder. Kanske problemet ligger just i att ramarna för novellen är snäva, i synnerhet när en novell publiceras i det här formatet. Förlaget vill med sin bok slå ett slag för högläsningen, vilket förstås är hedervärt. Men bra noveller kan också utmana genrens förutsättningar, så som har gjorts på senare år av suveräna författare som Hanna-Linnea Rengfors, Ia Genberg, Linda Örtenblad (och i viss mån Annika Norlin …).

I den västra natten. Dikter 1965-1990, Frank Bidart, översättning Jonas Brun, Rámus

 

Det var 2017 som den amerikanska poeten Louise Glück introducerades på svenska med boken Averno. Det ledde till sju översatta diktsamlingar, något som givetvis underlättades av hennes Nobelpris 2020. Den första hade översatts av Jonas Brun, som nu har tagit itu med en annan amerikansk poet, som är fyra år äldre än Glück. Boken I den västra natten utkommer på samma pigga förlag som Glück, Rámus, och innehåller Bidarts fyra första diktsamlingar. Nobelpris igen?

Till det ovanliga hör att han vänder på ordningen för sina tre första samlingar, som utkom 1973, 1977 och 1983. Därmed står den tredje samlingen, Offret, först i boken (efter en prolog med nyskrivna dikter). Man påminns om hur David Bowie gjorde sitt stora urval till cd-versionen av ”best of-boxen ”Nothing Has Changed” från 2014, där låtarna gick från de nyaste bakåt till de äldsta.

Bruns förord betonar Bidarts dragning till det dramatiska uttrycket, och det finns onekligen något teatraliskt över dikterna. Det här är en tillgång, då kontentan blir starka dikter, som i en av de nyast skrivna dikterna: ”Det finns en NATT inuti NATTEN, – / […] Den kärlek jag känt är kärleken hos / två människor som såg, / inte på varandra, utan åt samma håll.” Den klassiska bildningen står sig stark, med uttalade referenser till Hegel, Nietzsche, Johannes av Korset, Horatius, Vergilius, Catullus, Rubaiyat, Waslav Nijinsky. Bibelorden är inte heller långt borta.

Ett annat drag är flitigt bruk av versalt skrivna ord, samt kursiveringar. Sammankommet bidrar det till ett rastlöst intryck, något som förstärks av formatet, som premierar de längre skrivna dikterna. Informationen att Ezra Pound hör till förebilderna förvånar inte. Det gör dikterna ibland något malande (det kan kännas som hur det brukar vara att försöka lyssna på Erik Niva), samtidigt som det liksom hos Pound finns enskildheter som är oerhört förtätade och explosivt vackra eller bara belysande sanna: ”Jag säger till mig själv: / ’Vansinne är att kräva en mening.’”

Det pratiga i dikterna kan ta över, och jag får dessutom svårt att förlika mig med en översättning som föredrar styggelsen ”även fast” framför ”trots att” eller ”även om”, även om det sker i en dialog. Det vore frestande att leda Bidarts poesi in i den rika Walt Whitman-fåran, med pratiga och resonerande vardagligt skrivna dikter, samtidigt som han skriver en slags bekännelsepoesi, om än mindre direkt än Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath. Hans diktjag observerar och studerar världen mer än de ingriper i dess skeenden. Han skriver om allt som gör åverkan på kroppen och på själen.

Frank Bidart har haft en lång karriär som poet, och sedan den här boken utkom i USA har han gett ut ytterligare sex diktsamlingar. Det som går att läsa här ger bilden av en något ojämn poet. Han visar sig kunna vara både oresonlig och resonabel i dialoger som förmedlar en motstridig natur. En av de märkligare dikterna är en längre rolldikt om just Nijinsky:

– Borde världen

ångra Kriget? Borde jag

ÅNGRA MITT LIV?

… Låt vår gravskrift bli:

I lidandet och mardrömmen

väcktes jag till sist

till min egen natur.

Ännu märkligare är en rolldikt där mördaren, pedofilen och nekrofilen Herbert White (den märklige regissören James Franco har givetvis gjort film av dikten – han har ju även filmatiserat nekrofilen i Cormac McCarthys roman Guds barn). Vadan denna fascination för det monstruösa i människan? Det konstnärliga sökandet efter ett förlösande svar blir tämligen fruktlöst eller bara banalt: ”– Helvetet kom när jag såg / MIG SJÄLV … / och inte stod ut med / det jag ser ...” Det som återstår är chockverkan. Dikten är från 1973, samma år som Alice Cooper på sin ”Billion Dollar Babies”-turné introducerade giljotinen och spelade låtar som ”I Love the Dead”. Ursäkta mig medan jag kväver en gäspning.

