Saker du kan hitta gömda i mitt öra, Mosab Abu Toha, översättning David Zimmerman & Erik Lindman Mata, Aska

 

Palestinske poeten Mosab Abu Tohas diktsamling Saker du kan hitta gömda i mitt öra publicerades 2022. Den föregår alltså händelserna efter 7 oktober 2023, men visar med eftertryck att våldet redan tillhörde vardagen på Gaza. I november fängslades han av israeliska styrkor och torterades i dagar innan han plötsligt släpptes och återvände till Gaza. Nu lever han i exil med sin familj, och tvingas konstatera att stora delar av släkten har mördats under de senaste attackerna.

Vad kan då poesi åstadkomma i en så trasig värld, där vi den senaste tiden bevittnat en upptrappning av anspänningarna mellan de forna Kalla kriget-makterna, alltså Ryssland och USA? Kanske rapporteringen från Gaza – drygt 46 000 döda de senaste 16 månaderna – är tillräckligt för att väcka avsky? Vad Abu Toha tillför är att överföra de döda från siffror i statistiken till levande individer. Som bekant hör civila och barn till flerparten av offren: här får vi ta del av barn som inte kan skilja moln från brandrök.

En värld där sådant normaliseras är en vidrig värld. Abu Tohas inledande dikt är ett ABC över Palestina, där det under bokstaven ”G” bland annat står: ”Gränser är dessa fiktiva linjer som ritats med aska på kartor och som sytts fast i marken av kulor.” Genom hela boken löper sådana förtvivlade enskildheter, som knyts samman av en röst som förefaller hes av att ha förgäves gastat efter hjälp. Det är lätt att misströsta.

Vad kan poesin göra? Allt är bättre än uppgivenhet. Indirekt kan en dikt som den inledande ändå bli en uppmaning till någon slags besinning. Vi behöver uppenbarligen bli påminda om det omänskliga som sker i vår närhet, i dikter som naglar fast scener som görs oförglömliga, i minnen som svider. Just denna kapacitet att bli ett motstånd mot glömskan kan sägas vara diktens primära funktion – som ett tillägg till Wilfred Owens ord under det första världskriget: ”All a poet can do today is to warn”.

Abu Toha närmar sig det ofattbara i krigen (tyvärr ett ord som bara verkar kunna stå i plural – liksom ordet ”gräns” (som Felicia Mulinari nyligen lärde oss). Den här boken är ett vittnesmål, med bäring utöver det dagsaktuella. Abu Toha vittnar om förnedringen och skändligheten som krigen medför, och han visar det vidriga i alla krig. Den som tvivlar på styrkan i ögonvittnesskildringens värde rekommenderas läsa om hur poeten som sextonåring tvingas operera bort granatsplitter i skallen. Eller som den här korta dikten, ”Sju fingrar”:

Varje gång hon träffar en ny person sticker hon

ner sina små händer i jeansfickorna

rör dem

som om hon räknade

några mynt. (Hon har nyss förlorat sju

fingrar i kriget.) Hon drar sig

sen tillbaka,

hopsjunken,

liten som en pyssling.

Hur påverkas man av sådant? Hur ser en tänkbar framtid ut efter att ha blivit traumatiserad av så många ohyggligheter? Hur ser ett efteråt ut? Kan poesin bearbeta och läka? Jag vill gärna tro det, men något givet svar finns ju inte: desto mer av survivor guilt (som inte verkar ha fått någon rimlig beteckning på svenska, typiskt nog). Abu Toha smyger in det som stör och förstör, och på ett ytligt plan verkar hans dikter syssla med bekanta medel. Men det finns också något nyskapande i dessa dikter, suveränt översatta – så vitt jag kan bedöma – av David Zimmerman och Erik Lindman Mata.

Tack vare böcker som denna får vi åtminstone en glimt av vardagen i Gaza, och att den publicerades innan 7 oktober 2023 är i sammanhanget inte helt oväsentligt, men inte heller avgörande för hur innehållet ska mottas. En av de längre dikterna tar upp massakrerna kring 27 december 2008 till 18 januari 2009, då 1330 palestinier mördades – däribland 940 civila och 500 barn. Världen måste ändå gå vidare, på sitt obevekliga sätt. Tillvaron kan skjutas sönder och förintas, men livet fortgår. Kanske det illustreras bäst av ett bildmaterial, där jag fastnar för ett färgfoto av jordgubbar. Dels för att det är en så slående vacker bild – den röda färgen! – och dels för att det utgör en så stark kontrast till resten av innehållet.

Skönheten finns, som Inger Christensen kunde ha sagt. I Alfabet skriver hon: ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken / finns”. Abu Toha skriver liksom Christensen i en slags andlös anspänning inför det som hotar att förgöra oss. Han skriver: ”Vad är störst om natten, öknen eller mörkret? / Vad är tyngst mot sanden, foten eller rädslan?” Dikten kan – slutligen – vägra låta fienden få sista ordet, genom att fortsätta ge näring åt drömmen om mer värdighet och mer överlevnad.

Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesse, översättning Nils Wadström, Ordfront

 

Till bokcirkeln läser jag Alla dina skingrade barn, Beata Umubyeyi Mairesses debutroman, som tar sin avstamp i folkmordet i Rwanda 1994, då uppemot en miljon tutsier utrotades. Detta trauma och dess konsekvenser för tre personer är vad romanen uppehåller sig vid: mamman Immaculata, dottern Blanche och hennes son Stokely.

