Att läsa
debutantantologier kan vara en prövning. Dock inte när serien ”Blå
blixt” i år ger ut en bok som borde vara obligatorisk läsning
åtminstone för alla som själva skriver poesi.
Som bekant är
Sverige ett land mer av poeter än poesiläsare. Långt ifrån alla
som skriver dikter läser några andra än sina egna. ”En
diktsamling som säljer fler än 500 exemplar betraktas generellt som
en stor framgång”, menade David Uppgren i Fokus 8 februari 2011.
Till antologin Mot
denna sol har redaktörerna sållat bland 400 bidrag, och plockat
ut sex stycken debutanter. Fördelningen är 4-2 till kvinnornas
fördel, något som nog speglar en reell könsfördelning hos de som
skriver poesi. Boken tar vid från den serie som inleddes förra
året, ”Blå blixt”, med boken Hallon och bensin. Mitt
intryck är att den här är mer homogen, utan att ge avkall på att
tillåta ett tilltal som kan vara både individualistiskt och ganska
frejdigt.
Vad skiljer den
glada amatören från den riktiga poeten? Enligt den ryske
författaren Vladimir Nabokov har den skicklige läsaren i sin
ryggrad en osynlig ringklocka som sätts i rörelse när hen läser
något riktigt bra. En ryggradsreflex i gränslandet mellan det
bokstavliga och det bildliga. Nog händer det ett par gånger i den
här boken att jag tycker mig höra denna klocka pingla.
Jag vill uppleva en
poet som tar risker, som slår mig med häpnad med sitt skrivande.
Som demonstrerar en total hängivenhet och kompromisslöshet, som
skriver sin poesi på detta sätt för att så måste det göras: det
finns inga alternativ, och det är lönlöst av dig som läsare att
resa invändningar och ifrågasätta.
Detta gör Mette
Hansen med sin finurligt betitlade ”Tyst opera”. Dessa dikter
växlar mellan det introverta och det extroverta, mellan det frivola
och det högtidliga. Likaså Iman Mohammed, i dikter som är lika
påträngande som de är charmiga. Men också Lidija Praizović, som
förra året gjorde skandalsuccé med sin självbiografiska text från
skrivarskolan Biskops-Arnö.
Här skriver hon
vidare på sitt känslostarka projekt, och det hon åstadkommer är
helt enastående. Hela hennes text längtar efter förlösning, efter
befrielse från smärta. Det är fullständigt hämningslöst, något
som verkar bemöta en privat hämning med frihetsbesatthet: ”Jag
skriver för att du inte vill brinna med mig – i skrivandet brinner
jag själv. […] Jag skriver för att jag bultarblöderbultarblöder
för att jag är så pinsamt FÖR MYCKET.”
Dessa tre skriver
okonventionellt, tar de nödvändiga riskerna. Utan tvekan tycker jag
att de tar steget från den glada amatören till den måhända mer
modstulna poeten. Men häng inte läpp, vill jag säga, för ni
förtjänar att vara på allas läppar.
Antologier är
svårbedömda: på ett fåtal sidor ska poeten göra avtryck på den
rastlöse läsaren. Det blir lätt krampaktigt, sökt, undfallande, i
ivern att nå ut. Här är det friskt vågat och hälften vunnet, och
Brombergs ska ha all heder för sin satsning, som borde ha
förutsättning att nå en bra bit fler än 400 läsare i alla fall.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 16/1 2013)
"Enligt den ryske författaren Nabokov har den skicklige läsaren i sin ryggrad en osynlig ringklocka som sätts i rörelse när hen läser något riktigt bra."
SvaraRaderaHur kan du, som är svensklärare, skriva "hen"? Det ser bara vansinnigt slappt ut. Och om det nu i meningen ovan är så farligt att skriva det korrekta "denne", varför då alls tidigare i meningen böja adjektivet "skicklig" maskulint?
Mm, något försåtligt ligger det nog i den maskulina böjningen, även om det var stilistiska hänsyn som rådde, att -e-formen ter sig prydligare ibland, jfr "den varma plattan" (-a-form).
SvaraRaderaMen hen är ju bara ett ersättningsord för han/hon, och inte tycker jag att ordet "denne" är att förerdra, det låter bara byråkratiskt ...
Dock tackar jag för din noggranna läsning, skickligt utförd och ett synbart bevis på att du tillhör de skickliga läsarna!