Fyra berättelser, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

 

På svenska finns sedan tidigare fyra av Han Kangs elva romaner. De kompletteras nu på hennes födelsedag av en liten volym noveller på svenska: Fyra berättelser är liksom de två senaste glädjande nog översatta direkt från koreanskan av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Novellerna har tillkommit under en tjugoårsperiod.

I förordet skriver Ellen Mattsson om den instängdhet som många av de kvinnliga protagonisterna erfar hos Han Kang. Detta tema gör sig tydligt i samlingens första novell, ”Min kvinnas frukt”, som kan läsas som en ouvertyr till romanen Vegetarianen (som utkom 2007). Även här är det en kvinna som förvandlas till en växt – ett scenario som givetvis låter sig tolkas både bokstavligt och allegoriskt. Väljer man den bokstavliga läsarten är det en skräcknovell som illustrerar det kanske kusligaste av allt: när mardrömmen görs verklig.

Även om Han Kangs tonläge är så verserat att det har orsakat jämförelser med Kafka undrar jag om det inte hellre är Edgar Allan Poes skräcknoveller som är en mer givande referensram. Poe laborerade också med historier där verkligheten på något sätt bekräftar inslag av det övernaturliga. Det finns också en viss dragning åt mörk humor som Han Kang delar med Poe – förvisso även med Kafka. Eller varför inte bara erkänna att hon liksom dem skriver genuint originell litteratur? Kanske det här är ett tecken på att vi rör oss mot en kultur som inspirerats av surrealismen – en kultur som godtar de oväntade mötena och som vägrar ge det rationella tänkandet monopol på hur världen ska uppfattas.

I novellen om kvinnan som blir en växt står mannen för förnuftet och kvinnan för frihetsbehovet. Då blir novellen en moralitet utan pekpinnar, som gestaltar hur det moderna urbana livet med sina föroreningar besudlar själen. Inte konstigt att kvinnan reagerar, kan tyckas, och blir alltmer utmärglad och allt tystare. Han Kang ifrågasätter vårt sätt att leva som allenarådande och konfronterar oss också med den obehagliga eller bara obekväma frågan: ”vad betyder det ens att leva?”

I andra novellen ”Europa” är det en manlig berättare som är så förtjust i sin vän Ina att han börjar klä ut sig till kvinna för att närma sig henne – han vill vara (som) hon. Som Björk en gång skaldade (”Bachelorette”), ”Love’s a two-way dream”, något denna bachelor till berättare inte riktigt verkar ha fattat. Novellen tar upp det som nästan blir av, på sitt sorgliga sätt. ”Tillfrisknande” handlar i sin tur om en kvinna som fått svåra brännskador på foten efter en felbehandling för en stukad fot.

Kroppen är ofta hos Han Kang en yta för förändring, för skapande-akter, för det som inte är beständigt eller pålitligt. Allt kan utmanas i hennes berättelser. Karaktärerna är ofta en slags losers, men med viss moralisk resning. De är hjältar tack vare sitt motstånd, som förädlar deras lidanden. I ”Tillfrisknande” upplever huvudpersonen ”en glädje på gränsen till vanett”, ett kategoriserande som kunde stå som motto för Han Kangs skrivande. Det är ett skrivande som liknar hemligheter och drömmar, där vi ju har för vana att fylla i konturerna i efterhand för att göra dem begripliga för det vakna sinnet.

Förvandling och matvägran är återkommande inslag i berättelserna. Det går att läsa den här tunna boken som en utmärkt introduktion till Han Kangs författarskap, för den som fortfarande så här ett år efter Nobelpriset inte har upptäckt henne ännu. Då finns här en provkarta över hennes skrivande, allra tydligast i den sista novellen, ”Nio stycken”. Jag har svårt att tänka mig en läsare som efter att ha läst denna inte genast kastar sig över de fyra romaner som hittills har översatts. Det här är en författare som framkallar både oro och ett beroende.