Tidigt får vi vetskap om namnens betydelse. Immaculata betyder förstås den obefläckade och Blanche den vita (hennes pappa är vit). Men Stokely? Jo, det är namnet på en av förgrundsfigurerna i de svarta pantrarna, Stokely Carmichael. Så fylls romanen med politiskt sprängstoff – men också av en religiös dimension. Det är förstås jungfru Maria som i den katolska traditionen getts det latinska (och iriska) namnet av obefläckad, Immaculata, och romanens titel anspelar på den katolska mässan: ”Församla i din barmhärtighet alla dina skingrade barn.”

Men förlåt om det här blev en föreläsning. Lite är det romanens eget fel: den är ivrig att förmedla kunskap i dessa frågor, och vem är jag att klandra den för det? Genom romanens handling lär vi känna de tre förgrundsfigurerna, i en historia som länge kretsar kring den dåliga relationen mellan Immaculata och Blanche. Där finns en misstanke hos dottern att mamman favoriserar sin son, Bosco. Syskonen har olika pappor, och däri ligger åtskilligt av den skuffelse Blanche bär på, frustrationen i att inte ha fått lära känna sin pappa – alltmedan avståndet till mamman växer, både geografiskt och mentalt, i och med att hon lyckades fly från folkmordet och hamna i Frankrike.

Det blir också en roman om ansvar, om svek, om förlust. Parallellt med den historia som landet plågas av – folkmordet – sker det dramatiska händelser i den inre kretsen, inom familjelivet. Blanche tvingas konfrontera sin identitet gång på gång, i resor mellan sitt nya franska hemland och sitt gamla rwandiska hemland. Det är en erfarenhet som delas av många som slitits itu av migrationen, att betraktas som främling både i sin nya och i sin gamla hemvist. Blanche är både för lite och för mycket svart, beroende på var hon för tillfället befinner sig.

Genom berättelsen finns också en historia om det våld som utövas av männen, och den som söker hopp kan finna det i den kommande generationen, Stokelys mindre aggressiva framtoning. Mamman Immaculata sammanfattar lakoniskt villkoren: ”Modersinstinkt – vilket dravel. Eftersom vi skänker liv oftare än vi tar liv är vi skyldiga att vara den mänskliga lösningen på männens våld.” Men den feminism som Umubyeyi Mairesse bedriver är oftast finkänslig och subtil.

Det här är en uppenbart fiktiv berättelse, men bygger förstås på Umubyeyi Mairesses egen erfarenhet: när hon var femton lyckades hon undkomma folkmordet, och fick Frankrike som sitt nya hemland. I fjol utkom Le convoi, som lär skildra omständigheter som mer direkt berör hennes flykt. Den får gärna översättas den också.

Visioner i gyttja; Det döda landet, det levande landet, det enda landet; Revolutionen är inställd; ”KUNST” under klarblå kadaver; Vinröda dödsord. Pamflett # 30-34, Herkulesgatans poesiklubb

 

När något har funnits i ett år kan det väl ändå sägas att det har blivit en institution? Åtminstone uppfattar jag den anonyma poeten från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb som ett allt mer etablerat uttryck. Nu har fem nya pamfletter anlänt, numrerade från 30 till 34, och med den senaste har det också hunnit gå ett år sedan det hela inleddes med den första, med den betydelsebärande titeln ”Drömmen är oåterkallelig”.

De här fem utgavs från perioden 11 december i fjol till 13 februari i år. Här finns både variation och förnyelse. Några strödda iakttagelser? I nummer 30 dominerar ett visst självförakt. I nummer 34 – samskriven med Aya Kanbar – är sidantalet utökat från de vanliga 12 till 20. Jag ser att detta nummer till skillnad från de övrigas tariff på 30 kronor betingar ett pris på 30 000 kronor: en snygg kommentar kanske till Per Hagmans förhoppning att Ann Jäderlunds poesi ska tryckas i lyxutgåva och vara lika dyr som ett konstverk.

Nu ligger Herkulesgatans poesiklubbs dikter både nära och långt ifrån Jäderlunds sprött eteriska poesi. Det är handgriplighetens poetik, skulle man kunna säga. ”Det här får under inga omständigheter bli en dikt!” heter en av dikterna i nummer 30, ”Visioner i gyttja”. På ett plan verkar dikterna vilja placera sig bortom mening, betydelse och avsikt. Drömmen är kanske att kapa banden till marknaden, så gott som det går. Det är ju en uttalad ambition med detta projekt, att verka vid sidan av det etablerade. Pamfletterna saknar ISBN-nummer, och är svåra att få tag på för den som inte har vägarna förbi Göteborg (fast jag har sett något exemplar i Stockholm också).

Poesins grundförutsättning är väl också den, att inte spela på marknadens pekuniära villkor. ”Baudelärdomar” lyder en annan titel från nummer 30, och skvallrar väl något om upphovspersonens hemvist i Göteborg? Nummer 31 är en cover på T.S. Eliots Det öde landet. ”Det döda landet, det levande landet, det enda landet” har tillkommit som en replik på Eliots död, som inföll för 60 år sedan. Här utlovas många fler volymer, ”max 50 eller minst 100”, med en stolt programförklaring, som jag gärna skriver under på: ”till poesin finns ju inga alternativ”.

