Margaret Thatcher. En biografi, Gunnela Björk

Den första svenska biografin om Margaret Thatcher är välskriven och balanserad, men ska nog helst läsas av den som inte själv upplevt 80-talet. Distinkta svar saknas, däremot finns desto fler varnande exempel på hennes olämplighet som politisk förebild.

I höstas kunde vi på nära håll följa dokumentären om Olof Palme, först på bio och sedan i förlängd version på tv. Palme, kontroversiell politiker, hatad men också beundrad för sina insatser på den internationella scenen. Samma ord kan användas om Margaret Thatcher, den brittiske premiärministern mellan 1979 och 1990.

För oss som upplevde 80-talet på nära håll tedde det sig obegripligt att Thatcher blev den första premiärministern att vinna tre val i rad, när hon var så omtalat avskydd. Historieprofessorn Gunnela Björk har skrivit den första svenska boken om denna järnlady: ”Margaret Thatcher. En biografi”.

Att den är skriven i folkbildande syfte är både dess styrka och brist, för precis som med Palmedokumentären tror jag att den torde tilltala mer den som saknar bakgrundskunskap. Den är gediget skriven, men ofta vill jag som en ambitiös elev räcka upp handen och be om ett mer utförligt resonemang. Det råder inget tvivel om att Björk är rejält insatt i sitt ämne, men det gör mig bara frustrerad, för det känns som att hon håller igen, och att det ringa formatet – inte ens 200 sidor – långt ifrån är tillräckligt för att ge en allsidig bild av föremålet.

Däremot betvivlar jag inte att boken kan och bör läsas av framför allt de som är för unga för att ha upplevt detta 80-tal, dramatiskt på så många sätt, inte minst det politiska. Då kunde vi slippa naiviteten hos Annie Lööf när hon kallar Thatcher för sin politiska förebild – något Björk indirekt berör, när hon påpekar att det är otänkbart att en politisk ledare i dag har något att hämta av den politik Thatcher genomdrev.

Thatcher arbetade mot fackföreningar lika starkt som hon försvarade apartheid. Hon ville återinföra dödsstraff, och bidrog nästan självsvådligt till att nära 1000 människor dog i ett av 1900-talets mest onödiga krig, Falklandskonflikten, något författaren Borges kallade ”två flintskalliga män som slogs om en kam”.

I någon mån lyckas ändå Björk visa hur Thatcher gick från att vara lojal lagspelare i Torypartiet till att bli allt mer solist. Nog borde det ha bidragit till att hon också avsattes hösten 1990, att hennes politik förde henne allt längre bort från även sina mest tillgivna medarbetare. Hon sökte medvetet konfrontationen före samförståndet.

Ett visst mått av storhetsvansinne måste nog en partiledare och statschef ha. Troligen kunde Thatcher aldrig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt, förstå vilka konsekvenser hennes politik innebar, lika litet som hon fattade vad som orsakade hennes nederlag.

Björk skriver sansat och balanserat, försöker inte agera djävulens advokat och ärerädda Thatcher, samtidigt som hon aktar sig för att betona de monstruösa sidorna, även om de nämns. Resultatet blir en stilig bok som trots att den saknar svar är en helt utmärkt introduktion till en av 1900-talets viktigaste politiska aktörer. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2013)