Här anspelas på Malte Persson, med anagrammet där ”trams” blir ”smart” baklänges. Är Persson inblandad i Herkulesgatans poesiklubb? Kanske indirekt: det finns ett släktskap i kombinationen av respektlös lekfullhet och sträng lärdom. Möjligen är den nya Det öde landet också en kommentar till Aftonbladets nya giv att sätta plus på sina recensioner, genom att i sviten ”Rysk roulette” ge ++++ till kriget.

Det finns sprängkraft i dikterna, alldeles oavsett. De infiltrerar och ställer till med oreda. Jag uppfattar nummer 32, ”Revolutionen är inställd” som en uppmaning att överge passiviteten, till förmån för ett agerande:

den infernaliska klängtan efter att springa ut i trädgården

och plocka ett äpple och äta det och njuta av dess

sötma och sedan plocka upp enorma massor av

rutten fallfrukt och kasta dessa ruttna frukter i

ansiktet på alla som säger ”jag tänker att”

Sluta tänk, och bara gör i stället. Det behövs nya utopier, och nog tycker jag att Herkulesgatans poesiklubb bistår med några godartade sådana. I nummer 33, ”KUNST under klarblå kadaver”, tydliggörs något av en surrealistisk reträtt. Dikterna hålls ihop av sin oförskämda vilja till förändring. En av dikterna är en ekfras på Dorothea Tannings ständigt aktuella målning ”Insomnias”, som nu går att se på Moderna museet i Stockholm, deras surrealism-utställning. Den är underbar.

Och visionerna upphör inte, utan stegras i det senaste numret, utgiven dagen innan Alla hjärtans dag. Med öppet hjärta finns där sex nya dikter av Aya Kanbar. Om Herkulesgatans poesiklubbs projekt inleddes med en dröm, finns anledning att ställa frågan om allt bara är en dröm, i Calderóns och Schopenhauers anda. Eller om det handlar om att uppvakta det möjliga. Helt sömlöst blir Kanbars bidrag ett inslag i något som liknar ett symbiotiskt skrivande, i skarven mellan det håglösa och det euforiska, i arbetet att ”tänja gränsen tills den blöder”, som det står i en av de vackra dikterna.

Ackumulation av ursprung, Felicia Mulinari, Bonniers

 

Selektering – smaka på det ordet, kanske ett av svenskans fulaste. Om detta handlar mycket om debatten efter de senaste årens gängvåld, och den utsiktslösa desperation som är dess förutsättning. När jag diskuterar frågan med vita hävdar de att privilegier är avskaffade, att strukturell rasism inte existerar i Sverige, att meritokratin tillåter vem som helst att bli vad som helst, bara hen är tillräckligt duktig. Med blodig panna läser jag Duraid Al-Khamisis uppgivna text i DN från i torsdags, om hur förföljelsen mot rasifierade ser ut från den drabbades perspektiv: ”En tid i vilken politiker genom sin retorik och sina beslut underblåser ilska, hat till och med, mot människor som redan exkluderas, diskrimineras, segregeras och utsätts för sociala orättvisor.”

Fiktionen kan utgöra en lämplig yta för att debattera sådana aspekter av samhället, och så uppfattar jag Felicia Mulinaris roman Ackumulation av ursprung. I något som förefaller vara ett dystopiskt framtida Sverige är befolkningen inrättad i zoner. I fyra berättelser speglas erfarenheten av att befinna sig utanför den där omtalade meritokratins gunster. En mor berättar om sin dotter som flydde hemifrån vid tretton års ålder och nu återvänt, tio år senare – stum, sovande, apatisk. En bror berättar om sina problem, om hur det är att torteras så att kroppen blir ödlelik. En poet skriver till Carlitos Marx i ettriga versaler om förföljelserna, besvikelserna, och hoppet. Ett slags centrum eller mittpunkt är Dorothy, dottern som passiviserats till sömn.

Det Mulinari har åstadkommit är en märklig hybrid mellan romanen, dikten, myten och sagan – samt förstås samhällskritiken, inlindad i transparent science fiction. Det är en svindlande roman om det tänkbara och om det sannolika. Dottern Dorothy må vara döpt efter poeten (och geniet) Dorothy Parker, men hon har också lånat drag av hjältinnan Milde i Balsam Karams dystopi Händelsehorisonten. Att Mulinari är poet märks i allitterationerna och i bildspråket: debuten Det som inte kan utplånas var en övertygande uppväxtskildring som tog den egna erfarenheten och gjorde den kollektiv.

Det här är en roman som liknar besvärjelsen och bönen. Det är en vädjan. Mulinari skriver om hunger och ömhet, om svarthet och utanförskap. Hon skriver om skral ekonomi och överlevnad, om svarta vaggvisor och trötthet. Hon skriver om misstänksamhet och rasism, om prövningar och omsorg. Hon skriver om pragmatism och efterapning, om tillit och svek. Hon skriver om tystnad och utopi, om flykt och förvandling. Hon skriver om åldersbedömningar och klasskamp, om tacksamhet och att lovas ETT LIV MED STORA BOKSTÄVER. Hon skriver om Europas stölder och att vara en värdkropp för ett kolonialt system, om ursprung och Attentat. Hon skriver om historia och framtid, om bortkittlade tårar och att leva på en remsa av brist. Den är tillägnad barnen, som en uppenbar varning: akta er, så inte det här blir er framtid. En av kvinnorna i romanen skildras så här: ”Hon ser ut som någon som har överlevt och tänker fortsätta överleva, och de vet alla att överlevnad inte har rum för sorg.”

I familjen är mormodern död, men närvarande hos främst den trasiga dottern, med förmaningar och varningar. Genom hela romankroppen skär budskapet om ambitioner, om önskningar, om visionen av en bättre värld än den vi håller på att skapa. För tillfället nedmonteras demokratin i USA av en galen president. I rask följd ersätts statlig myndighetspersonal av lojala lakejer, och allt vad mångfald och HBTQ+ undanröjs. Vad talar för att något liknande inte kan ske i Sverige?

I Mulinaris tänkta framtida värld visas hur drömmarna är nödvändiga men också nedbrytande. Den onda politikens främsta trick är att göra befolkningen hopplös, i ordets fulla bemärkelse. Mulinari är frikostig med starka kursiveringar i sin roman, och jag läser dem som appeller från en värld som håller på att gå sönder: ”gräns är ett ord som bara existerar i plural […] Om maktlösheten hade haft en gräns så hade den varit placerad runt vår strupe. Om gränsen hade haft fötter hade den använt dem för att stampa mervärde ur oss.” Tendensen är tydlig: vi är på väg mot ett mer cyniskt och segregerat samhälle.

Det här är en finurlig och påhittig roman, vars språkliga energi smittar och kan få en att vilja göra revolution. Mulinari går ut hårt, och upprätthåller detta tempo. Det här brukar ses som en svaghet, eller jag kanske bara förväxlar svensk litteraturkritik med dålig läskondition. Den ilska som bultar genom hela denna roman är besläktad med hur Maja Lee Langvad skrev sin adoptionsbok Hon är arg. I ett land som berömmer sig av inte bara meritokrati (gäsp), utan också av värdet av konsensus, brukar vrede räknas som en karaktärsbrist. Låt mig, med den här romanen som bevismaterial, redovisa en avvikande uppfattning.

Bra romaner ska skava och irritera, och vara motsatsen till inställsamma. Det kan inte tillräckligt inskärpas hur angelägen Mulinaris vackra och sorgliga roman är, hur mycket av puls, blod och nerver den innehåller – kort sagt: liv. Den borde läsas av alla som bryr sig om vart vi är på väg, oavsett om vi tror på dystopin eller utopin, på rättvisa eller privilegier.

Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare, Christian Rück, Bonniers

 

Ingen orkar vara olycklig jämt. Det vore en överdrift om jag påstod att jag tänker på självmordet varje dag, men det finns perioder då jag inte klarat en vaken timme utan att tänka på det – ofta har dessa tankar också nästlat in sig i sömnen, i drömmarnas oskyddade rike. Döden lämnar en inte i fred.

Hur ska en då förhålla sig till självmordet? Jag märker att jag alltid tänker på det i bestämd form: betyder det att jag låter beslutet vackla mellan det bestämda och det obestämda? Går det att bestämma sig för att avstå? Ett sätt att hantera och bearbeta de farliga tankarna är att sätta sig in i ämnet. Al Alvarez skrev för många år sedan essän The Savage God, som jag hade nytta av när jag gjorde ett gymnasiearbete om självmordet, med exemplen Sylvia Plath, Michael Strunge och någon till som jag har glömt.

Det är på något sätt typiskt Sverige att en bok om självmordet vann det största litterära priset, Augustpriset (det går inte ens att göra satir av det). Christian Rücks Ett liv värt att leva. Varför självmord blev människans följeslagare är en naturlig pendang till hans förra bok Olyckliga i paradiset. Det här är en bok värd att läsa.

I avslutningen nämner Rück en kvällspromenad över Västerbron, där ambulanspersonal samtalar med en kvinna som avstått från att hoppa mot en säker död. Han tackar för skyddsräcket som denna kväll räddade ett liv. En avvikande åsikt har framförts av Lena Andersson, som menar att var och en borde själv få fatta beslut över sin död. Skyddsräckena förstör ju henne möjlighet att få en fin utsikt över staden: ”Om inte förr visade sig det när sedan klåparna och förmyndarna erövrade makten över staden och beslöt att ta på sig ansvaret för det som folk ansågs oförmögna att avgöra själva.”

Två saker här: för det första är Stockholm inte en så vacker stad att den tar skada av ett skyddande galler, snarare tvärtom. För det andra kan jag i många fall hävda att form går före funktion – inom litteraturen, inom modet – men när det gäller människolivet offrar jag gärna estetik och form om det räddar liv. Eller så här: jag finner större auktoritet i Christian Rücks erfarenhet som psykiater och professor i psykiatri än i Lena Anderssons hobbyfilosofi.

Sverige har sedan några år en nollvision om självmordet. Det kanske aldrig går att uppnå, men nollvisionen i trafikdöd har åtminstone lett till att färre dör i trafiken än i något annat land. Det är en utbredd myt i världen att svenskar är självmordsbenägna. Enligt pålitlig statistik dör årligen omkring 18 svenska individer per 100 000 invånare, medan det 1980 var 33 per 100 000. I Europa är det aningen högre än genomsnittet, som är 17 per 100 000 invånare. Men det här är ju bara siffror! Rück uppehåller sig inte ens vid dessa (som går att hämta hos Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet).

Mer utreder boken den ibland hårfina gränsen mellan självmordet och aktiv dödshjälp. Det är en grannlaga fråga, och jag tror aldrig att jag kommer att ändra uppfattningen (inte ens på dödsbädden; allra minst på dödsbädden) att dödshjälp är oacceptabelt. Rück drivs av optimism, och uppehåller sig vid de omedelbara riskerna med dödshjälp. I flera av hans exempelberättelser finns ångern närvarande: någon sväljer medvetet ett dödligt gift och ångrar sig, till exempel.

Som väntat skriver Rück lättillgängligt, och det finns inte mycket att klaga på (för den som inte pedantiskt nog förväntar sig kongruens och infinitivmärken). Jag må vara oense med oskicket att använda verbet ”suicidera”, men det är förstås en smaksak om man accepterar sådana ord (varför det inte går att skriva ”begå självmord” övergår mitt förstånd). Tyskans ord för självmordet, freitod, har en vacker klang: den frivilliga döden, men det är kanske osmakligt poetiskt i sammanhanget.

Historia och nutid knyts ihop bra, i en genomgång som tar oss till de tidiga kristnas stigmatisering av självmordet som en synd. I romarriket var det inte acceptabelt, men de gav dispens i några fall: livsleda, hög ålder, sorg, smärta (i synnerhet njursten och huvudvärk), samt galenskap. Rück avfärdar teorin att djur – exempelvis delfiner och lämmeldjur – kan begå självmord. Han menar att han inte ser det som sin uppgift att tillhandahålla verktyg åt den som vill avsluta sitt liv: ”Min väg är att stå på livets sida.”

Och svaret på det livs- och dödsdilemma som mänskligheten alltid tampats med kanske ligger i något så enkelt. Det räcker med att bekräfta livets värde. Och nestorn i svensk sucidiprevention, Bo Runeson, som en gång bistod Rück i ett svårt fall, intervjuas och ger en god läxa: ”Att vara schysst mot andra ger så mycket tillbaka. Det ger så mycket upplevelse av värme.” De svåra fallen är kostnadskrävande för vårdapparaten, och då blir den snabba och billigare lösningen medicin. Med mer samtalsterapi skulle nog den svenska nollvisionen – Suicide zero på nyspråk – bli så gott som realiserad.

Kärlekspoesi till Alla hjärtans dag

 

”Varför är det ingen som vill ha mig?” Så lyder en av de många korta dikterna i Olja Juléns redan klassikerstämplade diktsamling Orissa från 1999. Det kan inte vara en tillfällighet att tre av den svenska poesins stora namn samtliga var, för att använda en modern term, incels. Det skiljer i runda slängar 200 år mellan Erik Johan Stagnelius och Julén, och precis däremellan hittar vi Gustaf Fröding.

Nu stundar Alla hjärtans dag, och det når mig rapporter om att många män finner det svårt att uttrycka starka känslor som inte handlar om Romarriket eller fotboll. Kan kärlekspoesin vara behjälplig när de ska uppvakta sin partner? Ja, om vi litar på filmen Döda poeters sällskap, där läraren John Keating berättar för high school-eleverna varför språket uppfanns: ”För att uppvakta kvinnor!”

Karin Boye, Stina Aronson, Rut Hillarp

Leta för all del inte efter kärleken i Stagnelius dikt ”Till förruttnelsen”, där han önskar gifta sig med döden, eller i Frödings dikt ”En kärleksvisa”, som handlar om att gå till prostituerade. Inte heller har dagens mest aktuella poet, Bruno K. Öijer, gett oss mycket att hämta av kärlekens lycka, men desto mer av tågräls och rökhosta. Och om du instämmer att samtycke är sexigt ska du akta dig för att citera Hjalmar Gullbergs gamla dänga ”Kyssande vind” (”Vad fäster en vind / sig vid om han får?”).

Nä, sök hellre kärlekspoesin hos några som vågade skriva om begär och åtrå utan att finna det löjligt. Ta en av Karin Boyes mest älskvärda dikter, ”Idyll”, med rader som ”Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag. / Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme. / Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.” Hos Boye vet kärleken inga gränser.

Eller ta något av Rut Hillarp, hon som kallade sig ”ett erotiskt geni”: ”Slit väskan från mina värkande höfter / Dina ögons rymd har stöpt mina fåglar i sten / Tag dem ge dem åter deras vingar / För vem har jag fångat dem om inte för dig.” Eller ta en av Stina Aronsons dikter i mästerverket Tolv hav: ”I min nöd ropar jag mitt eget namn/ och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot / från jordens berg. / Stanna, min älskade, låt oss ropa, ropa, / låt oss brinna skyhögt / som de skeppsbrutnas eldar.”

Boye, Hillarp, Aronson i all ära, men det här är dikter som har snart hundra år på nacken. Finns det ingen modernare kärlekspoesi, kanske du invänder. Och låt den gärna vara mindre deppig än Ola Juléns! I så fall kan jag tipsa om den pålitliga Ann Jäderlund, fortfarande aktiv poet. Ingen kan som hon förgylla språket med sinnlighet: ”Jasminfingrar mot huvudgärden / Rosa hud som papperstunna / Fuktiga ögon kärleksblad / Som blommor levande huvud tunna / Andas mörka röda kyssar”.

Den som tänder på sådana kåta blomster kan också ha utbyte av Axel Winqvists diktsamling från i fjol, som heter just Kåta blommor: ”i slängkyssarnas rytmik / ska kärlekens eftermäle / nå sin slutdestination / avdragen bryr jag mig inte om / men det finns en värdefull smekning / som pågår i ditt huvud”. Ingen skriver lika omedelbara kärleksdikter som Hanna Rajs, och sno gärna de här raderna från Under månen som kom 2020: ”pirrig e ja för din röst sa nåt / å din röst e mmmmm / fingrarna på egna halsen / de e så man vet va / dina mörka ögonen / dom har ingen botten”. Så kan cirklar slutas: Rajs är lika queer som Boye.

Men om inget annat hjälper: välj antikens Sapfo. Du behöver inte gå till den mest kända, som inleds ”Gudars like tycks mig den mannen vara”. Nä, nosa rätt på något av hennes suggestiva fragment. Nummer 47: ”Eros skakade mitt / hjärta liksom bergvinden drabbar ekarna”. Eller 48: ”du kom, som jag längtade, / och svalkade mitt hjärta som brann av begär”. Och säg den av människa född som kan motstå nummer 54: ”som kom från himlen klädd i purpurmantel”. Om du citerar en sådan rad och inte belönas med minst en kyss är det något fel på hen du uppvaktar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/2 2025)

Parad, Rachel Cusk, översättning Niclas Hval, Bonniers

 

Det är inte helt klart vad Rachel Cusks nya bok Parad ska kallas: novellsamling eller roman. I fyra separata kapitel berättas om olika konstnärer, där var och en endast getts initialbokstaven G. Liksom Virginia Woolf i romanen Mot fyren skapade konstnären Lily Briscoe som ett alter ego, har Cusk också laborerat med konstnärer – senast i Andra stället som kom för ett par år sedan.

I första kapitlet, ”Stuntmannen”, får G en briljant idé. Han börjar måla sina motiv upp och ned, och erhåller genast gott renommé. Att ställa världen på ända är ingen dum förutsättning för en konstnär. Det fungerar också som en indirekt kommentar till konstens återvändsgränd, för vad återstår för konstnären att ta sig för när allt redan har gjorts? I samma kapitel blir den kvinnliga berättaren överfallen på gatan av en annan kvinna – helt opåkallat. Hon som stått för attacken vänder sig om för att beskåda sin prestation, och det ser på något sätt ut som en konstnär som betraktar sitt verk.

Ja, eller en författare: Cusk hör till den skara orädda författare som inte räds attacken. Hon har en omsorgsfull stil och en skarpsinnig blick på människan. Med små försåtliga hugg närmar hon sig oss, vi som läser. Tänk dig motsatsen till Kanye Wests versala utfall på twitter: rasistiska, homofoba, misogyna. Där West skriver som en högstadieelev, hög på provokationen, är Cusk subtil och tillbakadragen, och just därför så farlig – vi märker det knappt när hon skär sina vassa snitt i oss.

Samtidigt är Cusks stil både smidig och osmidig, både raffinerad och krånglig. Hon hamnar ofta i kategoriska slutsatser som ändå är nyanserade. Det är orättvist mot översättaren, men Niclas Hval lyckas inte alltid överföra det som är direktheten i hennes prosa. På engelska är hon definitivt mer rakt på sak, mer konfrontativ, och på svenska tyvärr mer omständlig. Ändå lyckas Hval rätt ofta med att förmedla tätheten.

I den här boken förekommer flera resonemang kring manligt och kvinnligt, där det inte alltid går att klarlägga vad som är ironi och vad som är uppgivenhet – och det är ingen dålig utgångspunkt. Därmed vidgar Cusk ens syn på världen. Hon lyckas också skriva självcentrerat utan att det blir navelskådande. Jämför för all del med tv-serien Trolösa, som nu går på svt, efter Ingmar Bergmans manus: den är helt livlös och statisk i jämförelse med Cusks bok, som också handlar om hur svårt det är att förena konstnärligt skapande med relationer till andra människor.

Hur bra jag än tycker Bergman är – han har gjort många filmer som vida överträffar Trolösa – klarade han aldrig av att nå lika långt som Cusk. En mening som denna – ”Konsten är en pakt mellan individer som inte vill ge samhället sista ordet” – skulle aldrig ha formulerats av honom. Här ger Cusk ämnet företräde framför det egna jaget.

I flera av texterna handlar det om samspelet mellan konstnär och kritiker. I många av de sanningar som utsägs blir resultaten förbluffande. Hon undviker skickligt allt som närmar sig det programmatiska, även när hon skriver om det manliga och det kvinnliga som antagonistiska krafter. Hon lyckas också framställa något som måste kallas motsatsen till vår tids svåraste folksjukdom: cynismen. Hon visar hur vi begär det som kanske inte direkt förgör oss men som är skadligt för oss. Konst är till sin natur våldsam, och Cusk underskattar inte denna mörka, dionysiska funktion som bland annat Camille Paglia skrivit om (Sexual Personae), och blundar inte heller för att det finns självförvållat våld, som det antyds i tredje delen, ”Dykaren”.

Läsare som hävdar att de aldrig eller sällan läser om böcker har alltid förvånat mig. Jag undrar om de läser fel, eller bara läser fel sorts böcker. Cusks böcker hör definitivt till de jag förväntar mig läsa fler gånger, för att upptäcka hur flera av hennes tankar verkar gripa in i olika skeden av ens liv. Men också för att hon skriver saker som kommenterar samtida fenomen. Det här årets första kultursidesdebatter har i hög grad sysslat med Alice Munros vandel, när hon skyddat en pedofil som förgrep sig på hennes dotter. Cusk skriver: ”Varför var ett verk tvunget att gå att identifiera med en person när det i lika hög grad var en produkt av en delad erfarenhet och historia?”

Det är nog en gängse bild att Rachel Cusk är en exklusiv författare för finsmakare, en ”författarnas författare”. Men så sa man länge också om Virginia Woolf, inte minst i det efterblivna Sverige, som bara hade översatt tre titlar när det gått drygt 35 år efter hennes död. Nu verkar hon få fler och fler läsare för varje ny generation. Läsekretsen ska inte underskattas: ibland är vi svältfödda på intelligent skrivna böcker. Ändå är jag inte helt nöjd med Parad. Den första delen om konstnären som målar upp och ned är klart överlägsen de andra, som bleknar vid en jämförelse.

Då kan hennes omtalade immunitet mot missklädsamma klichéer svikta (”en blixt av fasa”, ”en avgrund av skräck”). De fyra delarna speglar sig i varandra, men inte alltid med glasklar blick. Litteraturens öde är att vara både fönster och spegel, och det talas ofta om dess funktion att utgöra ett fönster mot en yttre värld. Fördenskull ska vi inte underskatta dess funktion av spegel: minns de speglar som teatersällskapet ställer fram mot publiken i Woolfs Mellanspel. Cusk framför också indirekt sådana speglar mot sin läsare.

Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, Vivian Gornick, översättning Maria Lundgren, Natur & Kultur

 

I ett gammalt avsnitt av tv-serien Seinfeld frågar sig Jerry varför folk behåller böcker de har läst, som ett slags troféer. Han undrar om de tror att något ska hända om de läser om en bok, att Ahab och valen blir kompisar i Moby-Dick? Men det är en töntig inställning (ok, jag fattar att det är ett skämt, att han spelar en karaktär etc). Någon som definitivt skulle ha invändningar är Vivian Gornick.

I boken Aldrig färdig. En obotlig omläsares memoarer, som fullbordar en trilogi självbiografiska essäböcker, vars två första installationer på svenska tidigare getts ut som Starka band och Den udda kvinnan och staden. Här slår hon ett slag för omläsningen, och visar med handfasta exempel att det minsann hinner hända saker med den person som läser en bok i ungdomen och läser om den flera årtionden senare. Det här är goda nyheter för oss som bor i Sverige, som lite då och då ställs inför nyöversättningar av klassiker: i fjol kunde vi därmed läsa om favoritböcker av Goethe, Virginia Woolf, George Eliot, Oscar Wilde och Laurence Sterne, för att bara nämna en handfull. Den bok jag kanske ser mest fram emot i vår är en nyöversättning av Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick: äntligen ges jag tillfälle att läsa om den!

Aldrig färdig är förstås en underbar titel, och helt sann. Varför läser vi då? Gornick svarar så här: ”framför allt erbjuder läsningen en flykt undan kaoset i mitt huvud. Ibland tänker jag att läsningen ensam har utrustat mig med det mod som krävs för att leva, och det sedan de tidigaste barnaåren.” På bokmässan i höstas kunde man hämta pins från Litteraturbankens monter. På en av dem stod det följaktligen: ”Läs dig modig”. På en annan: ”Läs dig upprymd”. Jag plockade på mig båda.

Gornick berättar om sina prövande steg mot ett liv som skriftställare, med artiklar publicerade i The Village Voice på 60-talet. Där lärde hon sig skriva samhällsengagerat och personligt, eftersom det uppmuntrades av redaktionen. Hon är en mer pragmatisk än dogmatisk läsare, och avslöjar att hon av en slump halkade in på feminismen.

Men i första hand är den här boken en genomgång i tio kapitel av olika författarskap som hon omprövar vid en omläsning. Några av namnen: Marguerite Duras, Colette, Elizabeth Bowen, J.L. Carr, Natalia Ginzburg och Doris Lessing. När hon skriver om engelskspråkiga författare är hon mer mångordig, och det är lite synd, för hon hade gärna fått skriva mer om exempelvis Duras. Å andra sidan hör kapitlet om D.H. Lawrence till det bästa, och utgör en stark påminnelse om en för svenskt vidkommande underskattad författare. Här är han förstås mest känd för romanen som åtalades för osedlighet, Lady Chatterleys älskare, men Gornick skriver om Söner och älskande, och sällan har jag känt ett sådant sug efter att läsa om en roman. Hon skriver också insiktsfullt om en annan bortglömd författare, Saul Bellow, som väl efter sin död för tjugo år sedan har hamnat allt längre från litteraturkanons centrum – speciellt i Sverige.

En av metoderna Gornick tillämpar handlar om att följa hur hennes engagemang växlar, och att hon intresserar sig för olika karaktärer för varje omläsning. Att vara omläsare innebär att du blir ombytlig. Gemensamt för hennes genomgångar är att hon diskuterar tidens gång, men också att hon kontemplerar sinnligheten som författarna utövar – passionen och åtrån. Du kan alltid lita på någon som tar böcker och läsning på lika stort allvar som hon gör: ”Det gör mig inget om jag har lovprisat en bok som vid en omläsning skulle ha visat sig vara medioker – det kan jag leva med. Men jag står inte ut med tanken på att ha gjort det omvända.”

Vi som lever nu kanske är världshistoriens sista läsare. Att det fortsätter tryckas allt fler böcker varje år kan inte dölja det faktum att dessa böcker når allt färre läsare. Det finns något paradoxalt i att en författare som Elizabeth Bowen – som bland annat skrivit den formidabla romanen Hjärtats död – på sin tid (1938) kunde förvänta sig en intelligent läsekrets som inte skyggade för formexperiment och avancerad berättarteknik. Vad vi har fått nu är, på grund av ljudbokens genomslag, en förenklad berättarstruktur som absolut inte får ställa krav på lyssnarens koncentrationsförmåga. Paradoxalt nog har tv-serien genomgått en motsatt inriktning, med parallella spår och mängder av sidointriger. För länge sedan, på 00-talet, talades det om tv-serien som ”den nya romanen”, men föga anade jag att det är först nu som det har blivit sant på riktigt.

Det Gornick har gemensamt med alla riktiga läsare – utöver förkärleken för omläsning – är att hon uttrycker en djupt känd tacksamhet. Det här genomsyrar hennes framställning, och det kan inte inskärpas tillräckligt. Skönlitteraturen är människans bästa uppfinning. I januari skrev Hanna Fahl en intressant krönika i DN om hur samtiden börjat tröttna på berättelser och storytelling, utifrån att andra säsongen av tv-serien Squid Game inte skapar några starka känslor hos tittaren. Hur ska vi orka bry oss om fiktionen när verkligheten i sig förvandlats till fiktion?

Tja, vi kan ju börja med att bry oss om och läsa den skönlitteratur av bestående värde. Jag har inga direkta invändningar mot de författare Gornick skriver om (att jag skulle ha bytt ut några stycken är själva poängen med en läsares urval). Hon väcker intresse genom sitt nyfikna förhållningssätt. Så, om du är trött på verkligheten, att den känns påhittad och falsk – läs till exempel Söner och älskande. Det tänker jag göra.

Den smala lyckan, Hans Gunnarsson, Bonniers

 

Med en novellfläta förnyar Hans Gunnarsson novellgenren. Visst handlar berättelserna om ett gäng brevbärare, men det stora mönstret som tecknas antar konturerna av ett identitetslöst Sverige.

Vet du vad en novellfläta är? Om inte kan Hans Gunnarssons nya bok vara behjälplig. Efter att ha slagit igenom som en av de talangfullaste novellisterna under 90-talets novellboom har han skrivit några ytterst läsvärda romaner – däribland All inclusive och Nattsida. Nu utkommer så hans nya bok, Den smala lyckan, som kallas just novellfläta.

Det rör sig om elva noveller, vars vardagsbetraktelser knyts ihop genom ett antal karaktärer som återkommer, samt att de råkar vara brevbärare. Inom litteraturen saknas företrädare för detta yrke, om man undantar charlatanen Charles Bukowski. Fast det är lite snålt av Gunnarsson att nämna denne författare och blunda för svenske Ludvig Köhler, vars roman Posten från 2018 ju var en riktigt bra arbetarskildring.

Nåväl! I kulissen smyger en författare, kallad ”Cigarren”, som intervjuar de olika brevbärarna, som ibland samlas för att ha bokklubb. Det här är ett grepp som Gunnarsson har använt förr, att på postmodernistiskt maner skriva in sig själv i rollförteckningen. Men det är skickligt gjort.

I en av novellerna smygäter en karaktär några upphittade piller, och efter ruset upptäcker han ett rött märke under ögat, liknande en tatuering. Mönstret bildar Sveriges karta, och det är en ytterst passande beskrivning av Gunnarssons arbete – han kartlägger den svenska mentaliteten. Där finns unga killar som slåss, i avsaknad av allt hopp, och vanlisar som går till prostituerade. Till Sverigebilden hör också allt ifrån bordshockey till skilsmässor.

Novellerna balanserar mellan vardaglighet och elegans, och en läsares uppfattning om vad som är trovärdigt utmanas ofta. Att välja posten som sammanhängande tema för en berättelse om ett Sverige som tappat sin identitet är lyckat. Karaktärerna tillhör det folkslag vi kan kalla de ej önskvärda, och de är kroniskt vilsna, med en otur som grinar dem i plytet när de hamnar i allt mer tilltrasslade situationer.

Gunnarsson kan så här långt in i sin karriär som författare, med en sisådär fjorton böcker i bältet, unna sig en viss auktoritet i språk och berättarteknik. Det är trivsamt, men samtidigt odlar han en humor som inte respekterar några gränser till det passande. Därmed blir det hejdlöst roligt när vi tar del av de olyckliga brevbärarnas öden. Eller så här: vi bjuds på gapflabb, men priset är att vi skrattar i ett skoningslöst mörker.

Till skillnad från romanen, som kan se ut hur som helst i våra tider, har novellen stelnat i sin form. Därför välkomnar jag Gunnarssons upptåg. De drastiska vändningarna livar upp ens läsning, och vi invaggas i falsk trivsamhet gång på gång. Allra mest imponeras jag nog ändå av Gunnarssons blick på oss människor. Vi må vara fyllda av komplex, ängslan och tillkortakommanden – så sett är det här en välputsad spegel – men det är också därför vi är så mänskliga.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/2 2025)